Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Kyrkohandboken

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Gudstjänst som Guds handlande

En ny handbok för Svenska kyrkan ligger framför mig på bordet. De guldkantade sidorna är ännu oanvända och de färgglada snörena pressas som nymanglade lakan mot bladen. En ny tid sträcker sig framåt. Väntar på att bli använd. I anspråkstagen. De röda pärmarna uppmuntrar och ropar. Öppna mig. Använd mig. Effata. Ropet får mig att tänka på en gudstjänst jag firade för några månader sedan. Minnet för mig tillbaka. In en särskild tid, en särskild kyrka, en särskild församling. Det lilla sammanhanget i detta fall. Det lokala, det är där vi måste börja.

Den handskrivna affischen utanför landsortskyrkan når mina ögon då jag stannar till med bilen under de gula träden utanför kyrkogårdsmuren en tidig söndagseftermiddag i oktober. ”Mässa imorgon kl. 18. Kören sjunger”. Affischen är handskriven med stora bokstäver, enkelt utan åthävor, skriven med grön bred tuschpenna.  Den lämnar mig inte ifred under fikastunden med en kär vän. Vem har skrivit den? Mässa imorgon? Imorgon är det ju måndag. Det måste vara idag som menas med imorgon. Orden måste ha skrivits igår. Resultatet av mina funderingar blir att imorgon är idag. Idag. Idag firas det mässa klockan 18.00. Mitt inre värms upp trots höstens antågande.  Och när vi går in i vapenhuset klockan sex ska det firas mässa.

Vi möts av två kyrkvärdar som hälsar oss välkomna in och ger oss varsin psalmbok och ett generöst leende. Jag vågar fråga om toaletten, var finns den? I församlingshemmet rakt över. Vi hinner. Dörren står öppen när vi genom regnet rusar över gårdsplanen och rycker tag i handtaget. Vi hann. Väl inne i vapenhuset igen räcks oss återigen varsin psalmbok och nu också en agenda. Leendet välkomnar oss på nytt. Vi slår oss ner i en bänk, lyckliga över att få vara i värmen i rummet, över att få vara en del av församlingen som firar gudstjänst och över att få vara tillsammans. Jag tittar på psalmtavlan. Jag känner igen dem, psalmerna som tolkar livet och tron och som ger mitt liv djup, hopp och mening. Psalmerna som knyter mitt liv samman med Jesus Kristus, med död och uppståndelse mitt i livet, som knyter mitt liv till kyrkoårets skeende och för in mitt liv i ett större sammanhang. 

Kören reser sig upp från bänkarna och rör sig mot koret. Organisten sätter sig vid pianot och in i kyrkorummet och in i hjärtat sjunger kören för oss. Rösterna av olika åldrar och av olika klang får mig att ana att det är något bortom bergen bortom blommorna och sången som Dan Andersson skriver. Samtidigt en närvaro här och nu.

Mot det outgrundliga mysteriet

Det är en berättelse om en gudstjänst i en kyrka jag aldrig tidigare varit i, där gudstjänstens lokala utformning möter såväl tradition som förnyelse. Delaktigheten känns redan i vapenhuset och är genomgående, textläsare, kör och församlingsbor ger av sig själva och låter sig formas. Orden känns livsnära och våra erfarenheter av att vara människa blir tolkade in i evangeliets ljus. Nattvardsbönens ord talar genom nya ord in i en tid som är nu samtidigt som de hör samman med påskens mysterium. Liturgin förenar oss med alla de kvinnor, män och barn som tidigare stämt in i bön och lovsång och med alla de som genom musiken kommer låta sig föras mot det outgrundliga mysteriet.

Jag öppnar de röda pärmarna i handboken och läser inledningsorden som hämtats från Kyrkoordningens femte kapitel avd. 17 kap. Gudstjänstliv.  ”Gudstjänsten är kyrkolivets centrum, där församlingen möter Gud i Ordet och sakramenten. Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift. Alla är kallade att delta i gudstjänsten och komma med sina erfarenheter och livsfrågor till det gemensamma mötet med Gud. Tron får näring genom förkunnelsen av evangeliet, firandet av den heliga måltiden och gemenskapen i bön och lovsång”.

Gemenskap och trygghet

Det är in i den lokala kontexten som handboken landar med teologisk mångfald och rikedom. Men hur ska vi känna igen oss när vi har så många val att göra, både teologiskt, musikaliskt och existentiellt med hänsyn till kyrkoår och ett sekulariserat samhälle vars religiösa längtan ofta tar sig andra uttryck än tidigare.  Det finns flera komplexa förändringar i vårt samhälle men här är inte platsen att vidare utröna dem utan mer konstatera att ja, det är en bild av Sverige 2018. Och in detta sammanhang kommer en hälsning. En handbok med en struktur som skapar både gemenskap och trygghet. Och det är något stort. Att vi har en struktur att vila oss emot, både i gudstjänsten men också i kyrkoåret med påsken som centrum. Jag menar att det mönstret som gudstjänsten vilar på kan svara mot människors längtan. Strukturen kan hjälpa oss att gestalta ett skeende som låter oss närma oss tillvarons mysterium. Jag tror att strukturen skapar trygghet men också lägger en ram för de val som måste göras utifrån församlingens egna behov och möjligheter.

