Vi sitter och samtalar i församlingssalen i församlingshemmet i Landvetter, mitt under brinnande coronakris. Ute strålar solen, men det är mycket stilla i samhället. Här inne i kyrkans lokaler finns ett lugn, en slags harmoni, trots den rådande krisen som härjar det svenska samhället och hela världen våren 2020. Ulrika Magnusson utstrålar lugn och känns som en samlad och trygg person.
– Min kallelse till att arbeta med diakoni började med att jag verkade ideellt inom Equmeniakyrkan under väldigt lång tid. Men under resans gång har en längtan efter att få jobba mer i kyrkan vuxit fram och det var så jag började fundera på rollen som diakon och diakonuppdraget.
Ulrika har jobbat i många år med det egna familjeföretaget, Josefssons Husvagnar och där jobbade hon med allt från försäljning till personalfrågor och inköp.
– Företagandet gav mig en möjlighet att styra min tid och ge möjlighet för mitt engagemang i kyrkan, men jag kände också att det var någonting som fattades för mig i mitt yrkesliv.
Hon kan ändå se vissa likheter mellan sitt arbete med husvagnsförsäljning och att arbeta i kyrkans värld.
– All försäljning är psykologi, all försäljning är relationell. När man arbetar med försäljning möter man människor i glädje och kris. Människor lättar sin hjärtan och berättar sina livshistorier och samtalen som faktiskt inte är helt olika de man skulle kunna ha här, i ett självavårdssamtal.
– Så klivet från att vara egenföretagare till att arbeta med diakoni var inte så stort, utan det blev ett sätt få fortsätta jobba med människor, men också att få jobba i kyrka. För mig är tron viktig och det är det jag utgår ifrån och grundar allt i, så för mig har det varit viktigt att uppdraget har utgått från kyrkan.
Hennes företag lever vidare precis som tidigare, men för Ulrika har det visat sig att en annan väg var utstakad för henne.
Både diakoniassistent och diakon – men i olika samfund
– Jag ville bygga vidare på mitt liv med sånt som handlar om människor och relationer. För mig har det känts så oerhört meningsfullt och viktigt. Man pratar i kyrkans värld om att ha ett ”kall”, och jag har känt att diakoni är mitt uppdrag. I diakonin finns både något som får mig att växa och en möjlighet för mig att få bidra.
Ulrika är diakoniassistent när hon arbetar i Svenska kyrkan. Men i Equmeniakyrkan är hon ordinerad diakon och har avgivit löften både gällande tystnadsplikt och löftet om att stå på de förtrycktas sida.
Hon har en halvtidstjänst som diakoniassistent i Landvetter Härryda pastorat och en halvtid i Equmeniakyrkan på regionsnivå, där hon finns tillgänglig som en resurs för de tio församlingsplanteringar som är aktiva just nu, små frön till församlingar som håller på att växa fram, där man ibland behöver samtalsstöd och support.
Väl förankrad i bygden
I slutet av sin diakonutbildning i Equmeniakyrkans regi blev det dags för praktik.
– Equmeniakyrkan utbildar diakoner, men det finns inte jättemånga tjänster så jag knackade på här i Svenska kyrkan och frågade om jag kunde få lov att göra min praktik här, berättar Ulrika, och man kan inte låta bli att associera till att hon varit företagare och säljare under större delen av sitt liv.
– Det var okej för Equmeniakyrkan och det var okej för kyrkoherden här, så under några veckor ”hängde” jag här med diakonerna Marcus och Gunilla och med resten av gänget. Jag kände en värme och en gemenskap och jag kände verkligen att jag trivdes här.
På så sätt kom Ulrika i kontakt med pastoratets kyrkoherde Peter Bratthammar. När Ulrika var klar med sin diakonutbildning såg Peter direkt en möjlighet att få ännu en bra medarbetare till diakonin, som dessutom har sin förankring bygden – Ulrika är uppvuxen i Landvetter och bor fortfarande här.
– Jag har ett ganska brett kontaktnät här och god kännedom om det här samhället och även det tror jag var intressant för pastoratet när jag anställdes. Så man kan verkligen tala om att våra önskningar sammanföll när jag fick möjlighet att börja här.
