Benhuset

Benhuset ligger på Katarina kyrkogårds södra sida och är en mötesplats för konst, teater, andakt, musik och reflektion i de dödas närhet.

3–24 sep 2023,
Maria Hillfon – Intryck från Österlen
Katarina kyrka och Benhuset

Vernissage 3 sep 14.00 i Katarina kyrka

Vernissage den 3 september 14.00 i Katarina Kyrka med ett program av konstnärsprat, dans och körsång. Utställningen kan sedan ses fram till den 24 september i kyrkan under öppettiderna sön 8.30–17.00, mån–lör 10.00–17.00, då det inte försiggår annat i kyrkorummet och i Benhuset mellan 13.00–17.00 onsdag till och med söndag 3-24 september.
 
För mer information: arne.leeb@gmail.com

Foto: Anja Notion

 

OM UTSTÄLLNINGEN

"I ”Intryck från Österlen” försöker jag redovisa blommorna, det skånska landskapet, horisonterna och det cirkulära i Marias konst. Koncentrationen och fokuseringen har präglat Marias arbete i ateljén och syns i de gula, röda, blåa färger som består av många, många olika små färgpunkter.  Tillsammans skapar punkterna de starka uttrycksfulla färger vi ser i hennes målningar. I kyrkorummet visar jag de stora delvis surrealistiska naturbilderna, uttryck för den skapande världen. Låt det bli Marias hyllning till allt levande i vår skapelse. I Benhuset möter ni Marias bilder med tydliga intryck av det Österlenska landskapet."

 

OM MARIA HILLFON

Det enkla livet och att vara sann mot sig själv kan vi se i vävnader och målningar av Maria Hillfon. Vallmon och linet finns i de starka färgskalorna, cirkeln och horisonterna tydliga i formerna. Hennes skapande i ateljén på Österlen kommer ur hennes inre och hennes förmåga till disciplin. Det syns i koncentrationen, i penseldragens perfektion och i detaljerna. Men låt oss gå till hur det hela började.
 
Maria Hillfon föddes 1945 i Hägerstens församling i Stockholm. Hennes farföräldrar hade en sommarstuga i Mälarhöjden på en stor tomt med omgivande skog. Det var en lantlig idyll när Hertha och Gösta Hillfon flyttade dit 1944. Nu har den omgärdats av bebyggelse åt alla håll.
 
Maria växte upp tillsammans med sin två år äldre bror Curt och båda visade tidigt tecken på konstnärliga ådror. De gick i Mälarhöjdens skola där Maria var mer tillbakadragen än sin utåtriktade bror.
 
Marias fallenhet låg till måleriet och vävstolen. Hon fick redan som 13-åring sin första egna vävstol.  Hennes intresse för skolan blev i tonåren i avtagande då hon helst ville hem och jobba som hon sa. Arbetet var vävandet och måleriet på tillgängligt material. Våren -59 ville hon sluta i skolan och fokusera på sin konst. Något hennes föräldrar tyckte var alldeles för tidigt. Då kom en dag konstnären Bengt Oldinger, vän till familjen, på besök i sin Volvo Duett och sa ”Klart Maria ska måla”. Så blev det avgjort. Hon sökte och antogs redan som 15-åring till Konstfack där hon började på textillinjen. Men där kunde hon inte finna uttryck för sin kreativitet och sökte sig andra vägar. En period gick hon också på Gerlesborgsskolan i Stockholm.
 
Redan den första sommaren som femtonåring fick hon följa med sin bror och en vän till honom till Österlen där de tillsammans med några andra utgjorde ett litet konstnärskollektiv. Detta var hennes första möte med Österlen, som gjorde ett så starkt intryck på henne att hon återvände dit under sommarhalvåret, år efter år. Där fanns mycket av den hippiekultur och kollektivt liv som präglade den tiden och dess uttryck som manifesterades i konst, musik och fester i naturen.
 
Efter en tid fick Maria hyra ett klassiskt litet korsvirkeshus i byn Maglehem på Österlen där hon fick betala hyran i form av målningar.
 
