Benhuset

Aktuellt i Benhuset

Konst, 5–27 sep
Dror Feiler
Das Gebrochene, das Geknackte, das Hinkende
Det brutna, det knäckta, det haltande

Vernissage 5 sep 13.00–18.00.
Konstnärssamtal: sön 20 sep 13.15.
Öppettider: ons–sön 13.00–18.00.
Konstnären kommer att framföra musik varje dag 17.00 under hela utställningsperioden.

Om utställningen
Titeln utgår från det ofullständiga, skadade och det som vägrar fungera friktionsfritt. De tyska substantiverade adjektiven äger särskild kraft: det sönderbrutna, det spruckna, det haltande. De betecknar tillstånd, krafter och sätt att vara i världen, inte ting.

I en tid som dyrkar effektivitet, perfektion och acceleration gestaltar utställningen spår av motstånd, slitage och historia. Det haltande är inte misslyckande utan kunskap; sprickan inte skada utan öppning. Det trasiga vittnar om liv. Det som släpar eller vägrar optimering blir erfarenhet och mening.

Verken rör sig mellan materialitet och minne, ljud, bild och objekt, och bär spår av förskjutningar, sammanbrott och omvandlingar. I stället för färdiga berättelser öppnar de rum för motsägelser, avbrott och osäkerhet. I det som skaver och inte går jämnt upp börjar något tala.

Benhuset uppfördes i början av 1700-talet som ossuarium för kvarlevor från återanvända gravar vid Katarina kyrka, ger titeln resonans. Murarna, gravarnas närhet och platsens historia skapar återklang. Byggnaden är i sig självt ett rum för det som blivit kvar: rester, fragment och spår av liv som överlevt upplösningen.

Här framträder historien inte som framsteg utan som spillror, avbrott, ljud och ruiner. Det som överlever är sällan det hela och fulländade, utan fragmenten och resterna. Det ligger nära Walter Benjamins historiesyn: historien är inte en obruten rörelse framåt utan ett fält av ruiner, avbrutna möjligheter och ännu oinlösta löften.

Das Gebrochene, das Geknackte, das Hinkende är en utställning om uthållighet: om det som talar genom sina sprickor, om fragment, avbrott och ljud som vägrar försvinna. Det haltande blir ett tecken på rörelse, på en envis vilja att fortsätta. Eller med Samuel Becketts ord: Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.

Konst 30 okt–22 nov, Benhuset
Cecilia Ömalm
Doors to the Afterlife

Vernissage: Fre 30 okt 16.00–19.00
Öppettider: Tors– sön 13.00– 17.00 (31 okt 13.00–20.00)
Konstnärssamtal: 15 nov 13.15
Fri entré

Om utställningen
I över femton år har jag inspirerats av fornegyptiska efterlivsdörrar – slutna skendörrar i sten som i gravkryptor och tempel avsåg att erbjuda gudar och avlidna en väg att vandra mellan de levandes värld och dödsriket. I den egyptiska tron var döden inte oåterkallelig på samma sätt som i vår västerländska tradition. Det finns något hoppfullt och spännande med det, som alltid har fascinerat mig.

En vän som nyligen förlorat sin man i cancer visade sin åttaårige son en bild av en efterlivsdörr som jag ställt ut på Konstakademiens toalett. Pojken utbrast: "En sådan skulle vi ha så pappa kan komma och hälsa på om kaffebryggaren går sönder i himlen!"

Kort därefter installerade jag en ljusdörr i familjens vardagsrum, helt baserad på lägenhetens övriga dörrar till stil och storlek. Den tändes under många år varje kväll. I barns världar är det magiska fortfarande möjligt. Jag föreställer mig att även vuxna kan tröstas eller inspireras av tanken på att vi alla behöver konfrontera och bearbeta det oundvikliga med fantasins lite mjukare händer.

"Livet och döden är helt enkelt motstående sidor av samma yta, som insidan och utsidan av en dörr. Dessa portaler är den ultimata passagen, både i bemärkelsen slutgiltig och fulländad. Skendörrarna illustrerar möjligheten att röra sig mellan världar. De förblir stängda, och döljer världen på andra sidan för sinnena. Dörrarna både skiljer av och förenar. Den slutna dörren är i detta verk slutet, men också början."

— Malin Zimm, arkitekt, Ph D

I Benhuset skapar jag ett ljusverk där insidan tycks oväntat större än utsidan och kan upplevas som oändlig. En halvcirkel av efterlivsdörrar illustrerar den osynliga fortsättningen av en altarring bortom gränsen mellan tid och evighet. På en plats som under många år fungerade som en hållplats för fragment från kända och okända själar, expanderar rummet och blir något mycket större än utsidan.