Skillnader och likheter mellan Equmenia och Svenska kyrkan
Ulrika berättar att det i grunden inte är så stor skillnad mellan att vara diakon i Equmeniakyrkan och i Svenska kyrkan. Men inom Equmeniakyrkan kan diakonuppdragen se väldigt olika ut.
– Du kan till exempel vara församlingsföreståndare som diakon. Du kan vara vanlig församlingsdiakon. Du kan förstås också jobba med barn eller med äldre, precis som man gör i Svenska kyrkan. Men du kan också jobba i en second hand-butik, du kan vara diakon och musiker och rollen är helt enkelt mer gränsöverskridande än i Svenska kyrkan. I Svenska kyrkan har man en kanske mer fast roll, men själva uppdraget i sig är inte annorlunda, berättar Ulrika.
– Sen finns det också något väldigt vackert med ekumenik. Vi som är ordinerade diakoner inom Equmeniakyrkan har ju lovat att verka för Jesu Kristi kyrkas enhet, och då är det inte så svårt att ta klivet mellan samfund. Det finns goda samarbetsavtal mellan Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan, båda är medlemmar i Lutherska världsförbundet. Då kan man tänka att det är en kyrka, en Gud och ett uppdrag att nå ut till människor, förmedla hopp och tro. Och att det kan behöva finnas olika sätt att få vara kristen på och att det inte är något hinder att vara representant för den ena eller andra kyrkan.
I pastoratet har man delat upp diakonin i några olika fält. Diakon Gunilla Gjöthlén arbetar med barn och familj och diakon Marcus Bengtsson arbetar med de äldre i pastoratet. Vad möter då Ulrika i sin vardag som diakoniassistent i pastoratet?
– Mitt uppdrag här har hittills handlat mycket om enskilda samtal, själavårdssamtal. Jag är även ansvarig för en morgonbön på fredagarna. Sen deltar jag i mässorna, har sorgegrupper och träffar även andra grupper som vill mötas i kyrkan och tala om livet.
– Det har även mognat fram tankar i takt med att det har hänt en del saker här i samhället på sista tiden. Jag har bland annat varit delaktig i senaste tidens händelser med det tragiska knivmordet som ägde rum på torget i Landvetter för en tid sedan, där jag bland annat stöttade sorgehuset och ordnade med minnesstund för dem.
Relationen mellan kyrkan och samhället
– Dessutom är det en del av min tjänst att fundera på relationen mellan kyrkan och samhället. Jag är ute och försöker möta människor i Landvetter och drar nytta av mitt kontaktnät. Här i pastoratet har det alltid varit goda relationer till både den kommunala verksamheten och till företagsvärlden. Nu kan jag jobba vidare med det. Jag är ute och möter skolan, företrädare för vårdcentraler och upprätthåller de goda relationerna. Kyrkan är en aktör av många i det här samhället och jag tror att det blir viktigare och viktigare att vi samarbetar och känner till varandra, har en acceptans och ser vad vi kan bidra med på olika sätt. Vi vill vara med och få ta ansvar och jag tror att framtidens melodi är samarbete, säger Ulrika med eftertryck.
– Vi kan inte var och en för sig uppfinna hjulet, utan vi har alla möjligheter, kunskaper och förmågor som vi behöver samordna.
Populär samtalskväll om oroligheter i samhället
Nyligen gjorde pastoratet ett upprop med anledning av de oroligheter som varit på torget i Landvetter. Vad är Ulrikas intryck så här, efteråt?
– Att det fanns ett uppdämt behov, skulle jag säga. Man har nog upplevt ett tag att det har varit lite oroligt i Landvetter och människor har inte riktigt hittat ett sätt att kanalisera sina tankar om detta. Det har varit en oro för ungdomarna. En oro för att det är stökigt bland vissa ungdomar. Så oron har handlat om allt från otrygghet för sig själv, när man rör sig i samhället, till oro för ungdomarna, där många tycker att det är synd att de ska behöva växa upp under sådana förutsättningar. Det är ju en del ungdomar som blivit utsatta för tråkigheter här, rån och misshandel och det har även förkommit drogförsäljning och lite missbruk. Inte så att det är jätteomfattande eller att det har gått överstyr, men – som sagt – det är lite oroligt helt enkelt. Det handlar inte om jättemånga personer, utan om några ungdomar som har hamnat snett.
