Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Kontakt

Kyrkohandboken

Jourhavande präst

Kyrkan kan hjälpa dig. Akut samtals- och krisstöd.

Barndop + Namn = Sant?

Lite skämtsamt brukar jag säga att när vi valde namn till våra barn så testade vi om namnen gick bra att skrika. Tanken var att om de inte kom när man ropade kunde man öka ljudnivån. Det var nog inte det, trots allt, som fällde avgörandet i namnvalet. Historiskt sett har det i de breda folkskikten funnits en given namntradition som styrt valet. Exempel på detta är att äldsta sonen fick farfars förnamn som sitt eget förnamn och faderns förnamn, med tillägget son, som efternamn.  Under 1800-talet började denna sed luckras upp och valet av barnens namn blev föräldrarnas eget val. Det finns säkert många skäl till varför man som förälder väljer ett namn till sitt barn. Framför allt är tilltalsnamnet en viktig del av varje människas identitet.

Namn och identitet

Låt oss återvända ännu längre tillbaka i tiden till evangeliernas berättelser om Jesu födelse. I mötet med ängeln Gabriel får Maria uppdraget: Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. (Luk 1:30-31) I en dröm får Josef ängelns budskap: Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. (Matt 1:20) Både Josef och Maria får budskapet att de ska ge barnet namnet Jesus.

När kristendomen spreds ut i världen kom många av dem som lät döpa sig att byta namn. Det är inget som är unikt för kristendomen. Det nya namnet ger då uttryck för en ny religionstillhörighet och en ny religiös identitet.

När får barnet sitt namn?

I många tidningar har under lång tid funnits fotografier på nyfödda barn, ibland tillsammans med någon eller båda föräldrarna eller något eller några syskon. I en relativt stor landsortstidning stod under varje bild: Barnet ska heta. I slutet av 1990-talet ändrades det till: Barnet heter. Anledningen till att det stod ” Barnet ska heta” var föreställningen att barn fick sitt namn vid dopet. Rätt eller fel? Hör barndop och namn ihop?

Från dopnamn till skattemyndigheten

Det finns en formell sida av namngivning, nämligen skyldigheten att anmäla ett barns namn. Under många århundraden döptes barnen under de tre första levnadsdagarna. I dopboken antecknades barnets namn. Under andra delen av 1800-talet förändrades samhället och Svenska kyrkan var inte längre den enda kyrkan. I en del av de samfund som etablerades under 1800-talet godkändes inte barndopet utan endast troendedop, vilket krävde att man var vuxen och kunde ge uttryck för sin tro. När familjer som tillhörde troendedöpande samfund fick barn lät de inte döpa sina barn. I dopböckerna från den här tiden kan man läsa till exempel: Odöpt gossebarn. Barnet som inte döptes fick inte något namn i dopboken. Dopboken kom att ersättas av födelse- och dopboken. År 1887 kom en bestämmelse att föräldrarna skulle anmäla barnets namn inom sex veckor om det inte döpts innan. Så är det fortfarande föräldrarnas skyldighet att anmäla barnets förnamn och sedan 1 juli 2017 även efternamn, men nu inom tre månader. Långt fram i tiden har det varit möjligt att vid dop lägga till ett namn. Fram till 1 juli 2017 har det varit möjligt att anmäla barnets namn till prästen i samband med dop, som i sin tur meddelade skatteverket. Nu är det inte längre möjligt och det finns då inte längre någon formell koppling mellan namn och dop.

 Namnet i dopgudstjänsten

Under århundraden har prästen innan dopgudstjänsten frågat faddrarna om vad barnet ska heta, se utdraget ovan från 1693 års kyrkohandbok. I kyrkohandboken 1942 står det innan själva dopgudstjänsten: Före dopet bör prästen hava gjort sig underrättad om vilka som äro barnets föräldrar, och om vad namn det skall erhålla. I en tid då den traditionella namngivningsseden inte längre upprätthölls kom prästens fråga ”om vad namn barnet skulle erhålla” att ge stöd åt föreställningen att barnet fick namnet i dopet.

I dopgudstjänsten i kyrkohandboken 2017, på samma sätt som i 1986 års kyrkohandbok, frågar prästen föräldrarna om barnets namn.

Vilket namn har ni gett ert barn?

