Foto: Christer Brosché /Ikon

Allhelgonahelgen

Allhelgona är den helg på året då vi tillsammans minns dem som lämnat det här livet. En helg då vi påminner oss om att döden finns, att den drabbar oss alla, och att vi kan dela sorg och bära den tillsammans.

ALLA HELGONS DAG, ALLA SJÄLARS DAG

Allhelgonahelgen  är egentligen två helgdagar: Alla helgons dag och Alla själars dag.

Alla helgons dag är en rörlig helgdag som firas den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november. Alla själars dag firas dagen efter alla helgons dag, på söndagen, då vi minns och hedrar våra döda närstående. Historiskt har vi skilt på att minnas helgonens liv och att minnas våra närståendes liv, men rent teologiskt är det ingen skillnad: Vi är alla heliga, genom Jesus som har räddat oss.

Rent praktiskt präglas hela helgen av att ljusen lyser på våra kyrkogårdar, de lyser upp mörkret och påminner oss om Guds ljus, som räddar oss från döden, som visar oss på förlåtelsens väg och som ger oss ett himmelskt hopp.

HELGON SOM FÖREBILDER

Tidigt i den kristna kyrkan började man fira helgon och minnet av martyrer. Helgon var människor man höll särskilda, heliga. Till martyrer räknas människor som dött för sin tro. 

Det blev till slut många dagar att fira och ett behov uppstod av att samla helgonen och martyrerna utan namn till en egen helgondag. För cirka tusen år sedan införde därför den tyskromerske kejsaren Ludvig den fromme en gemensam dag för alla de helgon som inte kunde få egna dagar i almanackan.

Alla helgons dag är sedan 1953 en allmän helgdag. I evangelisk-lutherska kyrkor vördar man inte helgon på samma sätt som i de romersk-katolska och ortodoxa kristna traditionerna. Vi vördar inte helgonen och vi ber inte till dem. Men de är förebilder som vi kan lära av i uppdraget att vara människa.