På Österlen fanns det öppna landskapet med horisonten och växterna som blev de motiv Maria hela tiden har återkommit till i sina egna tolkningar av landskap, trädgård och växtlighet. I egensinniga och vackra bilder kunde vi se valv och hyddor, parkbänkar och även djur och då främst påfåglar. Här gjorde hon också sina första litografier som trycktes hos Lindströms Originallitografi som hon samarbetade med under 4 decennier tills den digitala tekniken tog över helt.
 
Mellan -65 och -71 studerade Maria på Mejan (Konsthögskolan). Hos den legendariske galleristen Harriet Ljung på Galleri Engelbrekt i Örebro debuterade Maria redan -69. Där fick hon lysande recensioner av Gunnar Lindén i Nerikes allehanda. Pappa Gösta var alltid närvarande och hjälpte till med hängningarna av hennes utställningar. När Harriet senare flyttade till Stockholm och Doktor Glas hade Maria ett tiotal utställningar där fram till -97. 
 
1972 träffade Maria sin make Kid i Trondheim på en meditationskurs (TM). En kurs helt i den tidens anda. 1973 föddes deras dotter Ocean.
 
Drömmarna från 60-talet att få flytta till landet och bruka jorden kunde de som ett par nu börja förverkliga. Maria hade haft en dröm om ett grått hus på en höjd och de började leta norrut. Det blev dock i Skåne, till hennes egen förvåning, som hon 1977 fann huset i sin dröm: Högåsa gård, på en kulle i det Österlenska landskapet. ”Det fanns ingenting utom huset när vi kom hit, allt har Kid och jag planterat och byggt, från det stora vårdträdet av kastanj, till trädgården och miljön härinne. Vi odlar nästan allting vi behöver och lever så nära naturen vi kan för att känna den helhet vi söker. Det blir så tydligt att man får tillbaka det som man ger, en slags cirkel” sa Maria under den första tiden på Högåsa.
 
Med handpump i köket, fönster utan kitt, torrdass, ruttna golv och delar av huset som rena kallutrymmen fanns mycket att ta tag i. Pappa Gösta ritade och gav råd om renoveringen och ringde regelbundet för att stämma av hur det gick. Snart fanns också djur på gården: får, en Jersey ko, islandshästar och en helsvart Newfoundland hund som vi kan se på några av Marias målningar. Påfåglar fanns också under lång tid som en del av gårdens levande miljö.
 
Marias vävnader hämtade inspiration från det skånska landskapets färger men också från den mexikanska färgskalan vilket uppmärksammades i utställningen ”Five temperaments” som turnerade till Mexico, Cuba och Canada under mitten av sjuttiotalet.
 
Efterhand byggdes också ateljén i gårdsbyggnaderna som omgärdade den inre gårdsplanen på Högåsa. Resten av utrymmena utvecklades till utställningsytor. Det fulländades med den vita salen med ljusinsläpp från taket under 2000-talet till det hem för Marias målningar och vävnader det nu är.
 
”Jag har inget behov av att intellektuellt förklara vad jag målar, jag målar som jag har lust. Men när jag ser tillbaka, kan jag se att det finns en linje i det jag gjort ända från barnaårens bilder som min pappa tog vara på åt mig.” Det som förändrats över tid, och kommit inifrån Marias önskan om det enkla livet, är förenkling och förstärkning av tidigare naturalistiska motiv. Ett liv av självdisciplin och hårt arbete som präglat livet på Högåsa.
 
Maria tror på sin inre känsla i skapandet samtidigt som hon tror på tankens kraft för läkning. Hon har under stora delar av sitt liv levt med en åkomma som hindrat hennes rörlighet. Daglig disciplin med träning och vegetarisk kost har gjort att hon klarat av vardagen med starkt ovärderligt stöd av hennes make Kid. Ett starkt uttryck i hennes persona gör att jag på ett ytligt plan ser likheter med Frida Kahlo.
 
