Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Kyrkohandboken

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Sändningen

- Låt oss gå i frid! - Och tjäna Herren med glädje!

Inledning

Mässan är slut och vi som har firat gudstjänst tillsammans tar våra jackor på armen och rör oss sakta ner längs mittgången. Vi hälsar på varandra. Igenkännandets glädje. Noterar ett par nya ansikten. Psalmbok och agenda läggs på vagnen som står bakom sista bänkraden. Några stannar på ett enkelt kyrkkaffe. Psalmsångens glädje dröjer kvar inombords. Det är dags att ge sig i kast med veckan som ligger framför. Jag noterar att jag går mot bilen med lätta steg.

Högmässan, en smak av framtiden vi hoppas på och längtar efter. Gud samlar sitt folk och förlåter; nåden att få börja om är för både dig och mig utgiven. Kyrie och Gloria sida vid sida; sorgen och glädjen vandrar tillsammans. Här finns det levande ordet. Här finns vardagens bröd och festens vin. Här räcker brödet till alla och vi får mönster för hur varje bröd skulle delas. Låt oss gå i frid. Med de orden är vi sända till varandra; ingen klarar sig på egen hand, vi behöver varandra. Och vi är sända att berätta; det hör till vår självförståelse att evangeliet, det goda budskapet om Jesus Kristus, angår alla. Jesus har något viktigt att säga alla människor.

När jag öppnar bildörren hör jag ljudet av en ambulans. Under bråkdelen av en sekund blir jag stående och jag ber tyst för mig själv: Gud, var hos den som just nu kämpar för sitt liv. Kom med din läkande kraft. Amen.

Jag startar bilen och kör söndagslångsamt genom stan. På väg hem svänger jag in vid affären för att handla. Jag ser honom på långt håll. Mannen som blivit en del av stadsbilden. Vilken tid på dygnet man än kommer till affären, så sitter han utanför insvept i filtar och med en mugg i handen. Det händer att jag ger honom en slant. Det händer att jag låter bli. Men jag söker alltid hans blick och säger hej. Tanken svindlar. Det är ingen mindre än du Jesus Kristus som möter i mannen från södra Europa. Du ger inte upp hoppet om vår generositet och godhet när du möter i en av dina minsta.  

Diskrepansen är stor, mellan gudstjänstens varma och ljusa aningar om gudsrikets hemligheter och den tröstlöshet som möter i en fattig, frusen man från södra Europa. Mitri Raheb, präst i Betlehem skriver: Hopp är att leva i verkligheten och samtidigt investera i en ny och annorlunda verklighet. Gudstjänsten gör det möjligt; ger kraft till tjänst och en smak av det som väntar.

Spiritualitetens tre ”rum”

Vi använder sällan ordet spiritualitet i vår tradition och kyrka. Det är synd, för det är ett vackert ord, som pekar på trons konkreta uttryck, trons praktik och trons utflöde. Spiritualitet är ett sätt att med ett ord uttrycka vår levda tro. Spiritualitet är det som tar form mellan en bestämd tro och bestämda, konkreta situationer. Lite schematiskt kan man identifiera tre olika sammanhang där vår spiritualitet, vår levda tro, går i dagen. Tre rum för möten mellan människa och Gud.

Ett rum är det egna hjärtat; när vi hör sirenerna från en ambulans och ber för den som just nu kämpar för sitt liv, är det ett uttryck för vår spiritualitet. En bestämd tro (kristen tro), en konkret situation (ljudet av sirener i fjärran) och det som tar gestalt är ett samtal mellan mig och Jesus i en bön för den som är sjuk.

Gudstjänsten är ett annat rum, en annan mötesplats. Den är gemensam för här möter vi Gud tillsammans. När vi sjunger, ber och bekänner, när vi delar bröd och vin är också det ett uttryck för vår levda tro, vår spiritualitet. Det finns två platser där Jesus på ett tydligt sätt har lovat möta oss; måltiden är en sådan plats, här möter Jesus i bröd och vin. Jesu identifikation med de mest utsatta, ringar in ytterligare en sådan plats.

