Del 3 - Trosbekännelsen, dopet och nattvarden

med Eva-Lotta Grantén

Trosbekännelsen

Trosbekännelsen är egentligen flera stycken i vår kyrkan. Men idag fokuserar vi på den vanligast, som läses i gudstjänsten och vid dop och konfirmation. Du hittar den på psalmbokens bakre pärm.

Tro – bekännelse. Svåra ord. Ibland blir trosbekännelsen ett hinder för den enskilde kristna människan. Det känns svårt att förstå och hålla med om allt. Men låt oss dyka in lite mer på djupet.

Ordet tro kan betyda 1) att inte veta, 2) att lita på eller 3) att hoppas. Alla tre betydelserna finns med när kyrkan talar om Gud. Vi tror att Gud finns och vi litar på att Gud är god och vill ha en relation med dig och mig och med hela världen. Vi hoppas att Gud är den som älskar, befriar och räddar mig.

Bekännelse är också ett tungt ord, vi bekänner våra fel, eller ett brott. Ibland lite mer positivt som när vi bekänner vår kärlek till en person. Men kyrkan talar om trosbekännelsen som hela kyrkans sammanfattning och glädjefulla tack till Gud för allt Gud gjort för oss.

Trosbekännelsen ska alltså inte ses som en ”checklista” kring vad jag själv kan hålla med om i den kristna tron, utan den är en kort version av Guds väldiga gärningar i och med hela sin skapelse.

Vi tror på Gud

Ibland diskuteras det principiellt och filosofiskt, om Gud finns. Men att tala om Gud utifrån sannolikheten att en gud finns, och sedan resonera om hur denna gud är och vad guden gör, är något annat än kyrkans gudstro. Kyrkans bilder av vem Gud är och vad Gud gör, kommer istället ur våra egna liv. Vi ropar efter något större när vi har det svårt. Vi tackar Gud när allt är härligt. Eftersom livet ges av Gud, tror vi att relationen till Gud alltid finns. Det finns inget område i människans liv dit hon kan bege sig och vara utanför relationen till Gud (Ps 139:5). Så är det även om människan inte använder begreppet Gud. Människor lever sina liv och frågar sig: Varför skulle detta hända mig? Hur ska jag orka bära detta? Vilken utväg är den rätta? Händelser i livet kan få oss att tvivla på det goda, och på godhetens källa, Gud. Därför är frågan ”om Gud finns” ytterst frågan om Guds godhet eller närvaro i relation till mitt eget liv. Luther skriver ”Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig är, säger jag, i verkligheten din Gud.” Vi behöver ha tilltro till något eller någon som ger tröst, livsmod och tillit utöver oss själva.  Att inte tro på Gud blir då inte främst en intellektuell reflektion, utan istället erfarenheten av en frånvaro.

Vi tror att människor kan lära känna Gud. Det sker på olika sätt. Vi kan känna förundran inför det storslagna och outgrundliga i tillvaron. Vi kan uppleva - inom oss själva - att något kallar på oss och att vi svarar an mot denna kallelse. Eller så får vi del av Guds kärlek och omsorg i mötet med andra människor. Eller så möter vi Gud i kyrkans gudstjänster. Vår gudstro kan ge våra liv en mening genom att du och jag sätts i relation till Gud, som älskar oss. Och när livet inte är som vi vill att det ska vara, så är Gud med oss också i detta. I Bibelns sammanhang är Gud självklar, eftersom livet finns och livet ges av Gud. Orden ”Gud finns” betyder i Bibelns sammanhang att ”Gud skapar” eller ”Gud hjälper”. Människan är alltid den som tar emot från Gud. Vi har alla fått vårt liv från Gud.  Samtidigt som Gud skapat galaxer och planeter, så har Gud också skapat mig. Möten med Gud beskrivs i Bibeln som ett möte med en väldig och skapande vilja, där jag själv blir mycket liten och obetydlig (Jes 6). Samtidigt betonar Bibeln människans storhet och värde (Ps 8). Tanken på att Gud som skapare står i relation till varje människa, till dig och till mig, uttrycker en viktig och nödvändig spänning kring hur vi kan förstå Gud. Gud är både bortom och nära, upphöjd och värnlös, alltings skapare och den som bryr sig om mig.

