Vi vill beskriva spännvidden inom diakonalt arbete genom att använda bilden av sju bord.

Altaret - nattvardsbordet

Gudstjänst och diakoni hör samman.

Vi samlas till gudstjänst och vi sänds ut till tjänst när den är slut. Jesus säger: ”Kom till mig!” och ”Gå ut!” Kom och gå är Guds hjärtas slag, en levande puls. Jesus rör sig ständigt mellan templet/synagogan och gatan, mellan blick för nöd och uttryck för nåd.

Diakoni utgår från gudstjänsten, från altaret. ”Inåt” och ”utåt” förenas. Sakralt och profant hålls samman. Det vi möter i vardagen får vi bära fram i bekännelse och förbön. Det vi får i gudstjänsten inspireras vi att ge vidare: ”Gå och tjäna Herren med glädje”.

”Vår teologi måste bli te-o-logi”

 – mat och husrum, konkretiserad kärlek. Detta kan kosta på. Inte sällan kan det innebära motstånd och smärta. Trots att vi som människor kan vara både osmidiga och kantiga, kan vi vara till stöd för varandra. Utan diakoni reduceras gudstjänstens evangelieläsning till vackra ord. Utan gudstron förlorar diakoni sin kompass och nerv.

Den diakonala aspekten av liturgin är exempelvis en levande förbön och det brutna brödet i gudstjänsten. Kristi kropp behöver öron som lyssnar, munnar som förmedlar hopp och löften om nåd, ögon som ser och upprättar, händer som används till människors tjänst och fötter som är i rörelse – i alla sammanhang, inklusive gudstjänsten.

Liturgin behöver vara karitativt präglad, för att hålla samman kyrkans uppdrag. Det innebär t.ex. tillgänglighet till kyrkorummet och gemenskapen, delaktighet av olika slag och ett i övrigt diakonalt bemötande där människor blir sedda och tagna på allvar som viktiga delar i en gudstjänstfirande församling.