Benhuset

Benhuset ligger på Katarina kyrkogårds södra sida och är en mötesplats för konst, teater, andakt, musik och reflektion i de dödas närhet. Fri entré, men förhandsboka plats till teaterföreställningar och konserter på biljetter@benhuset.se.

21 maj–13 juni 2021
Konstutställning: Din plats i kön
Karin Häll / Pontus Raud / Windy Fur Rundgren

Öppning 21 maj 16.00-20.00

Öppettider 22 maj - 13 juni 
onsdag-fredag 12.00-18.00 
lördag -söndag 12.00-16.00

På grund av pandemin begränsar vi antalet personer inne i rummet
så att vi kan hålla ett tryggt avstånd. Det gör att du eventuellt får
vänta en liten stund innan du kan gå in.

Sartre fann klyftan mellan en person och en annan som oöverbryggbar eftersom de utgjorde skilda och motsatta medvetanden. I ett väntrum till helvetet, möter personerna i Sartres pjäs Inför lyckta dörrar de komplikationer som gör denna väntan till vår plåga. Allt det som uppstår i relationen mellan människor. De har svårt att känna sig verkligt delaktiga, men likafullt strävar de efter att göra gott.

Benhuset ligger vackert inbäddad i grönska vid Katarina kyrkogård på Södermalm i Stockholm. Här inne låg liken omsorgsfullt på rad i väntan på jordsättning. Inför döden ligger vi alla ned, lika. Som i ett väntrum, en remsa av tid, likt en strand mellan ett hav och det land som förbinder livet med döden, ger vi er utställningen Din plats i kön. 

Karin Häll, utbildad på avdelningen för konst på Konstfack i Stockholm, bidrar här med fyra nygjorda skulpturer där Häll utgått från platsen och hur människors liv flätas samman över tid. En städerska med vänliga ansiktsdrag bär sin mopp runt halsen likt en lejonman. Den påminner om Lotusblomman som växer ur dy och skit men slår ut som den vackraste av alla. Skurtrasan ligger mjukt emot hennes hår. Bredvid städerskan står en färgglad pelare, likt de shamanska totempålarna vid Bajkalsjön, Sibirien. En sömnig växt sträcker sig ut från sin jordlott ur krukan på golvet, kanske på väg att krypa ut till kyrkogården utanför. Verken tycks samtala såväl med Sonja Åkessons vardagslivspoesi som med den sydkoreanske författaren Han Kangs surrealistiska beskrivningar av hur människor för en kamp mot tillvaron och bokstavligt växer samman med naturen. Tillsammans ger skulpturerna en rörelse mellan det mödosamma och det ödmjuka inför det som är en givet. Sju stycken träskor hänger i ett klockspel av steg som kommer och går. Den renande ritualen med en plastbalja och handduk med cigarettmotiv, binder samman skulpturerna till en lekfull rit i siffran sjus tecken.

Pontus Raud, utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm, undersöker spänningsfältet mellan figurativt och abstraktion, genom att här visa en serie avklädda kroppar liggande på en strand. En målerisk koncentration har vridit upp färgintensitetens interferenseffekter. Färgerna bländar betraktaren på samma vis som solen är accentuerad i målningarna och påminner om Bonnard och Vuillards intensiva kolorit.  Avsaknaden av social tillhörighet, som den nakna kroppen ute i naturen ger, leder motivet åt det som för oss samman, det som gör att konsten står i symbios med samhället. Ja, likt mycelet i jorden kan man på ett poetiskt vis mena att konsten står i koexistens med livet. En rörelse som höjs och sänks i ett livsviktigt ekosystem då mycelet/konsten förbättrar upptagningsförmågan av näring hos många växter/samhällen. De fyra årstiderna, som är måleriseriens titel, ger innehållet, med till synes små händelser, en stor plats i en associerande berättelse. Möjligen en om tidens förgänglighet och en bråddjup närvaro på en remsa strand däremellan? 

I dessa Covid-tider när döden gör sig mer påmind än vanligt vill Windy Fur Rundgren, utbildad vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm, göra upp med sin återkommande dödsångest, genom att måla döden, som ett dansande pianoskelett. ”Jag var nära att drunkna två gånger som barn och en gång hängde mitt liv runt kragen i pappas näve 40 meter upp i luften, i en stollift i alperna. Jag bara gled ur sätet med nylonoverallen och han fick tag i kragen i fallet, med ena handen. Minns intensiteten av beslutsamhet i hans blick. Att rädda sitt barn. Lugnt och sakligt. Minns också hur människor skrek därnere i skidbacken. Jag hängde orörlig och tyst. Observerade att kragen nöp runt halsen i ett stryptag. När vi kom hem till Sverige igen, fick jag dock min första panikångestattack, åtta år gammal. Min pappa har allt sedan dess ofta skämtat om händelsen, för att minnet av det inte ska förlama. För det gäller kanske bara att bli vän med den, stå rygg emot rygg med skräcken, och ha tillit om att döden får hålla sig till tåls, som ett harmlöst dansande skelett i en tecknad film. Målningen är således inspirerad av Walt Disneys Skelettdansen från 1929. I den svartvita filmen sitter en uggla och hoar tillsammans med vinden vid en kyrkogård. Skelettet smyger på kyrkogården, men börjar snart att dansa. Skelettet blir rädd för ugglan och kastar sitt huvud emot den, sen dansar den vidare.

