Mitt emellan funktion och poesi
Minneslunden och askgravlunden på Rödaleds kyrkogård i Kristianstad har skapats för att upplevas intuitivt. Natur och arkitektur formar en plats där sorgen ryms, minnen får ta plats och människor kan mötas.
Minneslunden på Rödaled var länge en anonym gräsyta. De gamla alléträden som en gång gett platsen karaktär försvann i almsjukans spår, och med dem en del av den atmosfär som gav besökare känslan av att kliva in i ett omslutande rum. Kyrkogårdschef Mattias Björkholm beskriver hur idén att förändra växte fram.
– Vi hade ingen färdig plan, men vi visste att vi ville skapa en plats som människor vill komma till, och ett utrymme där sorgen får ta form i sin egen takt. Tanken att Rödaleds begravningsplats också behövde en minneslund kom både från ledningen och från personalen på kyrkogården.
För Mattias är utvecklingen av Rödaleds kyrkogård inte bara ett gestaltningsprojekt utan en del av kyrkans grundläggande uppdrag.
– En kyrkogård är mer än bara gravar. Det är en plats för möten, minnen och mänsklighet. Kyrkans ansvar är att värna människovärdet, både i livet och i sorgen.
Landskapsingenjör Nicola Johansson, som också var med när idén föddes, instämmer.
– Den som kommer hit ska känna sig välkommen, oavsett om man vill sitta en stund, vandra långsamt eller bara andas. Det är viktigt att platsen fungerar i vardagen – och att den berör.
Gestaltningsidén
Upplevelsedesignern Jenny Stefanec och arkitekten Veronika Mikolasevic fick uppdraget att gestalta visionen. Arbetet utfördes i nära samarbete med förvaltningen och med en gemensam vilja att skapa något som både var poetiskt och funktionellt. De tog fasta på en bärande idé: platsen mellan liv och död som ett rum för reflektion. Jenny beskriver ett själsligt, existentiellt mellanrum där tiden kan sakta ner, där frågorna får ta plats och där minnen blir en del av landskapet.
– Vi ville skapa en sinnlig upplevelse, något som känns i kroppen. Glas, betong, metall, ljud och ljus binds samman av naturen och ger rytm åt sorgen.
Veronika berättar vidare hur den mänskliga skalan varit central.
– Jag arbetar ofta i stora byggnadsprojekt, men här fick vi arbeta nära människor, deras rörelser, blickar och behov. Det gav oss möjlighet att tänka i lager av funktion och känsla samtidigt.
Principerna bakom gestaltningen är tydliga:
• Omslutande men öppet – en plats som känns trygg utan att stänga ute.
• Material som talar i olika tempon – betongens tyngd, glasets lätthet, metallens precision.
• Sinnligt stöd – belysning, ljud, ord och skuggspel som mildrar och inbjuder.
• Naturligt rumsskapande – vegetation och siktlinjer som formar en behaglig rytm i rummet.
Askgravlunden – ett rum av rörelse, rytm och ljus
Askgravlunden är utformad omkring två väggar som varierar i höjd och transparens. Materialen skiftar och bildar siktlinjer som förändras när man rör sig genom rummet. Här uppstår ett spel av ljus, skuggor och glas som gör platsen levande även i stillheten. Namnbrickor av glas skapar skuggspel som förändras med väder och tid på dagen. Längs väggarna löper en sammanhängande sittyta med varierande höjder – ett genomtänkt inslag i anläggningen.
– Tanken är att man ska kunna sitta nära andra utan att sitta för nära. Gemenskap i sorgen kan handla om att känna närvaro, men också att kunna vara i avskildhet, säger Jenny.
De olika höjderna gör att både barn och vuxna intuitivt hittar egna platser att slå sig ned på. Bänkarna fungerar samtidigt som taktila, avgränsande element som leder besökaren genom rummet. Insprängt i väggar och sittytor finns ord och symboler som blir punkter att vila blicken på. Här kan tankarna få hjälp att stanna upp.
Minneslunden med ljuspelaren som hjärta
Minneslunden är placerad i en glänta bland björkarna. Runt omkring växer vass och blommor som ger en naturlig mjukhet, samtidigt som två halvhöga väggar markerar övergången från askgravlunden. Här står ljuspelaren – ett vertikalt ljuselement som sprider ett stilla mönster över marken när skymningen faller. Den är både en fysisk och en symbolisk punkt att samlas kring.
– Vi ville skapa en plats där man kan känna ro, men också hopp. Ljuspelaren binder samman rummet och ger en känsla av riktning, förklarar Veronika.
Två portaler leder besökaren längs gångarna in till minneslunden. Dessa pergolor är gjorda av genomsläppliga material som skapar ett spel av skuggor längs gången. De är byggda för att kunna fyllas med blommor, ljus och dekorationer som besökarna själva bidrar med. Det perforerade taket låter solljuset vandra i mönster över marken och ger en rytm åt dagen och året. Gången kan ses som en övergångsritual: en kort vandring genom blomster, ljus och ljud innan man når gläntan.
– Platsen lever inte bara genom arkitekturen, utan genom dem som använder den, säger Nicola.
Ett unikt inslag är den integrerade ljudmiljön, något som fortfarande är under uppbyggnad men som ska vara på plats i januari 2026. Genom dolda högtalare ska atmosfären förstärkas via ljudslingor med körsång, porlande vatten, fågelkvitter och stämningsfulla bakgrundsljud. Ljudet aktiveras via rörelsesensorer för att skapa en diskret, levande närvaro.
– Ljud kan bära minnen på ett särskilt sätt. Det ger både tröst och kontakt, och kan skapa en gemensam upplevelse även när besökare är ensamma, säger Jenny.
En plats som vill välkomna alla
– Historiskt sett är kyrkogårdar samlingsplatser för ritualer och gemenskap. Den funktionen är fortfarande central och efterfrågas av många, berättar Mattias.
För arkitekterna har projektet blivit en studie i hur människor möter sorgen i rummet.
– Det praktiska är viktigt: var man ställer blommor, hur man sitter, var man söker avskildhet. Designen ska underlätta utan att märkas, säger Veronika, och Jenny tillägger att minneslundar kan vara mer än gräsmattor.
– Genom en sinnlig gestaltning kan man stötta sorgen på ett varmt och respektfullt sätt.
Minneslunden och askgravlunden är öppen dygnet runt. I sin helhet visar projektet hur tradition och modernitet kan förenas utan att förlora respekten för platsens själ. Mattias ser ut över den färdiga miljön.
– Vi är stolta över att ha skapat något som är vackert, värdigt och meningsfullt. Vi önskar att varje människa, oavsett anledning till besöket, ska känna sig välkommen här.
Det är detta som Rödaled nu rymmer: ett omsorgsfullt skapat rum mitt emellan funktion och poesi.
Text: Malin Aghed
Bild: John Eliasson / Arkiv
