Fördjupning om Erik Olson, av curator och konsthistoriker Lina Stjernlin
Erik Olson föds 1901 i en sjömansfamilj i Halmstad. Kärleken till konsten och det egna skapandet börjar tidigt och redan 1915 bildar Erik Olson konstföreningen Gnistan tillsammans med sin bror Axel Olson och kusinen Waldemar Lorentzon. Trots att de knapra förhållandena i familjen tvingar bröderna Olson till arbete från mycket ung ålder, är det konsten de drömmer om och brinner för. De besöker konstutställningar, läser och skriver poesi, målar och diskuterar konst all ledig tid de har. Erik Olson fascineras av konstnärer som Carl Fredrik Hill, Wassily Kandinsky och Pablo Picasso. Banbrytande konstnärer med mod, experimentlusta och helt nya, abstrakta bildvärldar. År 1919 medverkar Erik Olson och övriga medlemmar i Gnistan på en amatörutställning där de upptäcks av konstkännaren Egon Östlund, som i sin tur presenterar dem för konstnären Gösta Adrian Nilsson (GAN). Han imponeras av gruppens målningar och de fortsätter att träffa GAN som både uppmuntrar, undervisar och inspirerar dem.
Sökaren
Lika stark som Erik Olsons konstnärliga hängivelse, var även den sökande natur som tycks ha präglat honom ända sedan barnsben. Tätt intill passionen för att skapa och nyfikenheten på livet och världen, finns självtvivel och mörker och han ger tidigt uttryck för att ha visioner och upplevelser bortom logiska resonemang. I början av år 1920 skriver han i ett brev till sin kusin Waldemar Lorentzon:
”Konst är syn, vision, jag vill att mina tavlor skall verka som vore de sedda med mitt inre öga…” [1]
Vid samma tid som han beundrar tidens avantgardiska modernister, tar han också intryck av El Grecos äldre, religiösa motiv där han bland annat ger sig på ”att i en parafrasaktig målning skildra Korsfästelsen”. I denna starkt sökande fas under tidigt 1920-tal tycks han kastas mellan såväl hopp och förtvivlan som olika konstriktningar. Gällande den religiösa framställning som han precis målat skriver han, återigen till kusin Lorentzon: ”Jag har, som jag kanske förut skrivit till dig, kastat min forna abstraktion emedan detta var nödvändigt. Jag är dock fortfarande densamma i mina åsikter.” Dessa tvära kast - men också fria förhållningssätt - till olika konststilar och andligt sökande vägar kan ses som en röd, brokig tråd genom hela Erik Olsons liv.
Paris och avantgardet
1924 reser Erik Olson till Paris och blir introducerad för Fernand Léger, av GAN, och börjar studera för honom på den fria konstskolan Académie Moderne. Här utvecklar han främst ett kubistiskt måleri med stark kolorit och stilenliga kompositioner, starkt influerad av Léger.
År 1929 är Erik Olson hemma i Sverige för att delta i Halmstadutställningen. Med på utställningen är även brodern Axel Olson, kusinen Waldemar Lorentzon, Stellan Mörner, Sven Jonson och Esaias Thorén och detta blir startskottet för sammanslutningen Halmstadgruppen. När de bildas 1929 är det flera av medlemmarna, som precis som Erik Olson, befunnit sig runt om i Europas konstnärliga metropoler under många år. Med starka förankringar i tidens internationella, avantgardiska riktningar ville Halmstadgruppen bryta med det konventionella och etablera nya, frigjorda inslag i den svenska konsten.
Bildandet och deltagandet i Halmstadgruppen stoppar dock inte Erik Olson från att fortsätta undersöka sin konstnärliga och andliga identitet. År 1930 blir han även en del av den franska konstgruppen Cercle et Carré och skapar sitt första surrealistiska verk Handsken är kastad. Andra medlemmar i gruppen var bland annat Wassily Kandinsky, Piet Mondrian och Le Corbusier. Han ansluter även till andra konstnärsgrupper under dessa 1930-talets tidiga år och fortsätter hängivet att utforska abstraktionen innan han mer helhjärtat övergår till surrealismen.
Surrealism och kristendom
När Erik Olson lämnar Paris för Danmark 1935 är det de danska surrealisterna som han slår följe med. Under de kommande åren deltar han i några av tidens första surrealistiska utställningar i bland annat Köpenhamn och i London. I slutet av 1930- talets oroliga tid finner Erik Olson hopp i Oxfordgrupprörelsen - en väckelserörelse med anhängare i intellektuella kretsar och med ambitionen att förändra människan och samhället. Här blir han bekänd kristen.
