Finns det någon som du kan prata med? Den frågan ställer Gunilla Hasselgren regelbundet till sina patienter. Nu för tiden vågar hon fråga, som ung läkare var hon mer rädd för att frågan skulle landa fel. I dag vågar hon stanna kvar i samtal om de aspekter av livet som inte nödvändigtvis är medicinska, men som hon vet
är så viktiga. Hur livet ser ut, vilka nära relationer man har, vilket stöd som finns – Gunilla är väl medveten om att det i hög utsträckning påverkar hur patienten mår. Ibland blir svaret på frågan om samtalspartner nej: ”Det finns ingen”.
– Då är det svårt. Vad kan jag som läkare göra? Min tid med patienterna
är begränsad. Kanske kan jag slussa vidare till en kurator eller KBT-terapeut, men jag skulle vilja göra ännu mer, säger Gunilla.
Vi har träffats för att prata om vad som får oss människor att må bra, i ordets vidaste bemärkelse. Vi lever i en tid med stort fokus på hälsa, ofta i form av snabba tips och råd. ”Ät rätt och träna rätt”, budskapet trummas ut på alla plattformar och vad som är ”rätt” beror väldigt mycket på vem du frågar. Men sedan då? Gunilla önskar sig ett större fokus på själen, de dimensioner som
forskningen för existentiell hälsa studerar.
Cecilia Melder är doktor i religionspsykologi med inriktning existentiell folkhälsa vid Teologiska högskolan i Stockholm, samt präst i Svenska kyrkan. Hon menar att vi människor verkar ha tappat bort vikten av att stanna upp, reflektera och diskutera exempelvis syftet med livet. Det kan i förlängningen vara en bidragande orsak till att det blir allt vanligare med depressioner, uppgivenhet och olika smärttillstånd i Sverige. Den psykiska ohälsan ökar och många längtar efter djupa existentiella samtal. Men hur gör man? Var finns forumet för den typen av samtal?
Gunilla Hasselgren är försiktig med att leverera svar kring de här frågeställningarna. Men hon bjuder på genomtänkta, nyanserade tankar och funderingar, baserade på en lång och gedigen erfarenhet.
I över 20 år har hon varit verksam som läkare, ett arbete som hon älskar. Som ung ville hon bli skådespelerska, men lockades till läkarbanan och studerade i Uppsala. I dag delar hon sin tid mellan vårdcentralen i värmländska Kil och en friare tillvaro där hon bland annat medverkar i SVTs populära långkörare Fråga doktorn.
Där svarar hon på tittarfrågor om i princip alla medicinska aspekter av mänskligt liv. I båda delarna av sitt professionella liv möter hon människor som på olika sätt beskriver en existentiell tomhet.
– Jag läste ett begrepp som jag tycker fångar det bra: livsångest. Det handlar om att man tycker det är för svårt att leva, för jobbigt. När jag frågar de här patienterna om vad de vill i livet blir svaret ganska ofta: ”Jag vet inte”.
Gunilla tror att det ständiga myllret av information i viss mån bidrar till att trötta ut och förvirra oss människor.
– Man ska ta ställning snabbt, hålla koll på de sociala medierna, se snabba klipp och ha en åsikt om så mycket. Jag tror att väldigt många saknar de djupa samtalen. Att få prata om hopp och vad som ger glädje i livet. De abstrakta frågorna; vad det innebär att vara människa, vad som är meningen med livet – vi behöver få ventilera dem.
Programmet Fråga doktorn har alltid haft som målsättning att förmedla tre nyckelord: hopp, engagemang och värme. Alla tre lika viktiga.
– Våra ledord har stått sig hela tiden. Om man tappar bort sig så
kan man återgå till dem.
För Gunilla och de andra i redaktionen är orden så mycket mer än bara ord; de symboliserar ett förhållningssätt. Gunilla konstaterar att man inom läkaryrket drillas till att lösa problem och att hela samhället i dag verkar ha den inriktningen – problem ska lösas och gärna fort, så att man snabbt kan gå vidare.
– Men det kanske många gånger handlar om att vila i problemet. Det går inte alltid att lösa allting. Man kan inte styra över livet. Jag ser det som en stor del av min uppgift att avdramatisera sjukdomar och åkommor, visa att livet kan vara gott att leva även med en kronisk sjukdom.
I 15 år har hon arbetat på vårdcentralen i Kil och hon har inga funderingar på att sluta. Här trivs hon och är trygg, säger att arbetskamraterna tar emot allt det som är hon.
– Bland dem jag arbetar tillsammans med kan jag vara mig själv. De vet när jag har en dålig dag och hur jag behöver bli behandlad då. Det är jätteskönt och betydelsefullt.
Sin egen balans i livet hittar Gunilla för det mesta ganska enkelt. Visst arbetar hon mycket, men har lärt sig att med åren säga nej när det krävs. Hennes man är läkare även han och tycker också om att jobba. Men de styr i stor utsträckning över sin egen tid och det gör gott. Båda två uppskattar också att vara ute i naturen, gärna med familjens hund.
– Vardagen är underskattad, den är underbar. Att veta att man har arbetat och gjort rätt för sig – och sedan kan vara ledig, det är en så skön känsla.
Men visst kan hon också känna sig vilsen i livet ibland. Nu står hon mitt i livet, med ett barn utflyttat och det andra på väg ut. Vad blir nästa steg? Kanske har hon en liten ”55-årskris”, säger hon med ett leende.
– När man funderar på nästa steg är det lätt att börja tänka på chefstjänster och
andra statussymboler. Kanske ska man istället rikta sökandet inåt och utvecklas på de sätt som vi pratat om nu – på det existentiella planet?
Hon menar att vi lever i en väldigt materiell tid. Vad är det egentligen vi jagar,
funderar hon.
– Det finns ett ideal som säger att vi ska köpa oss lyckliga. Och visst händer det att jag köper en fin tvål som ångestlindring. Det behöver förstås inte heller vara fel.
En väldigt viktig aspekt tror Gunilla är att våga prata med varandra. ”Hitta varandra och dela på bördan”, som hon säger.
– Varför är vi så rädda för att blotta oss? Man vill kanske inte ta någon annans tid, vill inte vara till besvär. Men egentligen är det ju inget konstigt – ibland behöver jag hjälp och ibland du.
Text: Elin Eklöf