Vi återvänder till berättelsen om församlingen som firar sin gudstjänst imorgon klockan 18.00. Det som fångade uppmärksamheten var den handskrivna inbjudan med grön tusch. Vad är det som känns så starkt att jag vill få berätta om just den gudstjänsten, och att erfarenheten av den har dröjt sig kvar som en smak inombords.

Jo, det är igenkännandet. Igenkännandet i gudstjänstens struktur, i erfarenheten i att vara människa, i psalmerna som hjälper mig att tolka mitt liv och evangeliets ord som talar in i livet och nattvardens gemenskap. Min berättelse knyter an till det som kallas ”samling” i den struktur som i sin helhet benämns med bokstäverna ORDO.  De fyra rummen i ORDO - Samling, Ordet, Måltiden och Sändning uttrycker tillsammans ett skeende som återfinns i gudstjänstens grundläggande handlingsmönster.  Gudstjänsten firas på dopets grund, människor samlas på uppståndelsedagen, ber, sjunger och tolkar ordet, och firar nattvardens måltid och sänds ut i förnyat liv och medmänsklighet.

På Svenska kyrkans hemsida står det att läsa om ”samlingen” i mässans grundordning om de fyra sammanhållna skeenden; ”Samlingen sker som svar på Guds kallelse genom den heliga Anden. Vi kommer till gudstjänsten som individer med olika erfarenheter och förväntningar. Denna mångfald bär vi med oss in i gudstjänstens möte med Gud och varandra. Samlingen bygger på att varje individ är värd respekt och behöver vara sig själv också i gudstjänsten. Samlingen uttrycks i musik och i öppna formuleringar där ingen sinnesstämning tas för given”.

Igenkännandets glädje!                                                                                                                          

I min läsning av den nya handboken finns nu femton inledningsord som tar utgångspunkt i erfarenheter av hur det kan vara att vara människa. En mångfald av känslor, erfarenheter och livssituationer beskrivs där vi kan känna igen oss i livssituationer, existentiella frågor och mångtydigheten i att vara människa. I dessa erfarenheter möter Gud oss med försoning och nytt liv.

Känslan av att få känna igen sig skapar trygghet och vi skapar det genom struktur, öppna formuleringar där vi känner igen oss som människor. Musiken har här också en viktig roll och talar till oss på ett annat sätt än orden gör. I val av psalmer kan erfarenheten av ett mänskligt liv förstärkas. Både genom att jag känner igen psalmen och har en relation till den men också genom att jag existentiellt och erfarenhetsmässigt kan känna igen mig och mitt liv genom dess text. Jag vill få bli berörd, omskakad och omskapad.

Musiken är också ett ickeverbalt kommunikationsmedel och har därmed möjlighet att beröra på andra sätt. Pulsen, rytmen, tonerna får oss att känna och uppleva. Vi låter oss vaggas till en vaggsångs puls, kärlekssången kan väcka längtan, minnen och tacksamhet, psalmen kan röra vid sorgen och glädjen, och den liturgiska musiken kan, liksom all musik, öppna mot himlarymderna. Perspektiven vidgas. Jag funderar; vad är viktigt när vi skapar trygghet? Jo, just det, att vi känner igen oss. Kanske är det därför klokt att välja det förslag som den lokala församlingen känner sedan tidigare under de stora kyrkliga högtiderna.

På samma sätt som det lilla barnet behöver en trygg bas för att våga utforska miljön och livet i allt större cirklar, så är det detta som barnet känner igen som skapar grunden för vidare utveckling. Den trygga basen är inte bara en förutsättning för det lilla barnet utan något som vi bär med oss genom livet. Att få återvända hem till familjen efter dagens slut, att få sitta med vänner i fikarummet, att få tala med sin partner om dagen som varit, att få hänga med kompisar under tonårstiden och samtidigt kunna återvända hem till känd trygg miljö. Med andra ord; att få vara känd och känna igen skapar trygghet och nytt utforskande. Det handlar inte om att vara en församling med trygghetsnarkomani, varken teologiskt- eller musikaliskt utan att vara en grund för fortsatt nyfikenhet och utveckling.

Dela sången med andra

Genom forskning vet vi att människor mår bra av att sjunga i kör. I den gudstjänst som jag beskriver fanns det en kör som medverkade. Och det påverkade mig, dels i att det var olika åldrar och röster som hördes men också för att kören förstärkte söndagens tema genom sin sång.