Idag ser vi horisonterna, cirklarna och vävnaderna i starka färger och former överallt hemma hos Maria. De har funnits med sedan barndomens uppväxt i Mälarhöjden och förfinats och utvecklats över tiden. Idag kan vi se beröringspunkter med Georgia O’keefes stora blommor såväl som Mark Rothkos möten med färger och även med vår svenske Karl Axel Person i Marias konstnärskap.
 
Frågar jag Maria svarar hon att jag målar på mitt sätt och jag har inget behov av att förklara mina bilder. Maria ville inte tillhöra något speciellt. ”Jag är jag” brukade hon säga. Hon säger dock att blommorna är min kvinnliga sida och horisonten min manliga. Bäst har Maria det i ateljén säger hon, i stunden då man är inne i något. Det är mitt sätt att andas.
 
Under Konstrundan på Österlen kommer varje år ett tusental besökare till Högåsa för att se och uppleva konsten och den miljö som Maria och Kid skapat för den: helheten.
 
Text av Arne Leeb

28 sep – 22 okt 2023
Membpath

Christina Henrysson + Samuel Sander
Två olika konstnärsskap möts i en gemensam utställning där yttre och inre resor utforskas. 

Vernissage 28 september 16.00-20.00
Öppet tors-sön 13.00-17.00.  
Konstnärssamtal 1 okt 13.00.

Membran / Membrane / Christina Henrysson
Bilderna som presenteras i verket membran är skapade i den fotografiska metoden cyanotypi, där tid, belysning, placering och förflyttning av material fått bestämma bildens uttryck. Ett membran är ett finmaskigt nät, en tunn hinna som släpper igenom och samtidigt skyddar och  isolerar. I bilderna framträder ett filter mellan det som ses och det som finns bakom, längre in mot djupet, avstånd och närhet. En beskrivning av inre eller yttre rymder, dansande galaxer eller djupa hav.

Jag har i tidigare projekt arbetat inom tematiken platser, tunna platser och yttersta platser/världens ände. Platser som har både en andlig, symbolisk betydelse och som är faktiska geografiska platser.

Bildserien membran är till viss del en fortsättning på temat yttersta platser, Under arbetet har tankarna vandrat runt bland rymder, djuphav, vatten, rörelse, galaxer, is formationer, viktlöshet och lätthet, oändlighet och evigheten. Världsrymden och galaxer som de yttersta platser vi vet om, eller djupa hav.

Eller en beskrivning av inre rymder och skeenden.

Jag introducerades till den fotografiska trycktekniken cyanotypi under en residensvistelse i Indien där jag också hittade materialet jag använt för att skapa bilderna, ett present- och förpackningsmaterial i form av ett finmaskigt nät.

Jag har lekt med materialet, klippt former, och experimenterat med tider och belysning, placering och förflyttning vilket har fått bestämma bilden uttryck.

Jag har velat skapa både distans och närhet i bilderna, där nätet, membranet, fungerar som en avskiljare, eller filter mellan närhet och avstånd, en tunn hinna som släpper igenom och samtidigt skyddar och isolerar. I bilderna framträder ett filter mellan det som ses på ytan och det som finns bakom, längre in mot djupet.

Vägen / The Path / Samuel Sander
Nudos amat eremos [The desert loves to strip bare.]
Saint Jerome, letter to Heliodorus

Mot en kuliss av färgstarka landskap placerar konstnären sig själv i och på “vägen”, en väg som leder mot det eviga, till mötet och föreningen med Gud - så som den formulerats i den kristna mystika ökentraditionen. Fyra triptyker representerar fyra stadier av en människas vandring längs denna väg. 