Efter att andra världskriget slagit ner sina mörka klor över världen använder Erik Olson sina konstnärliga krafter till att göra motstånd mot den tyska ockupationen. Bland annat målar han Dagspressen, ett nidporträtt av Hitler som han ställer ut på utställningen Surrealisme 1940 i Köpenhamn - vilket inte sågs på med blida ögon av ockupationsmakten. Erik Olson blir en tid därefter tvungen att fly hem till Sverige. Under den här tiden skapar han även verk, som Dagens evangelium, där han fritt parafraserar, använder kristna referenser och låter tid och rum, historia och nutid smälta samman i en brokig, surrealistisk bildvärld. Erik Olson tror starkt på konstens omvälvande kraft att kunna göra skillnad och är själv beredd att förändras för det. 1941 uttrycker han i Svenska Morgonbladet:
”Vi konstnärer ha en stor uppgift, när det gäller att befria mänskligheten från det ödet… […] Konsten kan vara en av de starkaste språkrören när det gäller att skapa den mentalitet folken ropar efter. Det finns en väg att skapa denna positiva konst, som ger fredens idé så starkt att den inspirerar alla, som ser den, till att ta upp kampen med krigets makter i sig själva. Om vi konstnärer ska kunna skapa denna konst måste vi förändras själva.” [2]
Katolicismen
När Erik Olson konverterar till katolicismen på 1950-talet är det mystiken, konstens kraft och det andliga djupet som inte tar hänsyn till rationella gränser, som tilltalar honom. Han berättar själv i Sven Stolpes bok Varför jag blev katolik från 1955:
”I Katolska Kyrkan fick jag, som aldrig förr, ett fullt tillfredställande svar på livsgåtorna och på lidandets problem. Här fann jag den fasthet och enhet, som var en garanti för Kyrkans tradition och praktiska erfarenhet, och som därför kunnat motstå och överleva alla angrepp och tidens växlingar. … Jag tror på konstens förvandlande makt, när den är språkrör för de övernaturliga krafterna. […] att konsten för mig varit den betydelsefulla länken till Katolska Kyrkan.” [3]
År 1951 genomför Erik Olson en kombinerad konst och pilgrimsresa genom Frankrike och Spanien tillsammans med sin fru Solvig. Han får även tidigt kontakt med den franska Art Sacré rörelsen som han upplever hjälper honom nå den konstnärliga frihet som han så innerligt eftersträvar. Även om Erik Olson håller fast vid katolicismen resterande del av sitt liv, stannar inte hans konstnärliga och andliga sökande av. Under en period i mitten av 1960-talet då han befinner sig i en konstnärlig kris finner han lösningen i Zenbuddhismen, som han upplever ger lugn och klarhet.
Slutord
Erik Olsons passionerade, livslånga kärlek till konsten och andligheten gav honom ett mycket rikt konstnärsliv. Han har efterlämnat en stor mängd konstverk, men också brev och dagboksanteckningar som låter oss komma närmare hans inre liv och tankar. Hans sökande natur tycks ha varit en stark drivkraft framåt och kanske var det även den som gav honom modet att gå sina egna vägar - även om de ibland bröt mot de riktningar som han för stunden förhöll sig till. Han var inte rädd för att skapa sin egen logik, så länge det tjänade ett gott syfte. För Erik Olson var till exempel surrealismen och religionen inte något tudelat och när han i en intervju i Svenska Morgonbladet från 1943 blev kritiserad för att förena dessa två, svarade han:
”För mig har ju sammansmältningen varit något logiskt, och motsatsförhållandet till trots finns det ju också anknytningspunkter. Båda vill ju frigörelse, och surrealismen rymmer irrationella moment, som vi kan finna paralleller till just i kristendomen… Tron har betytt kolossalt mycket i mitt liv… […] Till syvende och sist är det det enda sätt, som man kan bli fri på: att ärligt lägga fram sin synd och få förlåtelse för den.” [3]
Erik Olsons konst kan ses som speglingar av tidens anda, ibland som kommentarer till historiens obönhörliga ondska, en annan gång som inre syner, som referenser till forna tiders influenser och allt som oftast full av symbolik. Ibland, en salig blandning av allt, i ett och samma verk.
Verken i den här utställningen är gjorda mellan 1956 -1979 och har tolkats av Tadeusz Bienasz, katolsk kyrkoherde, och Eva-Lotta Grantén, kyrkoherde i Svenska kyrkan.
Text av Lina Stjernlin, Konsthistoriker och utställningens curator
Litteratur
Erik Olson, En sökares vandring 1., 2001
Erik Olson, En sökares vandring 2., 2001
Mjellby Konstmuseum, Halmstadgruppen, 2008
Viveka Bosson, Halmstadgruppen - Ett kraftfält i svensk 1900-talskonst,
2009 Mjellby Konstmuseum, Halmstadgruppen - Den svenska surrealismens pionjärer, 2024
Citat
[1] Viveka Bosson, Halmstadgruppen - Ett kraftfält i svensk 1900-talskonst, 2009
[2] Mjellby Konstmuseum, Halmstadgruppen - Den svenska surrealismens pionjärer, 2024
[3] Mjellby Konstmuseum, Halmstadgruppen - Den svenska surrealismens pionjärer, 2024