Och så tror vi på Gud som Fader, Son och Ande. Gud möter oss som tre olika personer, fast Gud till sitt väsen är en.  Därför har trosbekännelsen tre delar. Det är Gud som ger oss en tro när vi söker. Gud är den som är, och Gud är fri att definiera sig, eller uppenbara sig. Det gör Gud främst i Jesus Kristus. Vi tror att vi kan få veta mer om vem som skapat oss, vill att vi ska leva vårt liv och kallar på oss genom att lära känna Jesus. I nuet gör Gud ständigt sin vilja känd. Genom den heliga Anden är Gud alltid verksam i sin skapade värld. Du och jag kan svara på uppenbarelsen och kallelsen från Gud, genom att vi försöker leva ett liv som värnar hela skapelsen. Vi kan tacka Gud för livet och nya möjligheter. I våra kyrkor och gudstjänster lyfter vi vår längtan efter helhet som väcks av skapelsens skönhet. Vi ber om en ständig nyskapelse som ger liv, befrielse och förlåtelse.

Nu går vi in på själva innehållet i bekännelsen kring vad Gud har gjort för oss. Om du inte tittat på filmen, så är det bra att göra detta först.

Fader
Ingen har någonsin sett Gud, men de bland oss som har en erfarenhet av Guds närvaro vet att Gud är större än vad vi kan tänka och känna. Därför använder Bibeln symboler och bilder som hämtas från människans värld. Språk, symboler och bilder låter oss veta mer om vem Gud är. Bibeln innehåller många olika namn på Gud.

Det första som trosbekännelsen säger om Gud är att Gud är vår Fader. Vi kallar Gud för Fader för att Jesus talade om Gud som en far, och lärde oss att be med orden Vår Fader. Bibeln använder således ordet ”far” om Gud för att uttrycka kärlek, omsorg, närhet, gemenskap och vägledning. I en av den kristna trons grundläggande teologiska bilder, treenigheten, har Fadern och Sonen en särskild relation.

Allsmäktig
Det andra som trosbekännelsen säger är att Gud är allsmäktig (Dan 6:26). Ett sätt att förstå ordet ”allsmäktig” är just att Gud är mäktig till allt. Det är ett uttryck som används bara om Gud och som innebär att Gud har makt över sin skapelse, över hela universum. Tanken på Guds makt hör alltid ihop med Guds eviga kärlek till allt, till dig och till mig. Gud vill människorna väl. I sin allmakt kan Gud ge liv, befria den som är fångad och Gud kan förlåta. Däremot tror vi inte att Gud är orsak till allt som sker. Det finns en frihet i skapelsen och hos oss människor. Guds vilja sker inte alltid.

Himmelens och jordens skapare
Det tredje som sägs om Gud är att Gud är vår skapare. Gud har skapat allt som finns. Universum och galaxer, berg och oceaner, blåsippor och vargar, dig och mig. Det betyder att skapelsen är värdefull och älskad. Vi tror att skapelsen kommer från Gud och att den har en början och ett slut. I Bibeln står skapelseberättelsen först, för att skapelsen är en förutsättning för allting annat. Allt hänger samman och vi är beroende av Gud och av allt som finns för att kunna leva. Skapelsen är god (1 Mos 1:31), men inte gudomlig. Vi kan förstå skapelsen och hur allting hänger ihop med hjälp av vetenskap.  

Skapelsen pågår hela tiden. Allt är beroende av Gud, som ständigt skapar på nytt (Psaltaren 104). Det betyder att Gud ger liv, befrielse och förlåtelse till allt och till mig, nu. Gud vill mig och mitt liv. Det betyder att mitt liv och hur jag lever det är viktigt för skapelsens helhet.