Som vi vet så har körsången haft en enorm betydelse för vår kyrka, och en av dess viktigaste uppgifter är också att stödja församlingssången.  Att tillsammans få stämma in i lovsången, - allt ifrån julnattens änglasång, Marias lovsång till de nyskrivna psalmerna är en rikedom. Men det finns tillfällen då kören inte finns med och stärker upp sången. Jag tänker att det inte minst är vid dessa tillfällen som det är viktigt att välja både tonarter och psalmer som skapar en trygg miljö. Både för den ovane som vane sångaren. Det känns helt enkelt roligare att få dela sången med de andra än att höra sin egen röst! Eller omvänt, det är roligare att få sjunga med än att vara tyst. Och att få sjunga en psalm som man levt med sedan barnsben kan skänka en omistlig känsla av trygghet.

Genom ordo förstår vi att gudstjänstens fyra delar är ett skeende. Gudstjänstens ordo har också beskrivits som en gudstjänstens grammatik.  Denna grammatik bygger på det historiska faktum att den kristna kyrkan samlas på dagen för uppståndelsen för att med dopet som grund göra mysteriet i Kristus närvarande genom att lyssna till och tolka bibelordet, tacka och bönfalla Gud i bön, dela den gemensamma måltiden för att därefter sändas till tjänst i världen.

Det handlar också om att allt detta sker i kyrkoårets rytm med påsken som centrum. Jag vill pröva tanken att det i gudstjänsten precis som i relationer finns det olika sorters ”språk”. Det vill säga det verbala språket, i det vi säger till varandra med ord. Här finner vi handbokens ord i böner, trosbekännelse och andra texter. I gudstjänstens skeende så finns det även det icke-verbala språket, t.ex. musik, som talar till oss på ett annat sätt. Här hittar vi bland annat liturgisk musik, psalmer, körsång, instrumentalmusik.  Men vi talar också med varandra genom kroppsspråk - genom gester och mimik och affekter som tar olika kroppsuttryck. Kanske berättar det sistnämnda språket mest om oss – d.v.s. visar den teologiska djupdimensionen som präglar församlingen.

Kopplar vi det till ordo – till skeendet i gudstjänsten- gestaltar vi genom det ordlösa, genom övergångar, i gester pauser, i mellanrum, i avväganden gällande texter, musik och böner- en grundsyn där Guds närvaro kan blir synlig. Tillsammans, genom grammatik och med hjälp av språkets olika dimensioner gestaltar vi gudstjänst.

Alltid insatt i ett sammanhang

Vi återvänder till den lilla medeltida kyrkan och förvirringen kring vilken dag det firas mässa. ”Mässa imorgon kl. 18. Kören sjunger”/…/Mässa imorgon? Imorgon är det ju måndag. Det måste vara idag som menas med imorgon. Orden måste ha skrivits igår. Resultatet av mina funderingar blir att imorgon är idag. Idag. Idag firas det mässa klockan 18.00.”

Gudstjänsten är alltid insatt i ett sammanhang. I ovanstående fall rörde min förvirring vilken dag som var vilken och vilken dag gudstjänsten skulle firas. Men gudstjänsten har en vidare spännvidd än veckans sju dagar och är också placerad i ett kyrkoår med påsken som centrum. Vi möter det i vår handbok med särskilda böner och liturgiska texter och musik som skapar ett kyrkoårets ordo. Kyrkoårets olika teman för oss in i Jesus liv, död och uppståndelse och är därmed en struktur där Gud presenterar sig på olika sätt och in i tiden.

Varje kyrkoår är som en spiralrörelse som för oss kring Jesus men också ett stycke framåt. Söndag efter söndag möter han oss i gudstjänsten, berör och låter oss ana vem han är, vem vi är och vart vi är på väg. Jesus livs historia vävs samman med vår. Hans text möter våra livs texter och bildar ett mönster. Varje ögonblick blir så en korsväg där han vill korsa våra spår. En struktur som upprepas år efter år.

Gudstjänsten är hela församlingens gåva och uppgift         

Under de senaste sextio åren har gudstjänsten alltmer utvecklats från att ha varit prästens angelägenhet att fira inför församlingen till att bli en gemensam gudstjänst där många röster hörs.

Många goda erfarenheter och upptäckter har gjorts när vi sett ökad delaktighet, inte minst genom gudstjänstgrupper där vi tillsammans fört samtal om helgens bibeltexter, om livet och tron, när vi funderat kring psalmer och vem som kokar kaffe och visar sitt engagemang och sin omsorg genom det praktiska arbetet både före och efter gudstjänsten. Det är ofta högt i tak och grupperna ger gemenskap och nya erfarenheter och mycket gott kommer i och ur dessa sammanhang. Men handen på hjärtat – kan det inte finnas en risk att fastna i frågor som gäller det mänskliga agerandet om vem som gör vad i gudstjänsten, om vem som läser texten, vem som hälsar välkommen eller ber förbönen?

