Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Kyrkohandboken

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Julens Gudstjänster

Människor strömmade ut ur kyrkan och där stod jag och önskade alla en Välsignad jul. Det kändes märkvärdigt alltihop. Och det var i detta virrvarr av människor som hon dök upp. Flickan som inte ens var en tvärhand hög. Genom trängseln ropade hon till mig med hög röst:

-          Hej dååå Maria!

Jag blev naturligtvis överraskad, eftersom hon nämnde mig vid namn. För nu är det ju så att jag i min nuvarande tjänst inte har så många gudstjänster och finns med i så många verksamheter med barn, så det väckte mitt intresse. Jag hann med möda ifatt henne och frågade:

-          Känner vi varandra? du och jag?

Då utbrast hon med en självklarhet i rösten:

- Ja, jag var ju här förra året! 

Julens firningstid sträcker sig från julaftonens eftermiddag fram till och med trettondedag jul. En tid som bjuder in till olika gudstjänster och stämningar, som en diamants många facetter som strålar av Guds ljus och belyser det unika budskapet från olika håll. Att stå inför julens alla olika gudstjänster är en nåd och en utmaning. Vi ska uttrycka kyrkans tro och bekännelse i kontinuitet med traditionen, och samtidigt kontextualisera vad budskapet betyder här och nu. Är det verkligen möjligt?

Jag har naturligtvis inte svaret, men kan ge ett exempel ur min egen erfarenhet, och hur jag kom att tänka kring en av julens gudstjänster.

Citat från ökenfäderna

Jag stod inför att bland annat planera julkrubbans gudstjänst. Mina funderingar hade kört fast och jag behövde hjälp med mina lösryckta tankar. Då råkade jag träffa en kollega på ett arbetsmöte. Det var tufft i hans församling så jag var full av beundran att han trots detta gav sig tid att lyssna. På min fråga om hur jag skulle tänka kring julens gudstjänster och framförallt julkrubban svarade han med ett citat från en av ökenfäderna: ”En gammal man brukade säga: ’sprid omkring er Jesu namn i ödmjukhet och med ett fromt hjärta; visa honom er svaghets så skall han bli er styrka”.

I just det ögonblicket sa mig dessa ord ingenting. Fromt och vackert men vad var det för något svar att få dessa ord? Kollegan förstod nog detta när han såg mitt ansiktsuttryck, och sa bara: ”allt handlar om perspektiv.”

Allt handlar om perspektiv

Själv har jag alltid vilat i kyrkoåret. Det har för mig varit en stabil grund att stå på. I kyrkoåret blir vi burna av Guds ord. Söndagarna kommer och går med sina viktiga ärenden till oss. Och i julens firningstid är det ju själva inkarnationen som står i centrum. Att Gud från att ha varit Skaparen nu i handling lägger av sin makt och förenar sig med sin skapelse. Behöver detta förklaras? Julens under och mysterium står ju för sig självt. Julmysteriet är på samma gång ett mysterium och en konkret händelse, att Gud kommer till oss genom barnet i krubban.  

Förklara mysteriet kan vi inte, men väl skönja det, och inte minst uppleva det. Teologin är i grund och botten en erfarenhet av Gud. Mysteriet som vi ska kontextualisera är alltså konsekvenserna som Guds människoblivande får in i vår vardag. Den kristna människans hyllning kan vara att, i julens alla gudstjänster såväl natt som dag, möta Gud, lovsjunga och ta emot det som vi inte förstår, men som vi ändå tror. Precis som i den heliga natten, i änglarnas mässa, i herdarnas mässa och i folkens mässa.

Hur skulle vi nu möjliggöra detta i vår familjegudstjänst vid krubban? Utmaningen var att fortsättningsvis vila i kyrkoåret och i kyrkans bekännelse, och samtidigt sträva efter att göra evangeliet begripligt för ung som gammal.

Kanske var det ökenfärdernas ord om enkelhet som fick mig till att just vila i ordningen och ödmjukt se vad Guds Ande kan göra.

Det oväntade

Gudstjänsten skulle absolut innehålla de traditionella psalmerna och Julevangeliet skulle läsas. Jag var mån om att allt det som församlingen och de tillfälliga gudstjänstbesökarna förväntade sig skulle finnas med, men också det de inte visste om att de förväntade sig. Visionen var att församlingen skulle mötas av det invanda, och komma in i julberättelsen från ett annat perspektiv för att riktigt uppleva budskapet.

Det som var angeläget var att barnen skulle bli tillvaratagna och sedda. Humor och allvar skulle fånga deras intresse, och de skulle på olika sätt bjudas in att delta. Vi skulle ha ett julspel, men ett annorlunda sådant. Den som skulle få berätta om Frälsaren blev oväntat den trötte och arge värdshusvärden. Barnkören skulle agera och deras sånger skulle driva berättelsen framåt. Barnen fick komma och vara med mitt uppe i julspelet, på mattan framför centralaltaret eller hemma hos värdshusvärden för att följa hans väg till förvandling.

När spelet var klart samlades alla som ville, stora som små på trappan upp till altaret. I vår kyrka är taket ovanpå mittaltaret prytt med små lysande stjärnor, vilket få lägger märke till en vanlig söndag. Nu skulle stjärnorna leda oss i den heliga natten.

Bortom tid och rum

Vaktmästaren släkte ner kyrkan så att vi bara såg de brinnande ljusen och stjärnhimlen i taket. När lugnet och tystanden lade sig bad jag alla att blicka upp mot himlen och knäppa sina händer. Där bad vi bönen Gud som haver barnen kär. Och just där, just då, såg jag julens under. Där på trappan satt vi tillsammans och var en del av Guds härlighet. Jag såg hoppet i barn och vuxnas ögon.

Liturgin hjälpte oss. Vi befann oss bortom tiden och rummet. Därför kändes det märkvärdigt och gudomligt. Där satt vi under kyrkans stjärnhimmel, och samtidigt var vi med hedarna i öknen, med den heliga familjen vid krubban, ja, vi var med i den heliga natten. Många av oss upplevde att vi hade fått en flik av himlen nedvikt till oss. På den enkla trappan hade vi blivit en del av det Gudomliga Mysteriet.  

Året därpå dök flera familjer upp; snart blev det en gudstjänst som flera hundra kom till.  Jag har funderat mycket över vad det var som gjorde att dessa familjer mitt i julaftonsstöket ändå tog sig tid att komma med sina familjer till kyrkan. Svaret gavs av flickan.

Vi blir till i mötena

Hon och jag och många andra möttes och det är genom möten vi blir till. Jag kan inte mer än instämma i orden som biskopemeritus Esbjörn Hagberg skriver i inledningen till boken på tal om livet: ”Det är genom möten vi blir till. Att ta del av en annan människas liv är att förstå mer om sitt eget. Det är ömsesidigt. Det blir förstås något unikt när vi låter det mötet ske med Bibelns texter och med Jesus Kristus.”

Jag avlutar mina funderingar med den psalmvers (129:6) som vi tillsammans läser i julkrubbsgudstjänsten. Det är med tacksamhet jag läser dessa ord för det är gott att få vila i löftets stora nåd.  

Ännu löftets stjärna brinner.

Julens bud kring jorden når.

Släkten efter släkten finner

Vägen som till barnet går.

Till vårt hem i faderns hus

Lyser oss den stjärnans ljus.

Amen.