Landvetter Härryda pastorat bjöd nyligen in till en samtalskväll med anledning av händelserna. Föreläsaren Mia Börjesson var på plats och berättade om hur man som förälder bygger gott självförtroende hos sina tonåringar och om det går att ”vaccinera” sin tonåring mot narkotika och annat som förstör livet. Det blev en välbesökt kväll och flera anmälde intresse för att fortsätta träffas. Vad kan effekten av ett sådant upprop bli på lite längre sikt?
Vi är inte ensamma med vår oro
– Förhoppningsvis så förstår människor att man inte är ensam. Att man inte är ensam om sin oro, att man inte är ensam om att hantera utmaningar i sitt föräldraskap när man har tonåringar hemma. Det finns igenkänning, det finns förståelse och det finns pepp att få från andra som befinner sig i samma situation. Att det finns en poäng i att börja prata med varandra, att börja nätverka och att dela tips och erfarenheter med varandra. Och dessutom – det finns ju också oerhört mycket som är gott och bra i alla familjer och sånt är också viktigt att berätta om, att peppa varandra med det som är positivt.
– Jag tror att kyrkan är en trygg miljö där människor upplever möjligheter till goda samtal. Kyrkan är duktig på samtal, förståelse, att möta människor och det tror jag att människor som kommer hit känner. Många upplever också att den här församlingen är en trygg plats, en kyrka mitt i byn som har varit duktig på att nå ut och finnas för människor, med många goda verksamheter som har gott rykte. Det finns ett förtroendekapital för kyrkan här.
I coronakrisens verklighet
Så kommer vi till ämnet som måste beröras i den tid vi nu lever, när coronaviruset har vänt upp och ned på allas vardag och trasat sönder mycket i vårt samhälle. Hur upplever Ulrika att epidemin har påverkat samhället här?
– Nu lever vi alla i någon typ av konstpaus. Verksamheter dras in och vi väntar på något som vi inte vet vad det är. Ingen av oss är säkra på hur framtiden kommer att se ut eller hur det här kommer att utvecklas. Det gör någonting med människor när man lever i osäkerhet och otrygghet. Det påverkar även oss här i pastoratet. De människor vi brukar möta i våra verksamheter vågar inte komma och vissa ska förstås inte komma heller.
– Då funderar vi förstås på hur man har det. Hur upplevs ensamheten? Hur kan vi möta dessa människor på andra sätt? Vi försöker ringa runt till de vi har kontaktuppgifter till. Vi frågar hur de mår och känner sig. Vi kanske också påminner om att vissa av våra verksamheter fortfarande är öppna. Det finns möjlighet att komma på gudstjänst. Vi har öppnat upp Gröenkapellet och det är bemannat stora delar av dagen. Där kan man få en personlig kontakt om man vill.
Erbjuder praktisk hjälp
– Vi kan också erbjuda hjälp med handling till de som inte kommer ut och kan handla själva. Om vi får fullmakter kan vi även hämta mediciner på apotek. Jag hade själv en grupp igår som brukar träffas regelbundet för att fika och samtala om livet. Nu vågade man inte komma in hit och träffas på grund av smittorisken, så vi tog vi en promenad i friska luften istället.
– Nu när tempot dras ned kanske vi hinner göra andra saker också? Hinner vi prata mer med varandra nu? Hinner vi läsa? Hinner vi röra oss lite långsammare och vad gör det med oss? Sånt kommer också i den här krisens släptåg.
– I den här utsattheten förstår man att vi alla är ganska sköra. Jag hoppas och tror att man kommer att förstå att vi kommer behöva fortsätta att hjälpas åt. ”Me, myself and I” funkar inte så bra, särskilt inte när det krisar. Nu behöver vi titta oss omkring och hjälpa våra vänner, våra grannar och de vi träffar. Så jag hoppas att den här samverkanskänslan, ”vi-känslan”, ska öka. Det tror jag är fullt möjligt. Och det sker redan nu. Det finns en omsorg. Man tittar sig omkring. Man kollar i affären om det finns någon som behöver hjälp med tunga matkassar. Jag tycker att man möter blicken hos människor mer nu. Och så går allting långsammare. Och kanske är det så att när vi rör oss långsammare så hinner vi också se varandra. Tänk om det är så? avslutar Ulrika.