Att bekänna sin tro på Gud som skapare är också att tacka Gud för livets gåva och att säga ja till det uppdrag som det är att vara en människa. Vi tror att människan har ett särskilt uppdrag i skapelsen.

Uppdraget innebär ett stort ansvar att värna det oändligt rika sammanhang som vi själva är en del av. Det beskrivs i Bibeln som att människan är skapad till Guds avbild.

Vi söker ständigt efter mening och vägledning, eftersom vårt liv väcker frågor hos oss. Varför är livet så skört, när det samtidigt kan vara så skönt? Varifrån kommer det onda och svåra? Finns det en framtid för mig och för världen? Vår tro på att Gud är mäktig till allt och att Gud är god, krockar med vad vi upplever i våra liv. Det händer saker i skapelsen och i ditt och mitt liv, som kan få oss att tvivla på Guds godhet. Men vi tror inte endast på Gud som skapare, utan också på Gud som räddare, befriare och frälsare. Kyrkans tro handlar om mer än skapelsen.

Vi tror ock på Jesus Kristus
Förutom det som Gud ger oss genom sin skapelse, har Gud gett ut sig själv och blivit människa, för att befria och förlåta oss och ge oss ett liv som aldrig dör.

Jesus från Nasareth, Gud och människa, är vår tros centrum. Berättelserna om Jesus i Bibeln finns framför allt i evangelierna, som för vidare vad Jesus sade och gjorde under sitt jordeliv. Efter Jesus död och uppståndelse började den unga kyrkan att fundera kring vem Jesus var och vad Jesus gör för oss. Vår trosbekännelse för vidare detta perspektiv.

Det första som sägs om Jesus är att han är Kristus. Det är genom Anden som Jesus är ”smord”, alltså är ”Kristus”. Detta var ett ord för kungen, Israels kung, Messias. Kristus är den utvalde.

Hans enfödde Son
Det andra som sägs om Jesus är att han är Guds Son. Relationen mellan Gud som Fader och Gud som Son är kärleksfull. Jesus beskrivs i kyrkans tradition som ”född”. Jesus föddes och var en människa som vi. Samtidigt är Jesus inte skapad, utan är Gud på jorden. Jesus var med redan när världen blev till.

Vår Herre
Det tredje som sägs om Jesus handlar om Jesus relation till dig och mig. Jesus är vår Herre, vilket betyder att Jesus är den som har räddat mig från allt ont och från döden. Jesus är livets och alla goda gåvors Herre och ger detta vidare till dig och till mig. Relationen till Gud är given genom livet. Genom att lära känna Jesus genom Bibeln och i kyrkans gemenskap kan jag förvandlas genom tron. När jag möter Sonen, Kristus, når jag det som jag är bestämd till.  Att jag ska bli lik Kristus är Guds vilja, och det är så Gud skapar på nytt genom att ge mig nytt liv, förlåtelse och befrielse.

Vilken är avlad av den helige Ande
För att befria och rädda dig och mig har Gud själv trätt in i vår skapade värld. Genom den heliga Anden blir Gud människa på jorden vid en bestämd tid och på en bestämd plats. Kyrkan beskriver detta som att Gud tog sin boning som ett människobarn i Jesus mor Maria. Jesus är både Gud och människa, som är förenade i personen Jesus från Nasareth.

Född av jungfrun Maria
Jesus föddes av en kvinna, en ung flicka som hette Maria. Hon kom från Nasareth i Galiléen, men Jesus föddes i Betlehem, som profetian hade förutspått. Vi nämner Maria med kärlek och tacksamhet i vår bekännelse.

Pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket
Jesus Kristus är inte sådan som vi tänker oss att en gud är.  Guds makt är annorlunda. Jesus liv slutade med tortyr och en grym avrättning, beslutad av det romerska imperiet med dess ståthållare Pontius Pilatus. Detta skedde en fredag under påskhögtiden, och vi minns detta varje långfredag i kyrkans gudstjänster. Jesus dog på ett kors, och korset har allt sedan dess varit en symbol för kristen tro, eftersom det var på korset som Gud utgav sig själv för vår skull (Jes 53: 3-5). Detta trots att korset var ett ohyggligt plågsamt dödssätt som syftade till att totalt krossa och förnedra en människa. Jesus lades sedan i en grav och fanns bland de döda.

På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda
På söndagsmorgonen fann Jesus vänner som besökte graven att den var tom. De mötte Jesus som uppstånden, han levde igen. Mötet med den Uppståndne blev avgörande för Jesus vänner, och allt sedan dess förkunnar människor om Guds gärningar i Jesus Kristus. Jesus uppståndelse förändrar hela världen, den angår alla människor. I den ser vi löftet om en ny skapelse, utan död, ondska och lidande.

Kyrkan firar detta varje söndag i sina gudstjänster. På Påskdagen tackar vi Gud särskilt med lovsång och bön för hur döden besegrades. Gud har besegrat det onda och döden genom att Jesus som var människa som vi, men utan synd, gick i döden. Detta skedde för att befria skapelsen, förlåta allt som är ont och fel och ge det liv som aldrig dör. Allt detta enligt Guds ord och löfte.

Uppstigen till himmelen, sittande på Gud faders högra sida
Jesus visade sig för sina vänner och samtalade med dem efter sin uppståndelse. Men 40 dagar efter påsk, återvände Jesus till gemenskapen med Fadern och Anden. Kyrkan firar detta vid Kristi Himmelsfärdsdag. Detta är också ett firande av att Jesus Kristus lever nu. Vi skiljer mellan tiden och evigheten, men den uppståndne Jesus Kristus rör sig fritt mellan tid och evighet och möter oss nu: i Bibelns ord, när vi samlas och ber, i dopet och nattvarden.

Att Jesus Kristus sägs sitta på Faderns högra sida är ett uttryck för Jesus speciella relation till Gud.

Därifrån igenkommande till att döma levande och döda
Det sker mycket som är ont och fel i den skapade världen. Gud är god, och vill att världen också ska vara detta. Därför behöver Gud sätta en gräns mot det onda. Kyrkan uttrycker detta som att Gud på den ”yttersta dagen”, när den skapade tiden upphör, ska befria oss från det onda, synden och döden genom ett domslut. Bibeln är tydlig med att det är Jesus Kristus som dömer oss, samma Jesus som gav sitt eget liv för att rädda oss.

Vi tror ock på den helige Ande
Guds Ande var med redan vid skapelsen, det är gudsvinden som ger liv åt allt levande. Guds Ande visade sig vid Jesus dop, det är Guds Ande som inspirerat författarna till Bibeln till deras vittnesbörd och tolkningar. Guds Ande inspirerar oss i våra liv, kan fylla oss med glädje och ger oss tro: tro på att Gud är god och vill oss väl.

En helig allmännelig kyrka
Kyrkor finns det många, både byggnader och samfund. Detta är en rikedom, och det speglar Guds alla möjligheter att komma i en relation till oss människor. Samtidigt är Guds kyrka, i alla sina former en, för Gud är en. Den är ”allmännelig”, vilket betyder att den är gemensam för alla, tillgänglig för alla genom alla tider. Men den är det på olika sätt; med olika språk, med olika musik, gudstjänstformer och byggnader.

De heligas samfund
Kyrkan är en gemenskap av människor. Vi människor är inte heliga i oss själva, men Guds nåd och kärlek kan förvandla oss. Det mest fantastiska är att Gud ser på oss som heliga och dyrbara, trots att vi är som vi är. Det gör Gud för Jesus Kristi skull. Gud möter oss, som Jesus mötte människor under sin tid på jorden. Gud är och vill oss väl.

