Texten är hämtad från Östersunds-Posten 14/2-17 med tillstånd att publiceras på denna webbplats.
Länk till artikeln på ÖPs webbplats. Obs, du behöver vara prenumerant för att kunna läsa
Text: Stefan Nolervik, ÖP
Nälden, alla hjärtans dag.
Det är en blandning av is och sol som möter mig när jag sakta rullar mot järnvägsövergången och på gruset alldeles intill bommarna vid spåret lyser ett par brinnande ljus.
Sakta vaknar Nälden till en ny dag. Dagen före hade ju fått ett sådant tragiskt slut med en liten pojke som förolyckades på spåret. Sådant lämnar inte utan sår. På skolan hänger flaggan på halv stång och där inne har skolans ledning tillsammans med kommunens krisgrupp möte med elever, personal och föräldrar. Det är en dag i djup sorg och förstämning i det lilla stationssamhället vid Faxån.
Klockan är halv åtta.
Vid en plats till höger om övergången bort mot gamla Molanders står ett par med sänkta huvuden och tittar mot spåret.
Jag är i Nälden för att skriva en berättelse om hur en by och dess människor bär sin stora sorg. Det är bland det svåraste jag gjort. För hur närmar man sig en människa i djup kris? Försiktigt frågar jag de två personerna vid spåret om de tänker tända ljus och om jag isåfall kan ta en bild.
De tackar nej.
Jag drar mig tillbaka. Jag knackar på i församlingsgården för att höra om den kommer att hålla öppet under dagen. Människor behöver tröst och någon att tala med. Eller lyssna till. Eller bara slå sig ned och finna någon sorts ro i sig själv.
En person öppnar och berättar att de ännu inte bestämt.
– De sitter i Krokom och har möte just nu. De ska bestämma om det blir öppet under dagen, om det finns en vilja från byborna, så blir det kanske så.
Men inget bestämt. De hade haft öppet hela måndagskvällen och då var det många som kom. Kyrkan är en varm mänsklig källa att ösa ur när samhället är i kris. Och många söker sig dit.
Under en rast på skolan får jag träffa Carina Zetterström. Hon är rektor, och hon berättar att hon precis hade kommit hem efter jobbet på måndagseftermiddagen och öppnat garageporten när hon fick ett sms. Det var om olyckan. Hon vände och åkte tillbaka, och fanns till hands hela kvällen.
Hon har nu ett ansvar att göra saker för att elever och personal ska få svar på funderingar och stöd i en svår stund.
– I dag har vi många vuxna i skolan. Det är vuxna som är föräldralediga och det finns många föräldrar som är med i elevhälsoteamet som är på plats, och Posomgruppen är på plats med fyra personer. Vi har velat säkerställa att det finns många vuxna.
I övrigt är det som en skoldag, men varje klass ska under dagen sätta sig ned i respektive klassrum och prata om det som har hänt. Carina tror att det är många som har funderingar. Hon berättar också att många barn har gjort teckningar på förmiddagen. Det är också ett sätt att bearbeta.
– Det är en process som alla måste ta sig igenom, både barnen och de vuxna. Men det kommer att ta lång tid. Det här bearbetas ju inte i dag , säger hon.
Jag frågar hur hon tror att den här händelsen påverkar Nälden.
– Det sätter spår, det var jättemånga som kände pojken eller var släkt eller kompis med pojken, det är en väldigt tragisk händelse för alla här i Nälden.
Jag åker vidare och funderar över den mänskliga styrkan i en by. Hur invånarna visar styrka, kraft och värme, och hur man ställer upp för varandra. Hålla ihop, hjälpas åt, visa medmänsklighet. Det präglar också Nälden i dessa dagar, förutom sorgen och det tragiska.
Vid järnvägsövergången har ytterligare ljus tänts. En bukett rosor ligger också där. Jag stiger ur och tar några sista bilder. Då kommer några personer fram emot mig.
På några ögonblick förflyttas jag från att vara journalist till medmänniska. På några ögonblick upplever jag en svindlande känsla av vara så nära livet som jag bara kan vara.
Personerna som närmar sig bär på ljus och något som ser ut att vara ett gosedjur.
Jag frågar:
– Är det okej om jag fotar när ni tänder era ljus?
Mina ögon möter kvinnans tårfyllda blick, och hon svarar:
– Ja, det är okej.
Sedan säger hon:
– Det är jag som är pojkens mamma.
Journalisten i mig gör en störtdykning. Människan i mig tappar fotfästet. Jag vet inte vad jag ska svara, så jag säger:
– Jag beklagar, det är så tragiskt, jag visste inte ...
– Det är okej, svarar hon.
Jag gör en liten antydan till att krama om henne. Utan att riktigt tordas.
Och allt detta händer vid en järnvägsövergång i Nälden på alla hjärtans dag. Tystnaden får tala, och det känns absolut inte som frågor och svar behövs.
Ytterligare en man kommer fram. Hans min är djupt bekymrad. Han går fram till henne och de står en lång stund och kramar om varandra.
– Jag är grannen, säger han till mig.
Sedan bjuder han hem mamman och hennes familj på mat. Tänker att de har annat att fundera över. Visar därmed som så många andra denna dag medmänsklighet och empati.
Och jag låter kameran slå några gånger, men känner att de enda bilder som får fäste är de jag själv upplevt i stunden, och som nu är för evigt publicerade i min egen hjärna. Mamman säger sedan att det är okej att jag tog bilder, och hon ger sitt medgivande till att jag berättar om vårt korta möte.
De tänder sedan lyktor och så lägger de ned ett gosedjur på platsen.
Stefan Nolervik,
bloggare skribent & krönikör på ÖP