En sur tecknad gubbe som avlossar en dräpande kommentar om alltings jävlighet har ofta bildkonstnären, författaren och prästen Kent Wisti som upphovsman. Prästens surgubbe svär gärna.
– För mig är det två olika delar. När jag jobbar med satir så använder jag svordomarna för att skapa mina karaktärer. Det är inte jag som svär, det är den figur som jag skriver dialogen åt, säger Kent Wisti.
När hans surgubbe får höra att en riksdagsman ska flytta till ett annat land för att det inte släpper in invandrare, blir verkligheten värre än dikten. ”Det går fan inte att hålla jämna steg som satiriker i det här jävla landet”, säger gubben.
Svordomarna behövs
– Det är ett så begränsat format, en liten ruta där det bara får plats ett par meningar. För att få fram affekt eller uppgivenhet så är de här förstärkningsorden väldigt, väldigt tacksamma, konstaterar Kent.
Dock använder han sällan eller aldrig könsord eller ord för sexuellt umgänge.
– Nej, det gör jag faktiskt inte. Jag tror det är en generationsfråga. Jag är född på sjuttiotalet och nog den sista generationen som använder de här religiösa kraftuttrycken i mitt vardagsspråk också.
Det blir jävlar och helvete, fan och satan. Förr hade de orden en magisk dimension. Nu har den laddningen flyttats över till värderingsord.
– Det är en generationsskillnad som gäller N-ordet till exempel. För mina barn är det tydligt att man inte ens kan använda det när man ska beskriva problemet med att ordet används.
I hans egen generation är det inte lika tydligt
– För mig är det helt oproblematiskt att använda det ordet när man pratar om språkutveckling eller rasistiskt språk. Och för min föräldrageneration, fyrtiotalisterna, är det nog inte laddat alls.
Kristy Beers Fägersten, professor i engelska med lingvistisk inriktning vid Södertörns högskola, är född i USA och har forskat på svordomar. Där är ord som hänvisar till just härkomst och sexualitet värst.
– Om jag hör motherfucker på tunnelbanan så vänder jag mig om för att se vem som kan ha sagt något så grovt.
Inte minst i kyrkliga sammanhang har det funnits fejkade fula ord som, lite skenheligt, ska kännas acceptabla för alla. Som Fy Fabian, förbaskat och järnspikar. Det funkar sällan. Grejen är att orden ska vara laddade.
– Är de inte det, så är de inga svordomar. Då har de ingen kraft, säger Kristy.
Märkligt nog fungerar Kapten Haddock, den försupne reskamraten till seriefiguren Tintin. Det sägs att tecknaren Hergé sökte kraftuttryck som dagstidningarna kunde acceptera. Lösningen blev vanliga ord uttalade med stor emfas. Säger man Bomber & Granater! med tillräckligt stora bokstäver och utropstecken, så funkar det fint som svordom.
Orden tappar sin kraft
Fuck har tvärtom tappat sin kraft i Sverige. Kristy är förvånad över att ledande politiker som Filippa Reinfeldt och Anna Kinberg Batra, låtit fotografera sig med budskapet Fuck Cancer.
– Det skulle aldrig kunna ske i USA.
Ännu mer harmlöst blir ordet som beståndsdel i ”fucka upp”, i betydelsen förstöra, eller ”fuckad”, alltså hopplös. Där uttalas det inte ens med kort a, som på engelska, utan med ett svenskt kort u.
Att Sverige har så många svordomar som är kopplade till religion förbryllar henne:
– Jag ser ju Sverige som ett så sekulariserat land.
Förklaringen ligger långt bak i tiden, menar Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska vid Göteborgs universitet. Han har länge studerat svordomar och kraftuttryck.
– Man brukar säga att katoliker svär uppåt, protestanter nedåt.
I katolska länder befolkas himlen av många helgon att krydda svordomarna med. Protestanter får ta hjälp av underjordens potentater. Sexualitet och kroppsutsöndringar har inte behövts.
– De religiösa kraftuttrycken har varit så tabubelagda att de räckt gott för alla syften, konstaterar Lars-Gunnar.
Ursprunget till de helvetiska ederna är andra budordet: ”Du skall inte missbruka Herrens, din Guds namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn”.
Det gjorde man ändå. För femhundra år sedan svor folk ”vid vår Herres fem sår” eller ”vid Guds arm”.
Det skulle man inte. Reformationens fader Martin Luther tolkade andra budordet så här i sin bok Lilla Katekesen:
”Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte i Guds namn förbannar och svär, sprider vidskepelse, ljuger eller bedrar, utan i all nöd anropar, tillber, tackar och lovprisar Guds namn”.
Inte ett ord om satan eller helvete. I podden Ingen hinner fram berättar prästerna Pontus Bäckström och Ludvig Lindelöf att när man inte fick svära i Guds namn, så svor man i satans.
Svordomar var ogudaktigt
Länge såg kyrkan svordomar som något ogudaktigt i sig.
– Det är nog få som har den uppfattningen i dag. Men även om man inte längre ser en svordom som ett sätt att åkalla mörka makter, så är det viktigt hur vi använder ord. Det gör något med våra relationer till andra människor, säger Christina Grenholm som är kyrkosekreterare och teologiskt sakkunnig på Svenska kyrkans nationella kansli.
Att få höra ett vänligt ord i affären en vanlig tisdag kan stärka vårt livsmod för en hel dag. Att bli svuren åt, tar ner det.
– Om man använder svordomar ofta så kan det ändra attityden till människor. Jag tänker på könsorden och ord som hora. Det blir ett sätt att avsiktligt svärta ner, att använda makt. Jag har svårt att se att det befrämjar goda relationer.
Präst och kyrka tolkas ofta som oförenligt med svordomar.
– Jag tror de flesta som kommer in i en kyrka känner att det är något annat, att det är ett rum för andakt. Och när jag bär min prästdräkt säger ofta de jag möter att de ska tänka på att inte svära, berättar Christina.
Kent, bildkonstnären, författaren och prästen i Lund, tror också att hans eget språk förändras när han får på sig prästkragen. Men han tycker gott man kan säga till någon, att han eller hon är jävligt fin.
– Ja. Det är väl fint sagt?
Text: Börge Nilsson/Textra