Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Kyrkohandboken

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Ett språk för vår tid

Den nya kyrkohandboken innehåller en del nya texter, men också revideringar av texter som ingick i den tidigare kyrkohandboken. Förändringarna kan vara små eller stora. I lovsägelsen sjunger vi med den nya handboken till exempel ”Allena Gud är värd vårt tack och lov” i stället för som tidigare ”Allena han är värd vårt tack och lov”. Den här typen av små förändringar väcker ofta frågor om varför de genomförs. Vad är meningen med sådana ändringar? Är det inte mest klåfingrigt att ändra, när förändringarna ändå är så små?

Det överordnade skälet till att man förändrar språket i kyrkohandboken är förstås att språket förändras. Samhället förändras hela tiden, och språket likaså. Sambandet mellan språkförändring och samhällsförändring är ganska komplext, men för kyrkohandbokens vidkommande är det viktigaste att förändring sker. Ibland måste texter därför revideras, för att inte bli obegripliga eller missförstådda. Ett exempel från almanackan är ”menlösa barns dag” (28 december), som fått byta namn till ”värnlösa barns dag”, eftersom ordet menlös fått en helt förändrad betydelse. En sådan fråga om betydelseförändring eller betydelseglidning, som vi kommit att diskutera i revisionsgruppen för kyrkohandboken, det är associationerna till ordet Herre. Den som är äldre kanske associerar ordet herre till sammansättningar som ”herre och dräng” eller ”herre och tjänare”. I de sammanhangen betyder herre i första hand ’den som man ska lyda eller underkasta sig’. Frågar man en ung människa idag om associationerna till ordet herre, är svaret mera sannolikt något som har att göra med ”herre och dam”. Ordet har i stort sett förlorat kopplingen till lydnad och i kyrkans sammanhang kan herre idag i större utsträckning vara ’den som går bredvid’, någon vi har en jämbördig och nära relation till. Också när ord är oförändrade, kan alltså det betydelseuniversum som de aktiverar vara förändrat. Den här insikten har påverkat hur vi diskuterat texter där ordet Herre ingår.

Tag eller ta

På grammatikens område har verbens s.k. kortformer i våra dagar fått fullständigt genomslag. I myndighetstexter skriver man numera ska (inte skall), och det är svårt att hitta texter där formen tag (i stället för ta) används. I kyrkliga sammanhang finns dock en förväntan om att språket ska hålla en viss stilistisk höjd, och några som kommenterat arbetet har önskat att formen tag ska behållas. Just valet mellan tag och ta har lett till en del diskussion i revisionsgruppen. I de flesta sammanhang läser väl den vane läsaren ta även om skriftbilden säger tag, men skriftformen ger stöd för olika varianter av högläsning, och kyrkohandboken ska fungera i många situationer: i glädje och sorg, i små kyrkor och stora, i ropande tilltal och intima viskningar. Det språk som inte är nedskrivet varierar vi ofta helt omedvetet med situationen, och den som tittar noga i kyrkohandboken ser att vi låtit denna variation återspeglas i texten. I nattvardsbönen står det ”tag och ät”, men när prästen böjer sig över dopbarnet verkar denna skriftspråkliga form orimlig och i dopritualen står det därför: ”Ta emot korsets tecken på din panna …”.

Bortnämning

Den allmänna principen bakom de språkliga revideringarna i kyrkohandboken är alltså att justera texten utifrån språkets förändring. Revisionsgruppen har dessutom haft specifikare riktlinjer att ta i beaktande. Kyrkohandboken ska vara igenkännbar från söndag till söndag och från församling till församling, vilket ställer krav på en viss enhetlighet, och rimligtvis bör begränsa hur många valmöjligheter det ska finnas för lokala gudstjänstgemenskaper. En annan princip som har varit vägledande är inkludering. Så många som möjligt av Svenska kyrkans medlemmar ska känna sig omfattade av kyrkohandbokens texter. Inkludering i kyrkliga sammanhang har en vidare betydelse än den gängse, där inkludering bara har med kön att göra. I kyrkan måste betydelsen utsträckas till att omfatta också människors olika gudsuppfattning och gudstjänsttradition.

Gemensamt för olika sätt att handskas med inkludering är att undvika det som ibland kallas bortnämning, alltså att använda ett uttryck som tydligt utesluter grupper. Ett klassiskt exempel på bortnämning är förstås riksdagsman, där också kvinnliga riksdagsledamöter förväntades känna sig inkluderade. I det avsnitt i lovsägelsen som inledde denna text, är han också ett exempel på bortnämning. Att använda pronomenet han omöjliggör en läsning där Gud uppfattas ha ett annat kön, men stänger också för en gudsuppfattning där Gud är större eller bortom könskategorisering. Med en målsättning om inkludering behövde alltså den här formuleringen ändras, samtidigt som rytmen i denna ofta sjungna gudstjänstpassage satte begränsningar. Det är förklaringen till att Guds namn nu upprepas i lovsägelsens svarsrop.

Språket ska vara osynligt

Kyrkans texter har en särart när det kommer till språkförändring. Texten bör ha en stilistisk höjd som möjliggör känslor av helighet och vördnad. Många texter är också sjungna och måste följa en given rytm, vilket sätter vissa gränser. Om lovsägelsen hade varit en profan text hade man kunnat välja uttrycket han eller hon i stället för han, men det är både stilistiskt och rytmiskt omöjligt. Hos de flesta språkvårdare finns en önskan om att språket ska vara ”osynligt”, alltså att det inte får stå i vägen för innehållet och dra uppmärksamheten till sig. Det gör att revideringar måste utformas med försiktighet. Ett drastiskt exempel hade varit att byta han mot hen. Men ordet hen hade ofrånkomligen lett till att man aktualiserat frågan om kön, och det är inte alls meningen med texten.

Leva med att lära om

Förändring gör att många måste lära om. Det får vi leva med, och jag har gott hopp om att den lärprocessen ska gå bra. Kyrkohandboken är långt ifrån den första text som reviderats eller bytt ut. Många instanser och personer har kommit med synpunkter på kyrkohandboken under remissomgångarna. De synpunkter som kommit in är inte samstämmiga. När olika strävanden på så sätt står i konflikt med varandra måste man välja. För mig som språkvårdare har huvudprinciperna i arbetet varit att värna begriplighet, rytm och stilistisk konsekvens. En del av den kritik som riktats mot de språkliga förändringarna i kyrkohandboken menar att drag av högtidlighet gått förlorade. Det är en kritik som jag i viss mån kan hålla med om, men strävan att låta gudstjänstens språk nå fram till och förstås av så många som möjligt måste alltid gå före en kulturarvsvårdande ambition på språkets område. Det är en principdiskussion där vi helt enkelt fått välja sida.