Kommande utställningar i Benhuset

Konst / Juni–Juli 2021
Mellanmänskligt skev och festlig
Madeleine Blixt, Jessica Johansson och Louise Löwenberg

Humoristisk, ångestladdad, feministisk och färgsprakande seriekonst. I teckningar och målningar där ord möter bild, begrundar tre konstnärer livet, tiden, samhället och människan. Välkommen till ett rum för betraktande, läsning, skratt och lite gråt.

Vernissage: lör 19/6 kl 12-16.
Därefter öppet sön 20/6 kl 12-16
Onsdag 23/6 12-16
Onsdag 30/6 12-16
Midsommarhelgen stängt.
Fre-sön 2-4/7 kl 12-16
Onsdag 7/7 kl 12-16
Fre-sön 9-11/7 kl 12-16.

Madeleine Blixt är en serietecknande gymnasielärare och konstnär som kännetecknas av sina färgglada, satiriska teckningar i en feministisk anda. I sin konst utmanar hon synen på kvinnor, män och relationer med ledordet: “inget är förbjudet att teckna”. Teckningarna kretsar kring karaktären Fröken Ungmö, en ung kvinna på Södermalm med ett snårigt kärleksliv. Efter en hel del besvikelser ute i dejtingdjungeln börjar hon identifiera vanliga Tinderprofiler för att upplysa andra ungmöer vad de bör passa sig för. Teckningarna kombinerar verklighet med fiktion, och fångar en ung kvinnas vardag i Stockholm med hög igenkänningsfaktor.

Madeleine Blixt väver samman bild och text på ett underfundigt sätt. Illustrationerna som inte sällan återger dråpliga situationer hämtade ur det allmänmänskliga, kompletteras ofta med vågade och provokativa texter.

Jessica Johansson är en Stockholmsbaserad konstnär, skribent och copywriter. Hon ritar i naiv och färgstark stil under namnet jessica ritar. Hennes debutroman gavs ut på förlag 2013. Hon skriver även poesi, artiklar och undervisar i skrivande och copywriting på bland annat Forsbergs skola och driver bokpodden Litteräris tillsammans med sin kompis Anna. Hon är med i det konstnärliga nätverket Femart.

Budskapen i Jessicas konst kretsar ofta kring teman som att vara awkward och inte riktigt passa in, antiprestation och att hem (och själar) mår bra av att vara lite stökiga. Naiviteten och färgerna får ta över i det estetiska uttrycket. Hon använder sig oftast av fineliners, Posca-pennor och andra markers.

Louise Löwenberg är konstnär, skådespelare och manusförfattare. I sin bildkonst väver hon samman erfarenheterna från dessa yrkesroller i ett möte mellan situationer, kroppsliga uttryck, text och bild. Ofta i formen av enrutingar, där texten och bilden skapar en historia, ett budskap eller en betraktelse. 

Med en mamma som konstnär och bildlärare blev tecknande och målande tidigt en självklar del av leken. Och efter diverse strävanden efter realism och ”duktigt tecknande” är det den lekfullheten som hon nu har sökt sig tillbaka till och hittat hem i. Bland annat genom tusch på papper och digitalt tecknande. Fascinationen för och kärleken till flyhänta tuschlinjer, linjespel och satiriska vardagsbetraktelser har inspirerats av konstnärer som Katsushika Hokusai, Renée Gruau, Tove Jansson, Jesper Waldersten, Nanna Johansson och inte minst gammelfaster Gunvor Ahlberg, mormor Gurli Ahlberg och mamma Gisela Löwenberg. 

Tematiskt arbetar hon med ämnen som relationer, ångest och självbild där humor och mörker går hand i hand. Ofta med avstamp i känslan av ofullkomlighet, ensamhet och de missförstånd som så lätt uppstår i våra mellanmänskliga relationer.

Louise Löwenbergs bildvärld vilar på feministiska fundament och tanken att vi alla förenas i våra skavanker. 

Cecilia Björsell

Konst / 16 juli-8 aug
Likt det förflutnas moln
Cecilia Björsell

En utställning i springan mellan vakenhet och dröm i poeten tomas tranströmers närhet.

Cecilia Björsell är bosatt i Stockholm​. Hon är fil kand och har textil utbildning bl.a. från Steneby konstskola. Tidigare utställningar i urval: Edsvik konsthall, Stockholms konserthus, Uppsala domkyrka, Dansens hus, Borås textilmuseum, Piteå konsthall med Eva Berglund, Österåkers konsthall, Sofia kyrka.

Hennes arbete går hand i hand med Tomas Tranströmers poesi: “När jag arbetar för jag nästan alltid en inre dialog med Tranströmers texter. De berikar, tröstar och inspirerar mig. Det är hans lyrik som leder mej fram till det jag vill göra; fånga en ton, en känsla, en stämning. Han lämnar ofta en spricka där Mysteriet och Drömmen får skymta. Där behöver jag vistas ibland.”