Syndernas förlåtelse
Guds skapande pågår ständigt och Guds nåd är ny varje morgon. Därför kan vi vända oss till Gud även när vi inte är så goda, lyckade eller snälla. Gud har lovat att förlåta oss, som Jesus gjorde med dem han mötte på jorden. Gud skapar om oss på nytt varje gång vi ber om Guds förlåtelse eller befrielse. Därför behöver vi inte vara upptagna med att tänka om vi duger i Guds ögon. Det tackar vi Gud för och det innebär att vi istället kan fokusera på att ta hand om skapelsen och våra medmänniskor.

De dödas uppståndelse och ett evigt liv
Vi tror och vi hoppas att vår gudsrelation inte kan brytas av döden. Gud är med oss alltid och Guds kärlek till oss varar i all evighet. Om livet efter döden har vi ingen kunskap, men vi har bilder som vi hämtar från det vi längtar efter och från vår erfarenhet av det goda. Gemenskap, frid, kärlek, sång… fyll på med vad du själv längtar efter!

 

Dopet

Titta på bilden! Den är från mitt dop 1961, i Slottstadens kyrka, S:t Andreas kyrka i Malmö.

Prästen hette Stig Hahne.

Ta fram en bild från ditt eget dop, om du har någon. När och var skedde detta? Vilka var med?

Dopet sker en gång i livet. Det är en speciell händelse, och därför finns det i våra fotoalbum.

Ta nu fram psalmboken och slå upp psalmen 69. Den har visserligen ett något gammalmodigt språk, men innehållet är bra för att tänka vidare kring vad dopet är.

Läs vers 1. Första ordet är ”glad”.

Dopet är en källa till glädje. Dopet är en gåva från Gud, en skatt. Och ofta döps man i en speciell ”skrud”, en dopklänning. Många har en sådan som går i släkten. Den är lång och vit. Den ska vi växa i ät tanken. Den långa vita dräkten kommer tillbaka i konfirmandernas kåpa och i prästernas och diakonernas gudstjänstkläder. När vi dör sveps vi i en vid klädnad. Den vita färgen symboliserar renhet. I Guds ögon är vi vita som snö.

Psalmen är i första person, det är ”jag” som är glad över mitt dop. Vad heter jag? Tänk kring dina namn. Har du ett släktnamn, varför fick du just ditt namn? I dopet får vi också ”Jesu namn”. Gud ser på oss som Gud ser på sin son Jesus. Gud har lika stor kärlek till dig som till sin son, Vi är Guds barn. Våra namn nämns vid dopet, för att Gud ser på var och en av oss med kärlek.

Läs vers 2.

När jag själv, eller andra anklagar mig för fel, brister och misstag, och jag känner domen över mig själv och tyngs av skuld, då kan jag lita på att Jesus har räddat mig genom dopets vatten. Precis som Moses räddade sitt folk, när det gick genom Röda havet. Jesus leder mig genom livet, mot räddningen.

Läs vers 3.

Dopet är också en kallelse. Dopet uppmanar mig att vara god, som Gud är god. Jesus visade hur Gud är när han mötte människor under sitt jordeliv. Han räddade dem från fara, sjukdom, ensamhet och utstötthet. Så ska vi också leva våra liv, för att bygga en gemenskap med varandra och hela skapelsen.

Läs vers 4.

Luther sa: ”på min tro kan jag tvivla, men inte på dopet”. Han menade att vi kan brottas med tvivel varenda dag i vårt liv, men dopets gåva, att det är en fast punkt att hålla i när livet stormar, att Guds kärlek finns där alltid, dopets gåva finns där alltid. Vi har ett hopp om att ”alltid” är något som inte bryts av döden.

Om du vill veta mer om dopet så finns det ett brev, eller en liten bok snarare, som biskoparna skrivit om dopet. Där kan man få svar på många spännande frågor. Måste man vara döpt för att bli frälst? Läs om vad biskoparna säger. Här är länken!

Nattvarden

Ordet nattvard betyder kvällsmat, och som ni vet syftar ordet på Jesus sista måltid, på torsdagskvällen dagen innan han avrättades.

