Skratten från Sjukhuskyrkans fikarum nere i kulverterna på Kungälvs sjukhus sipprar ut
genom den halvöppna dörren.
– Här skrattar vi mycket ihop. Och talar allvar, bägge sakerna behöver finnas, säger prästen Per-Olof Holm.
Han, tillsammans med psykoterapeuten Marie Pervik och socionomen Petra Lax, utgör
Sjukhuskyrkan som funnits här så länge sjukhuset funnits.
– Det finns en lång tradition i att kyrkan har funnits på sjukhusen i vårt land. Det finns i stort sett en sjukhuskyrka på varje sjukhus i Sverige, säger Per-Olof Holm.
En stor del av Sjukhuskyrkans arbete handlar om samtal. Samtal med patienter som just fått ett svårt besked, med anhöriga och personal, och även med många som på olika sätt blir tipsade om möjligheten att få komma på samtal.
– De flesta av mina konfidenter kommer från vårdcentraler eller har hört nån bekant som har varit här och pratat, säger Marie. Det är verkligen alla åldrar, jag upplever att många barn och unga har kommit mer nu det senaste, och samtalen handlar om alla möjliga sorters problem.
Vem kan då komma till Sjukhuskyrkan och om vad kan man prata? Svaret är tydligt och snabbt.
– Vem som helst får komma och prata om vad som helst, säger Petra. Och det kostar inte pengar. Det är för alla och det spelar ingen roll vad du har för bakgrund eller vem du är eller inte är. Du får tala och vi lyssnar.
Per-Olof berättar att en del undrar om man måste prata om Gud när man kommer till Sjukhuskyrkan.
– Då säger jag att det behöver man inte göra, vi vill ju möta människor där de är. Sen kan det ofta vara att man kommer in på det, men det är ju inte alltid man gör det. Det kan handla om relationer, om dödsångest, det kan vara väldigt olika saker.
”Vi vill möta människor där de är”
Just relationer är något som alla tre återkommer till som anledningar för många att söka sig till samtal.
– Om man ska reducera ner vad samtalen handlar om så är det relationer, berättar Marie. De tidigaste relationerna som vi hade i livet har gett oss mönster som vi agerar utifrån och bygger vårt liv kring. Sen kommer man till en punkt när man kanske måste omvärdera och se vad man har med sig.
Petra menar att det är många som hör av sig med något man vill prata om, men att problemet visar sig sedan finnas någon annanstans.
– Ofta när någon beskriver att det här gör att jag mår dåligt, så är det i nio fall av tio inte om det som man pratar, utan andra saker. Man befinner sig i en situation, den här klassiska droppen som får bägaren att rinna över, men det handlar om mönstrena som vi har skapat genom livet på något sätt. För att våga prata om saker som vi tränger bort, som vi är rädda för, då behöver du få förtroende och öppna dörrarna i dig själv.
Marie fyller i.
– Man säger att när man söker samtalsstöd så har man en ”good reason” att söka, men det finns alltid en ”real reason”. Så det är precis som du säger Petra att hitta vad egentligen det är det handlar om?
I sina respektive tjänster är de vana vid att stå mitt i smärtsamma och tunga situationer. Inte sällan blir de kallade till dödsbäddar och samtalen där är inte helt olika andra samtal.
– Ofta handlar de också om relationer, relationer som man önskar skulle vara på något annat sätt, som man kanske vill försöka förändra, relationer som inte fick bli eller hur man själv har varit mot andra, berättar Petra. Döden blir inte så hotande för oss här, vi pratar om den mycket och jag tror att det gör mycket att möta en person som inte är rädd för döden.
”Ångesten vill säga dig någonting och den är inte farlig”
Just att inte vara rädd för det man möter tror de är en nyckel i alla samtal.
– Ångesten vill säga dig någonting och den är inte farlig, säger Marie. Det är fruktansvärt jobbigt att ha den men den är inte farlig. Att istället våga vara i ångesten och gå dit där den väcks för att det är där det finns något viktigt att hitta.
– Ja, vi lever ju i ”the pain avoiding society”, nickar Per-Olof. Vi vill undvika smärtan, men när man lägger en hand på en varm platta så är det en välsignelse att smärtan finns där för då drar jag undan den. Att fly ångesten och sorgen är inte lösningen, utan jag behöver stanna till vid den och jobba med den.
Marie berättar om en kvinna som är rädd att hon inte ska kunna gå ut ur lägenheten längre om hon släpper fram sina smärtsamma känslor.
– Då säger jag till henne att om du inte kommer ut, så kommer jag att komma hem till dig och hjälpa dig ut ur lägenheten. Jag kan stå för det och kommer absolut att göra det.
– Det är det bästa med våra tjänster här, att man är fri att göra insatser där man tänker att det här skulle gynna den här människan, fyller Petra i. Något som kanske är wild and crazy, men som jag vet skulle funka. Det finns ingen annan samhällsfunktion som skulle göra det, för att vi har ett så hårt system kring sådana insatser.
Marie instämmer.
– Ja, jag lånade ju din hund för att locka ut en pojke som inte ville komma hit och prata på en promenad. Det var jättefint!
Det som utmärker samtalen på Sjukhuskyrkan är att de dels inte har någon begränsning i antal gånger, dels är kostnadsfria. Inte heller förs några journaler.
– Det kan jag märka på en del att det är något gott att vi inte gör det, att det inte följer dem genom livet sen, säger Per-Olof.
Att Sjukhuskyrkan kan erbjuda samtal med friare ramar kring hur länge man får gå i samtal tror de också kan hjälpa till i processen mot att må bättre.
– Jag brukar tänka att om man har mått dåligt i tre år, då kan vi inte tänka att det dåliga måendet ska förstås eller gå över på tio samtal, säger Petra. Det är helt orimligt i förhållande till lidandet. Och det är ju på något sätt ett samhällsproblem när det kommer till psykisk ohälsa, att vi har orimliga krav på vad en behandling kan göra. Det är klart att du kan göra stora framsteg på tio samtal, men du kan inte förstå tre års lidande.
Förutom samtal så har Sjukhuskyrkan även utbildningar och handledning för personalen på sjukhuset och håller också gudstjänster. Man ordnar även sorgegrupper med olika inriktningar, just nu har en sorgegrupp för föräldrar som förlorat ett barn precis startat.
Per-Olof vill uppmuntra oss att prata även om det som kan känns svårast av allt.
– Om vi vågar prata om döden så visar det sig att vi mår bättre. När den kommer nära så försöker vi att hålla oss undan, men att våga prata tror jag är väldigt viktigt.
Just de existentiella frågorna upplever Per-Olof inte alltid får plats i den traditionella vården.
– Jag kan uppleva att en del har varit hos andra och samtalat, men där vågar man inte ta upp de existentiella frågorna eller trosfrågorna. Det är ju något som de vet att vi har med oss och det ger en öppning här för sådana samtal.
Vårt behov av att i närvaron av en annan människa sätta ord på det som rör sig i sitt inre tror de kommer att finnas så länge människan finns.
– Det handlar ju om vad det är att vara människa, avslutar Marie. Vi har ju bekymmer hela tiden och kommer ha tills vi dör, så behovet av att tala kommer alltid att finnas om man är öppen för att reflektera.