En tredje rum formas av vardagens många sammanhang. Här möter Jesus i min nästa. När jag visar barmhärtighet och mod, i tjänst för nästan, så är också det ett uttryck för vår levda tro, vår spiritualitet. Det är ingen mindre än Jesus vi möter, när vi tjänar och låter oss betjänas av en medmänniska.

Anden binder dem samman

Vår levda tro är en ständig rörelse mellan dessa tre rum, dessa tre ”mötesplatser”. De är kommunicerande kärl som ger mening och sammanhang åt varandra. Och det är den helige Ande som binder dem samman. Konkret betyder det att när jag möter en medmänniska som behöver mig, är det inte bara kallelsen som synliggörs, mötet ger även innehåll åt min bön: - Gud jag ber för honom som kämpar för att få vardagens pussel att gå ihop. När min kristna tro möter rapporter om svält, krig och klimathot så fylls min bön med ett angeläget innehåll; - Gud, jag ber för dem som inte har mat att äta, de som lever under krig och förtryck. Och Gud, förlåt min nonchalans i fråga om jordens framtid. Jag har någonstans att gå med både glädjen och smärtan. Allt jag möter landar i hjärtats samtal med Gud.

Det landar också i gudstjänsten. I gudstjänsten bereds en yta i tiden och rummet där Guds barn kan leka tillsammans. Det är vår erfarenhet att gudstjänsten ”gör hel”. Det som är svårt blir begriplig på ett djupare plan. Liksom barnen i leken får ”sin värld” att gå ihop, så får det disparata och obegripliga ett sammanhang i vår gemensamma gudstjänst. Gudstjänsten är läkande, precis som leken för barnen är läkande. Här ryms vår förtvivlan i ett kyrie. Här får vi sjunga av glädje i ett gloria. Här tolkas livet  i ljuset av Jesu liv, död, uppståndelse och himmelsfärd. Och här får vi dela bröd och vin med varandra. Här sänds vi ut, med förvissningen om att vi samlas snart igen. Men gudstjänsten är mer än så. Den är en doft av himlen. En smak av Guds rike. Här anar vi livet tillsammans med Gud så som det en gång var när Gud om sin skapelse sa att den är god och så som den en dag ska bli när Gud skapar nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor. Här är rymlig plats här är Guds bord, ett stråk av himmel och en doft av jord. I gudstjänsten får hoppet, det trotsiga, liv och visar hän mot en verklighet som ännu inte är realiserad. Här finns en källa till försoning; kraft att gå vidare med oss själva och varandra. Vi smakar den framtid, de fattiga hoppas, tid då murar ska falla. Med doften och smaken av himlen drar vi sedan ut i världen med förnyad kraft. För en stund har vi fått ana himlen och det blir riktningsgivande. Vi lever i verkligheten, för vad annat kan vi göra, på samma gång som vi investerar i en ny och annorlunda verklighet.

Vardagen är spiritualitetens, den levda trons, primära källa. Här låter jag mig betjänas av Jesus i min nästa och det händer att även jag av nåd får stå i medmänniskans tjänst. Här möter det jag tar med in i hjärtats samtal med Gud, mitt eget och vårt gemensamma. Många uppskattar retreaten. Den är inte att fjärma sig från världens nöd, nej nöden tar vi med in i retreatens bön för den värld som Gud har givit oss att älska och värna. Vi säger med Simon Petrus; Herre till vem skulle jag gå? Vägen bort från Jesus kan vara både lång och krokig. Vägen tillbaka tar bara bråkdelen av en sekund. När bönens ord formas i hjärtats innersta rum är vi i någon mening hemma.

Men vi behöver mer än så för vår uthållighet. Vi behöver gudstjänsten. Guds barns lek inför Guds ansikte. En erfarenhet som gör hel och som på samma gång gestaltar och omsluter livets disparata komplexitet.

Avslutning

Låt oss gå i frid! Och tjäna Herren med glädje! Kraften i de orden är Andens och det är den helige Ande som för oss in i spiritualitetens olika rum.  Från ”vardagens rum” leder oss anden mot  ”hjärtats och den gemensamma gudstjänstens rum”, för att därefter visa vägen in i ”vardagens rum” på nytt.