Ta fram psalmboken, leta upp textdelen och gå till skärtorsdagens texter, i min psalmbok är det sidan 1384 och följande. Läs igenom evangelietexterna. De ger olika skildringar av vad som hände den sista kvällen.

Den tidigaste skildringen av vad som händ finns hos Paulus, och du kan läsa den som 1 årgångens episteltext på Skärtorsdagen. Du känner igen orden, för det är dem vi använder vid vårt nattvardsfirande. Vi vet alltså att när Paulus skrev sitt brev, ca år 50 e Kr, så firades nattvarden med samma ord som vi gör nu!

Tänk så många människor som firat nattvard sedan dess. När gjorde du detta första gången? Själv fick jag ta emot nattvarden första gången dagen efter min konfirmation 1974. Så var det förr. Numera låter kyrkan alla döpta, också små barn, delta.

Bläddra i psalmboken till psalm nummer 400. Den är skriven av Martin Luther. Att sjunga psalmer har stor betydelse för att väcka och befästa tro. Det ger näring till tilliten och fördjupar kunskapen. Genom att reformatorerna använde sin tids kända melodier blev det enkelt för människor att sjunga in trons innehåll. Lutherpsalmen nummer 400 har bearbetats av Anders Frostenson. Den innehåller det grundläggande i en evangelisk-luthersk syn på nattvardens innebörd. Den kan man meditera länge över – och det är också meningen. Jag lyfter fram några tankar.

Vers 1
Vi kommer till nattvarden i tillitsfull förväntan och med en hunger efter liv. Nattvarden ger en mättnad och livsmod. Det himmelska och det jordiska möts. Jesus jordiska kropp, som föddes av Maria, är den kropp som är utgiven för alla. Kristus är närvarande i brödet och vinet. När de tas emot berörs vi av nåden, så att vi med tillförsikt kan ta oss an våra livsvillkor.

Vers 2
Det finns inget som ligger utanför den förändring som Jesus död och uppståndelse innebär. Genom detta segrar livet och kärleken. Försoningen utplånar allt som skiljer oss från Gud och relationen är återupprättad. Frälsningen gäller inte bara de kristna, inte bara människorna, den har kosmiska dimensioner. Korset står i alltets mitt. I psalmen ber vi Gud om hjälp att se vad Gud gör för världen.

Försoningen är knuten till skeendet den första påsken, men det är också en verklighet här och nu. Guds handlande är dynamiskt, Guds verk är pågående.

Vers 3
Samvaron med Gud sänder oss ut i världen med förnyade hjärtan. Nåden och rättvisan hör samman. Gåvan vi fått väcker viljan att göra gott. Tron är både vardaglig och världstillvänd. Vi ber om att kyrkan blir ett redskap för Guds goda makt som genomströmmar den i alla dess delar, ut i minsta kapillär. Nattvarden tas emot individuellt, men kallelsen är alltid gemensam. Gemensam är också bönen för världen om att Gud ska förbarma sig. Bönen om att Gud inte ska ta bort sin Ande är ett uttryck för vårt beroende av Guds skapande kraft för att kunna leva (Ps 104:29–30). Nattvardsfirandet har både en horisontell dimension, som förenar hela skapelsen, och en vertikal dimension, som förenar allt med Gud.

Nattvarden omges av mycket bestämmelser kring vilka ord som ska sägas och hur man ska göra. Det är för att skänka församlingen trygghet i att vi delar samma måltid som kristna gjort genom tiderna. Brödet och vinet ska likna det som Jesus åt vid sin sista måltid, som var en judisk påskmåltid. Kyrkoherden beslutar om hur nattvarden ska firas i varje församling, i Landskrona har vi oblater som är glutenfria och avalkoholiserat vin. Det är för att alla tryggt ska kunna delta i måltidsgemenskapen.