Självfallet finns det fallgropar att ramla i när människor samlas och ska samarbeta men syftet är gott: att vi som människor får en tydlig funktion i gudstjänsten, att vi får meningsfulla samtal om livet och tron och en gemenskap att tillhöra. Från detta perspektiv kan gudstjänsten betraktas som människans gestaltande av sin relation till och längtan efter Gud och precis som det står att läsa i kyrkoordningens inledning; Alla är kallade att delta i gudstjänsten och komma med sina erfarenheter och livsfrågor till det gemensamma mötet med Gud. Och det är gott så.

Men vad händer om vi också tänker på gudstjänsten som en gåva? Om vi tänker gudstjänst i djupare betydelse - gudstjänsten som Guds handlande med människan.  

Nina Edgardh för en spännande tanke i slutet av sin bok Gudstjänst i tiden, gudstjänsten i Svenska kyrkan 1968-2008  (2010) där hon inspirerad av den ortodoxa kyrkan syn på liturgi ger några nya tankar kring gudstjänsten och refererar till den katolske liturgiteologen Fagerberg som skiljer på en ytligare och djupare betydelse av liturgi¹.  Den ytligare handlar om gudstjänstens form och gestaltning och är inriktad på den mänskliga förståelsen av och längtan efter Gud. Edgardh menar att många av de diskussionerna om gudstjänstförnyelse har förts på den nivån². Men den djupare betydelsen handlar istället om liturgin som Guds förhållande till mänskligheten. Liturgin förstås då som en gudomlig handling, i syfte att förvandla skapelsen. Fokus ligger på den djupare meningen, den teologiska innebörd, som de yttre företeelserna gestaltar. Kyrkan kan förändra liturgin, menar Fagerberg, men bara i dess ytliga mening. I djupare mening är det istället liturgin som formar kyrkan.


¹Fagerberg lånar den distinktion mellan tick och thin som vuxit fram inom antropologin och som används i många samhälls- och kulturvetenskapliga sammanhang. En thin description stannar vid ytan och det yttre skeendet medan en thick description sätter in skeendet i ett sammanhang i syfte att tolka dess djupare innebörd. Nina Edgardh använder orden ytlig och djup för att bäst fånga Fagerbergs intension. (Edgard, N. (2010) s.207 ff
²Edgard, N. (2010), Gudstjänst i tiden, gudstjänstliv i Svenska kyrkan 1968-2008. Lund: Arcus förlag

En gåva att förvandlas av

I min förståelse av Edgards betoning på liturgin som konstituerar kyrkan så är gudstjänsten en gåva som vi får ta emot och förvandlas av. Det sker genom att evangelium möter mitt i den mänskliga erfarenheten, att nattvarden delas och som det står i pilgrimsmässans ord, ”vi får liv av ditt liv, vi får ta emot för att kunna ge, vi får dela för att hela”. Vår uppgift och gåva som gudsjänstfirare handlar dels om att få plats för vår relation till och längtan efter Gud och om ett växande över tid, där relationen till Gud får utrymme att fördjupas och får påverka vår relation till oss själva och till våra medmänniskor. Det är en process som får ta tid. En livstid. 

Det finns ett centrum för gudstjänsten, Jesus Kristus och gudstjänstens inneboende syfte och mål är att synliggöra den gudsnärvaro som håller oss och världen i sina händer. Frågan blir då; har den människa som längtar efter Gud möjlighet att i församlingens gudstjänst finna den Guds blick som vill förvandla världen tillbaka till Gud.

Den nya handboken är en hälsning, en gåva till varje församling som både förenar genom ett ekumeniskt grundläggande handlingsmönster för gudstjänsten som ska gestaltas på varje plats på det sätt som de lokala förutsättningarna gör möjliga år efter år.  

Jag hoppas att vår handbok ska låta sig upptäckas allt mer och väcka nyfikenhet och möjligheter just i den församling där vi firar vår gudstjänst, där vi är hemma. Den trygga basen är en förutsättning för alla oss som vill utforska och pröva. De röda pärmarna ropar till mig; Lek med mig. Sjung mig. Läs mig. Lev mig. Kanske kan leken tyckas något naiv och barnslig. Kan det vara så lätt? Måste vi inte ta det här på större allvar.

Samtidigt - är inte gudstjänsten just en lek inför Guds ansikte? En lek, en liturgi som inte bara är verklighet utan också åstadkommer den. En lek som kan vittna om Guds närvaro för världen. För det krävs inga stora skaror. Däremot behöver vi gestalta gudstjänsten så närvaron lyser fram så klart som möjligt, väl synlig för den som söker dess blick.