Öknens lockelse ligger inte i några specifika saker, utan i rymden mellan dem, detta överflöd av frånvaro. Där blir den geologi som är dold i frodigare landskap synlig for blotta ögat och det ger landskapet en skelettartad elegans samtidigt som de kärva förhållandena - de stora avstånden mellan vattenkällorna, de många farorna, den extrema hettan och kylan - blir en påminnelse om vår dödlighet. Men öknen består framför allt av ljus, åtminstone som ögat och hjärtat uppfattar det, och man lär sig snabbt att bergskedjan tjugo kilometer bort är skär i gryningen, grågrön mitt på dagen och blå på kvällen och när det är mulet. Ljuset svär mot landskapets beniga hårdhet, spelar över det som känslor i ett ansikte, och öknen fylls på så vis med liv, bergen tycks ändra sinnesstämning varje timme, platser som är livlösa och kala mitt på dagen fylls med skuggor och gåtfullhet på kvällen, mörkret blir en damm ögat dricker ur...

:: Gå vilse. En fälthandbok / Två pilspetsar :: Rebecca Solnit

Den här utställningen började dyka upp i mina tankar redan i slutet av 2018. Jag hade läst en bok som gjorde starkt avtryck i mig, sökt pengar ur en stiftelse för en resa till New Mexico och fått min ansökan beviljad. Så kom det sig att jag hösten 2019 befann mig

inhuserad i en gästbostad tillhörande ett benidektinerkloster beläget djupt in i Chama River Canyon - en del av ökenlandskapet kring Abiquiu, en plats som också för en tid var hemvist åt konstnären Georgia O ́keeffe.

Vad var det som lockade mig dit? Som drabbad av rösten från en siren gav jag efter och följde den in i ett främmande landskap. Där, som tillfällig gäst i det enkla men vackra sandstensklos- tret, bland bedjande munkar under solens hetta och aldrig så stjärnklara himlar sökte jag ett språk för en tro och spiritualitet, i en kristen tradition annan än min egen.

Tidigt i den kristna kyrkans historia uppstod kommuniteter belägna på avlägsna platser i vild- marker och karga landskap. De såkallade Ökenfäderna & Ökenmödrarna var människor som hade dragit sig bort från städernas jäkt, stökighet och lockelser för att i avskildhet söka Gud. De längtade efter en själens frihet i en samtid vilsen i sina egna distraktioner och ambitioner. En still- het och frid i en kaotisk och krigshärjad värld.

Denna väg, hjärtats väg mot evighetens vida landskap eller människans väg mot Gud utgör temat i min utställning. Som den formulerats i delar av den mystika ökentraditionen går denna väg genom fyra stadier. Awakening/uppvaknande, Purgation/rening, Ascension/Uppstigande, Union/förenandet. Dessa fyra stadier har jag valt att gestalta genom fyra triptyker. En utställn- ing vars hjärta är ett utforskande oljemåleri men vars hjärna rör sig i något slags gränsland kring visuell teologi, gestaltande poesi och dokumentär fiktion.

26 okt – 19 nov 2023
Flora eterna / Installationer
Georg Ragnar Levi

 

Vernissage 26 okt 16.00-20.00. 
Öppet tors-sön 13.00-18.00.
Konstnärssamtal 5 nov 13.00

Om utställningen 
Glaspärlor träs på tunn metalltråd och formas till minnesblommor som aldrig vissnar. Det är ett konsthantverk med rötter i medeltidens Venedig. Georg Ragnar Levi har använt antika och nya pärlblommor som han samlat eller låtit tillverka för sina konstfulla installationer. 
 
Utställningens titel Flora eterna, latin för evig blomma, anspelar på pärlblommans symbolik och historiska användning som gravblomma och altarprydnad. I verken sammanförs minnesblommor från olika platser och tidsepoker med andra föremål och medier. Kompositionerna kretsar kring förgänglighet, vanitas. 
 
Här är det inte den kortlivade snittblomman som har huvudrollen, som i 1600-talets blomstermåleri, utan dess bestående avbild tillverkad av glaspärlor. I några verk tycks dessa evighetsblommor sväva i väg, utan att längre behöva markkontakt; i andra står de sammanträngda. Många verkar ha stjälpts omkull med våld eller ha vält av egen tyngd. Samtidigt hörs tiden som ett pågående flöde – en välbekant men osynlig rörelse som vi alla måste förhålla oss till. 

