Palmsöndagens gudstjänst kommer från Tärna kyrka i landskapet Uppland. Sagån som skiljer Västmanland från Uppland rinner inte långt härifrån. Här på denna plats har människor samlats för att fira gudstjänst, dop, vigsel och begravning under så många hundra år. Innan vi går in i kyrkorummet läser vi psalmistens ord ”Hur ljuvliga äro dina boningar, Herre Zebaot”. Vi inleder vår gudstjänst med att vår vaktmästare Ove ringer oss samman.
Häromdagen mötte jag en ängel. Ängeln var klädd i vita kläder. Hin bredde inte ut sina armar och sa inte just orden ”Var inte rädd” utan på sitt eget sätt. Hon tog några steg framåt och sa som svar på min fråga ”Jag kan hjälpa dig, du kan fråga mig”. Nu såg jag att denna ängel hade blå byxor och en namnskylt där det stod specialistsjuksköterska. När jag kom var hon precis på väg in i till den stängda medicinmottagningen. Hon måste ha sett min oro. Hon lyssnade på mig och sa ”Kom med mig in – så ordnar vi en tid åt din man i morgon bitti. Jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna av tacksamhet. Jag sa när jag ringde hem att jag hade mött en ängel.
Detta har hänt flera gånger under årens lopp, och jag tror även för dig, att det har kommit ett sändebud, en ängel i mänsklig gestalt från Gud – just när du och jag behövde det som allra bäst, precis som i psalmens ord ”Läk mitt öga, att jag ser, hur du är i det som sker. Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig.”
För många år sedan fick jag en fråga från en barntimmeledare – hur det kommer sig att texten om hur Jesus rider in i Jerusalem kommer flera gånger under kyrkoåret. Jag svarade att intåget är själva upptakten till allt det stora som händer under de heliga tre dagarna under påsken. På Första söndagen i Advent jublar vi över att Jesus kommer till oss som vår konung. Vi ”brer ut våra mantlar och lägger palmblad” på vägen där han rider fram. Vi sjunger ”Hosianna Davids son, välsignad är han som kommer i Herrens namn!” Palmsöndagen är inledningen till Stilla veckan eller Stora veckan, som min lärare Martin Lönnebo alltid sa.
Hosianna-ropen kommer att tystna mer och mer och till slut hör vi bara andra rop ”Korsfäst! Korsfäst! Korsfäst!” Jesus rider in i Jerusalem för att allt ska bli fullbordat. När Jesus lider och dör på korset gör han det för oss – för vår skuld och för vår skull. Detta som vi påminns om varje gång vi hör orden: Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet.
Vi ber:
Herre, tack för att du sänt din son att gå den väg jag annars skulle gått.
Låt nu min väg genom livet bli en väg där Du går med.
Hjälp mig att bära andras bördor, Du som bär mig.
I Jesu namn. Amen.
På dig, min Gud, förtröstar jag
när oron skymmer min morgondag,
för jag vet du är trofast emot mig.
När svårigheter omger mig,
så är jag ändå trygg hos dig,
för jag vet att du aldrig lämnar mig.
Är det natt eller dag,
Herre, på dig förtröstar jag.
Gud, du är alltid nära mig,
ingen förändring finns hos dig.
Du är densamme igår och idag och i evighet.
Du är min framtids säkra grund,
du som står fast vid ditt förbund.
Min klippa är du, allsmäktig Gud, jag ärar dig!
(Bo och Elsa Järpehag)
Tag emot Herrens välsignelse
Herren välsigne er och bevare er
Herren låte sitt ansikte lysa över er och vare er nådig
Herren vände sitt ansikte till er och give er frid
I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn
Amen.
Karin Hammermo, Ulrika Larsson, Ove Andersson, Per Nestor