Foto: Karolina Braun

Känsloskola som ger hopp

I stödgruppen Trampolinen får barn och ungdomar som har det jobbigt hemma träffa andra i samma situation. En slags känsloskola där självkänslan stärks är ledarnas mål för gruppen.

I Kungälvs församlingshem håller ledarna på att förbereda dagens träff med Trampolinen. I hemliga lådan får deltagarna skriva anonymt om det man känner och på bordet finns också emojis – smileygubbar med olika uttryck – som man kan använda för att beskriva den känsla man har idag.
– Trampolinen är en stödgrupp och en form av känsloskola för barn och ungdomar som har det problematiskt hemma, berättar Anette Andheimen, ledare för stödgruppen, till vardags anställd som ungdomsbehandlare på kommunen.
– Många gånger har barnen kört över sina känslor och de behöver få stöttning i att få uttrycka dem, säger Lennart Åkerlund, diakoniassistent i Svenska kyrkan.

Trampolinen har sedan starten 2010 varit ett samarbete mellan kommunen och Svenska kyrkan..
När missbruk, psykisk eller fysisk ohälsa förekommer i hemmet, leder det ofta till att barnen tvingas axla ett vuxenansvar. De stänger av sina känslor och får kanske problem att orka med skolan, samtidigt som självkänslan lätt hamnar på botten. Att få träffa andra jämnåriga i samma situation kan lätta en del av bördan.
Alla är olika – en del pratar mer, medan andra är helt tysta. Till en början kan det vara svårt att ens våga komma till Tramplinen.
– Men när de kommer hit och ser att vi är goda vuxna som vill dem väl så sjunker garden, säger Lennart.

Diamanten i skrinet vill berätta att du är värdefull. Foto: Karolina Braun

På träffarna tar man upp teman som känslor, roller, attityder, värderingar, skuld, skam och sorg, men också fakta om droger och psykisk och fysisk ohälsa. Och det som sägs stannar i rummet och rapporteras inte vidare någonstans.
– Ämnena är anpassade till den här gruppen barn och ungdomar. Det är saker som de behöver bearbeta. Trampolinen bygger på att känna att man inte är ensam om att ha det jobbigt i sin familj, säger Lennart.

Barnen och ungdomarna kommer ofta till Trampolinen via socialtjänsten, men det går också att anmäla direkt. Men det är inte alltid lätt att få barn till gruppen. En förälder måste anmäla, och det är ofta skamfyllt.
– Barns uppgift är att vara barn. Men när föräldrarna inte klarar av sina liv får barnen ta föräldraansvar för tidigt. Men det är aldrig barnens fel att förälderar bråkar, drogar eller mår psykiskt dåligt. Vi vill uppmuntra föräldrar att våga söka plats för sina barn, säger Lennart.
– Vill man bryta det sociala arvet och ge sina barn möjlighet att arbeta med det som är jobbigt i stället för att känna skam så ska man söka till Trampolinen, säger Anette.
Anette ser att behovet av stödgrupper liknande Trampolinen har ökat. Och i dagens samhälle där ungdomar ofta kommunicerar via sina telefoner och på nätet finns också ett behov av att mötas i verkliga livet.
– Det är det jag saknar. Den fysiska gemenskapen i samhället har fallerat och behovet av mötesplatser är stort.

På ett bord i rummet står ett guldskrin med texten ”Jag är värdefull” på insidan av locket. Inuti ligger en diamant, som en bild över oss människor. Vi kan ha olika sidor och ibland måste vi putsa på en sida för att den ska komma fram och glänsa. Drivkraften hos ledarna är också att stärka ungdomarnas självkänsla. De vill förmedla att det finns hopp om ljusning och att de ska våga tro på en framtid.
– En bra bild som vi använder är tjugolappen. Vi kan stampa på den, knyckla ihop den, till och med riva sönder den och tejpa ihop den – tjugan har samma värde oavsett vad den blivit utsatt för. Så är det också med oss människor, berättar Anette.
– Det finns en kraft i varje människa. Jag kanske inte alltid kan förändra min familj, men jag kan förändra mig själv, säger Lennart.

...
Text och foto: Karolina Braun
Texten är en bearbetad version av en artikel publicerad i Kyrkobladet 2017/4.