 

Titta på bilden! Vilka skatter församlingen har i sitt nattvardssilver. Genom tiderna har vi människor gjort det finaste hantverk vi kan för att förvara nattvarden i. Guld och silver till Kristus. Men på senare tid har nattvardsserviser i enklare material blivit populära. Jesus föddes i ett stall och dog på ett träkors, en fattig och enkel människa.

Vi firar nattvard ofta (när det inte är coronatider). Förr gjordes detta mycket sällan. Men vi betonar gemenskapen som nattvarden ger som värdefull. Som individer blir vi del av Kristi kropp genom dopet. Som gemenskap manifesterar vi denna tillhörighet varje gång vi delar bröd ochvin i nattvarden. När vi delar bröd och vin tydliggörs att kyrkan är Kristi kropp och med alla sina olikheter en enda. I kyrkan hör vi samman på ett sätt som är djupare än vänskap eller föreningstillhörighet. Vid brödsbrytelsen växelläser präst och församling i ett av alternativen:

Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp.
Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.

Det är en viktig insikt att vi inte hör samman på grund av likhet. Vi har olika bakgrund, olika livsinriktning och olika förmågor. Vi utmanas till något större än att hålla sams vid en speciell gudstjänst i en specifik församling. Det delade brödet delas ju inte bara mellan de i rummet närvarande, utan med människor över hela jorden. Om vi delar nattvardens bröd måste vi också dela det dagliga brödet. Varje gång vi firar nattvard låter vi därför en motröst höras mot att göra skillnad på människor och att ställa grupper mot varandra.

Ta nu fram psalmboken igen och läs psalm 387 och 398. Det skiljer 450 år mellan dem, och här kan vi se spännvidden i allt nattvarden ger. Vilken rikedom! Nattvarden är något stort.

Låt oss avsluta med vår ärkebiskop Antjes ord:

När vi möts för att fira nattvard träder vi på ett särskilt sätt i kontakt med världens nöd. ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son” (Johannesevangeliet 3:16). Att vända sig inåt mot nattvardsbordet betyder också att vända sig utåt mot den omfattande, kosmiska, förvandling som sker en gång för alla i Jesus självutgivelse för hela världen. I firandet sker en helande förbindelse mellan vår brustna värld och Guds förvandlande verklighet. Nöden möter nåden och väcker tacksamhet. Här hålls livet här och nu samman med den eskatologiska visionen av en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. Här hålls mystik och etik ihop. Här hålls bön och handling ihop. I nattvardsfirandet sker alltid mer än det som de som samlats till gudstjänst vid en särskild tid och på en särskild plats medvetet kan omfamna. Den enskildas upprättelse är ställd in i ett väldigt sammanhang som spränger rummets och tidens gränser. Den personliga förlåtelsen och försoningen hålls samman med rättvisa för hela världen. Den enskilda människan tar emot förlåtelse samtidigt som den konkreta bordsgemenskapen representerar Guds förvandlande vilja för hela mänskligheten och skapelsen.

Nattvarden ska firas på ett sådant sätt att denna vida gemenskap kommer till uttryck och tar konkret gestalt. Det finns en förbindelse mellan sättet vi delar bröd och vin på vid nattvardsbordet och sättet som jordens resurser delas på i hela mänskligheten. Skeendet vid nattvardsbordet, vår ekologiska samexistens och vardagslivet hålls samman. Nattvarden är inte bara ”andlig spis” utan är genom de konkreta gåvorna sammankopplad med den ekologiska, ekonomiska, sociala och andliga verklighet vi alla är en del av. I nattvarden tar vi emot våra egna synders förlåtelse och sänds att delta i Guds mission, förnyelsen av hela skapelsen. Denna förnyelse är inte fullbordad, men i nattvarden får vi en försmak av Guds rike, då rättvisa och försoning har kommit till fulländning. De troendes gemenskap är på väg mot Guds rike och det uppenbarar sig i denna bordsgemenskap.

Har du frågor eller vill skicka in uppgiften? Mejla mig!

Eva-Lotta  Grantén

Eva-Lotta Grantén

Landskrona församling

Kyrkoherde, Präst