Efter att någon av föräldrarna sagt barnets namn så följer tackbön för barnet. På sätt och vis var det så redan i den förra kyrkohandboken, men då kom tackbönen före namnfrågan. I tackbönen bads då för våra/vårt barn i den ena bönen och dessa/detta barn i den andra bönen. Ibland användes namnet i tackbönen. Det blev förvirrande eftersom prästen bara några minuter senare frågade om barnets namn. I kyrkohandboken 2017 kommer alltså frågan om barnets namn först och därefter tackbönen. Namnet är en del av barnets identitet och det är just detta barn som bär detta namn som ska döpas.

Från kyrkohandboken anno 1693.
Från kyrkohandboken anno 1693. Bild: Svenska kyrkan

Namnet och Befrielsebönen

I kyrkohandboken 1986 kom befrielsebönen med nämnandet av namnet direkt efter namnfrågan. Även i kyrkohandboken 2017 ingår namnet i de två befrielseböner som finns. Befrielsebönen handlar om att den som döps sätts in i ett sammanhang där mörkrets krafter inte segrar utan Gud räddar från det onda. Guds kärlek helar det trasiga och mörka i vår värld och den som döps får leva i Guds kärlek, nu och alltid.

 Inledning på Befrielsebön 1

Gud, du som ensam räddar från allt ont,

Befria NN(namn) från mörkrets makt,

Skriv hennes/hans namn i Livets bok

Och bevara henne/honom i ditt ljus, nu och alltid.

 Inledningen på Befrielsebön 2

Gud, du som helar världens brustenhet,

Bevara NN(namn) i din kärlek, nu och alltid.

Den första befrielsebönen finns redan i kyrkohandboken 1986. Här nämns Livets bok, ett biblisk motiv.  I Filipperbrevet 4:3 står det om de som kämpat för evangeliet att de har sina namn inskrivna i Livets bok. I Uppenbarelseboken, som handlar om den yttersta tiden, talas om vad det innebär att ha sitt namn i Livets bok eller inte. I en av doppsalmerna, nr 381, lyder andra versen:

Gud har en bok, en stor stor bok

och där han skriver in,

vart barn som döps i Jesu namn.

Där står det: Du är min.

Namnet i dophandlingen

I dopgudstjänsterna under tidigare århundraden har precis som nu barnets namn ingått i själva dophandlingen. I dophandlingen är det namngivna barnet som döps. Bönen om den heliga Anden som följer efter vattenösningen inkluderar också barnets namn.

P: NN(namn), jag döper dig i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn.

Livets Gud, uppfyll NN(namn) med din heliga Ande, och hjälp henne/honom

Att dag för dag leva i sitt dop.

I välkomnandet efter dopet nämns den döpte vid namn och så gjordes även i kyrkohandboken 1986. I alla tre av de föreslagna förbönerna förekommer den döptes namn. Dopgudstjänsten i kyrkohandboken 2017 följer den utvecklingslinje som påbörjades i kyrkohandboken 1986 att tydliggöra barnets identitet genom att använda namnet genom hela dopgudstjänsten. I den nya kyrkohandboken har namnet lyfts fram fler gånger. Framför allt har namnfrågans placering gjort det möjligt att i tackbönen använda barnets namn.

Namn- Dop- Identitet

Namnet tydliggör att det är just detta barn som ska döpas. Är det flera barn i samma dopgudstjänst, så gäller det för varje enskilt barn. I Markusevangeliet 16:16a står det: Den som tror och är döpt ska räddas. Det är individen som döps och ingår i trosgemenskapen Kristi världsvida kyrka. Namn och dop hör därför samman eftersom namnet är en del av den döptes identitet.

Barn av sin tid

Trots att jag skrev i inledningen att när vi skulle välja namn till våra barn så testade vi om namnen var lätta att skrika så var det inte detta som avgjorde namnvalet. Vilka namn gav vi då våra barn? Tilltalsnamnen hämtades från bibeln. Vi tillhör en föräldrageneration, svenskkyrkligt och frikyrkligt aktiva, som gärna gav barnen bibliska namn. När barnen bodde hemma kom såväl Simon, som Petros, Elisabeth, Zakarias, Maria och David för att umgås med Gabriel och Jonatan.