Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Kyrkohandboken

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Mässans musik

I kyrkohandbokens introduktionstext läser vi: "Den liturgiska musiken [...] finns samlad i kyrkoårsserier i huvudmusiken Gudstjänstmusik A, samt i den kompletterande musiken Gudstjänstmusik B, C, D och E."
 
Huvudmusik och kompletterande musik – vad menas?
 
De djupaste direkta rötterna till kyrkohandbokens musik sträcker sig mer än tusen år tillbaka. Men egentligen skulle man lika gärna kunna säga mer än tre tusen år. Under denna tidsrymd har en mängd musik tonsatts, samlats, sjungits, musicerats och förmedlats – allt inom ramen för gudstjänstens firande.
 
Sådan musik har haft olika grad av betydelse. En del liturgisk musik har burit de fasta och ordinarie gudstjänstdelarna medan annan musik varit kompletterande och växlande.

Psaltaren som huvudspår

Genom judendomens och kyrkans historia har det därför alltid funnits huvudmusik och kompletterande musik. Psaltaren är ett bra exempel. De 150 psaltarpsalmerna utgör sedan årtusenden huvudmusiken i såväl judendomens som kyrkans tideböner. Samma psalmer var också huvudmusik i den reformationsrörelse som utgick ifrån Jean Calvin.. Men också de två senaste kyrkohandböckerna för Svenska kyrkan, de från 1942 och 1986, är sammanställda utifrån principer som i vissa avseenden gestaltar huvudspår och kompletteringar. Vi kan exempelvis tänka på provet med nyskapade "koralintroitus" i 1942 års kyrkohandbok eller en rad "moderna" alternativ till Kyrie- och Laudamussatser för 1986 års handboksutgåva. En del av dessa satser har levt vidare, andra inte.

Arvet från föregående handbok

I Kyrkohandbok för Svenska kyrkan 2017 benämns som sagt Gudstjänstmusik A huvudmusik. Här finns fyra fullständiga musikaliska kyrkoårsserier samt fullständigt antal (15) prefationer. Gudstjänstmusik A bygger på "arvet" från den närmast föregående handboken för Svenska kyrkan, den från 1986, som i sin tur delvis byggde på 1942 års handbok.
 
Till denna huvudmusik har i 2017 års handbok fogats Gudstjänstmusik B, C, D och E. De har alla olika karaktär.
 
Gudstjänstmusik B är nykomponerad av Fredrik Sixten till texter som i huvudsak är identiska med A-musiken. Gudstjänstmusik B innehåller också fullständigt antal prefationer.
 
Gudstjänstmusik C består av musikaliska bidrag från företrädesvis England och Grekland med texter som i större eller mindre grad anknyter till texterna i A-musiken. Antalet prefationer är nio.
 
Även Gudstjänstmusik D är nyskriven för kyrkohandboken 2017. Karin Runow står för både texter och musik. Prefationerna är tre.
 
Gudstjänstmusik E består av texter och musik av Per Harling. Ett par av satserna tillkom vid mitten av 1980-talet medan huvudparten skrevs under perioden 2011-2015. Här finns två prefationer.

Sammanbindande kitt

Frågan om huvudmusik och kompletterande musik är alltså inget nytt, men skapar en dynamik som det är viktigt att hantera på ett genomtänkt sätt. Utgångspunkten är att varje Gudstjänstmusik innehåller olika former av sammanbindande kitt, starkare eller mindre tydligt. Det finns alltså poänger med att stilmässigt hålla samman vissa musikaliska (och textliga) moment inom varje Gudstjänstmusik. Detta sagt dels utifrån musikens möjligheter att spegla kyrkoårsstämningar, dels också för att undvika onödig gudstjänstlig brokighet. Samtidigt är det inte otänkbart att ställa samman musikaliska moment från de olika Gudstjänstmusik A-E för att exempelvis understryka gudstjänstens olika stämningslägen eller kanske med tanke på en viss sammansättning av den gudstjänstfirande församlingen. Men den musikaliska utformningen av kyrkohandboken 2017 har inte styrts av sådana avsikter.
 
Huvudmusik och kompletterande musik tävlar alltså inte med varandra utan är uttryck för en mångfald som kräver gott omdöme men som också erbjuder kreativa möjligheter.