Utställningen genomförs med stöd av Region Stockholm och Stiftelsen Lars Hiertas Minne.

Om Georg Ragnar Levi
Född i Solna 1961. Författare och mångsidig kreatör. Tecknade som ung kroki på Cullbergs dansrepetitioner med separatutställningar i Sverigehuset och på Dansens Hus i Stockholm, gjorde scenografi till dansverket Nuclear Day Dances (Tekniska Museet, 1980) och skapade bokillustrationer, bland annat till omslaget av Helen Epsteins ”De överlevandes barn” (Natur & Kultur, 1990). Vid sidan av läkarstudier, journalistutbildning och arbete som redaktör och författare till en mängd artiklar och böcker om kritiskt tänkande (Studentlitteratur 1998 och 2000; Wiley 2001; Nieman Foundation at Harvard University, 2003; Norstedts 2009) har han fortsatt sitt kreativa arbete med att formge och tillverka silversmycken (Finlandshuset och Galleri Bennetter, 2006), att skriva om venetianska pärlblommor (Bokförlaget Langenskiöld, 2015, och Deutscher Kunstverlag, 2017 och 2023) och att ställa ut sådana på Thielska Galleriet (2015), Venice Glass Week (2017), Danmarks Glasmuseum (2019) och Galerie Handwerk i München (2023).

23 nov–17 dec
”Jag tappade tråden”  
Tuschmålerier och installationer av Malin Björklund

Vernissage torsdag 23 nov 16.00-20.00  
Konstnärssamtal söndag 26 nov 13.00
Öppet tors-sön 13.00-17.00 

Jag tappade tråden är en utställning som kommer ur min kropp. 
Tusch, vatten och pensel är mina verktyg. Inspirationen kommer från det klassiska östasiatiska tuschmåleriets grundidé om att fånga själen av det avbildade.
Jag målar med hjärtat framför hjärnan för att komma närmare.
Under utställningsperioden kommer jag fortsätta skapa i Benhuset, realtidsverken blir ett möte mellan måleri, hantverk och besökare.

Vi kommer aldrig till slutet, bara en ny verklighet.

Ansökan till Benhuset och Konst i Katarina kyrka

Hur fungerar det?

Allt som sker i Benhuset går genom ett konstnärligt råd som består av anställda och representanter från kyrkorådet med olika kompetenser inom kulturområdet. Rådet går igenom ansökningar som kommer in och tar beslut om vilka som kan ges plats. Rådet beslutar även om konstutställningar i Katarina kyrkorum.

Det kostar ingenting att ställa ut eller skapa projekt i Benhuset eller kyrkorummet och församlingen bistår med viss kommunikation, främst i våra kanaler. Om det är ett längre projekt utgår ett mindre bidrag som kan täcka vissa omkostnader men för arvoden krävs andra intäkter, stipendier, projektbidrag eller dylikt som kan sökas från t ex Konstnärsnämnden, Kulturrådet mm.

I Benhuset håller konstnärerna själva öppet, i kyrkorummet bemannas öppettiderna av vaktmästare.

Det är alltid fri entré i Benhuset för publiken, alltså kan man inte få biljettintäkter, inte heller ta upp bidrag från publiken.

Om du är intresserad av att göra ett kulturprojekt i Benhuset eller kyrkorummet, ska du skicka in en ansökan med utförlig beskrivning, CV, samt en kort text om vem du är och varför du tänker att just kyrkorummet, eller Benhuset med dess specifika egenskaper och läge på kyrkogården, är rätt plats för ditt projekt.

Vi kommer framöver ta emot ansökningar under en avgränsad period varje år. 

NÄSTA ANSÖKNINGSPERIOD
(Både för Benhuset och Konst i Katarina Kyrka)

Välkommen med din ansökan 1 augusti – 30 september 2023. Maila din ansökan till: irma.schultz@svenskakyrkan.se

Tidigare i Benhuset

Här ser du vilka konstutställningar och teaterföreställningar som har genomförts tidigare i Benhuset på Katarina kyrkogård.