Bland det första en kristen församling på medeltiden skaffade var en kyrkklocka. Kyrkklockan användes som ett kommunikationsmedel. Man ringde till gudstjänst, vid kyrkliga förrättningar (dop, vigslar, begravningar) men också då något hände i bygden (brand, ofärdstider mm).
En mycket märklig kvarleva är den själaringning som görs för varje medlem i kyrkan. När vi fått in ett dödsfall ringer vi för hand i klockorna efter ett urgammalt system som gör att det tränade örat kan avgöra om det är en man eller kvinna.
När en man är död klämtar vaktmästaren för hand tre slag i den stora klockan, tre slag i den lilla klockan och slutligen tre slag i den stora klockan följt av 15 minuters klockringning i båda klockor.
När en kvinna är död klämtar vaktmästaren tre slag i den lilla klockan, tre slag i den stora och avslutningsvis tre slag i den lilla klockan följt av 15 minuters klockring. Inalles 17 minuter.
Vi har ingen aning om när detta bruk började men vi fortsätter med stolthet denna omtyckta tradition. Anhöriga till den döda bjuds in och kan sitta i kyrkan då vi ringer.
Så var det då sommarringningen: kl. 07.00 på morgongen och kl. 20.00 på kvällen. Detta är också den en urgammal tradition som har att göra med våra ljusa somrar. Klockan gav besked om när det var dags att gå till arbete och när det var dags att sluta arbeta. Tack och lov arbetar vi inte lika mycket nu för tiden men ringningen har stannat kvar.
Som ny kyrkoherde fick jag ett samtal från en av våra grannar. Klockan störde morgonsömnen. Jag tog då (olyckligtvis skulle det visa sig) ett kyrkoherdebeslut och såg till att klockan ringde från 08.00 istället för 07.00.
Oj! Vilket liv det blev och jag fick mina fiskar varma i kyrkorådet. En gammal tradition som denna ringning är inte något man ändrar på i första taget, inte ens om man är kyrkoherde!
Och kanske är det rätt och riktigt. För har det nu funnit kristendom i Sverige sedan 800-talet (vissa forskare menar att den kom redan på 600-talet) och har det ringt i klockor från klockstaplar och torn i snart 700 år, ja då är denna ringning en del av vårt kulturarv, kan tyckas på ont men majoriteten tror jag tycker det är på gott.
Världen förändras men kyrkan består… kanske finns det en trygghet i detta även om risken alltid är stor att kyrkan blir till ett museum."
- Peter Bratthammar, Kyrkoherde