Huset är rött och ligger idylliskt för sig själv en bra bit in i skogen.
Hade Lisa Nyberg fått välja hade hon ändå inte bott där på heltid. Hon hade hellre bott kvar i villan i Kil, och sluppit den hjärntrötthet som följt med sjukdomen, den hjärntrötthet som gör att hon inte riktigt klarar att ständigt hantera sinnesintryck bland folk och bilar i villaområdet.
Men vi får ju inte alltid välja. Livet blir som det blir.
Om du öppnar är titeln på en CD med hennes låtar. Det är också namnet på den bok där Lisa och elva andra personer berättar om sina liv, och där en psykolog, en diakon, en terapeut och Lisa själv reflekterar om att bearbeta sorg, om samspelet mellan kropp och själ och om acceptans och förlåtelse.
Gemensamt för alla som i boken ger sina livsberättelser är att de har försonats med det de har varit med om.
– Jag vill fokusera på tröst och hopp.
Lisa och terapeuten Anna Sundkvist Kräutner har satt samman ett program som utgår från boken och där de tillsammans med pianisten Jan Gyllström varvar musik och samtal.
Under 2022 ska programmet framföras i några värmländska församlingshem.
I samband med arrangemangen kan de som vill anmäla sig till samtalscirklar med utgångspunkt i boken och musiken.
Cirkeldeltagarna möts fem gånger och grupperna kommer att ledas av församlingarnas diakoner.
Före premiärföreställningen i Närhetens kyrka i Kil den 15 november höll Lisa en digital samtalscirkel med sju personer.
Testomgången lärde henne att den presentationsrunda som vi ofta inleder med när en ny grupp människor träffas bör ersättas med att deltagarna enbart säger sina förnamn. På så sätt undviks förhoppningsvis jämförelser kring om en person är gift eller inte, om hon eller han är företagsledare eller förtidspensionär och hur många barn och barnbarn var och en har.
– Jag har själv haft lätt att döma utifrån det yttre. I samtalscirklarna ska vårt inre mötas.
De som berättar om sina liv i boken Om du öppnar har haft tunga upplevelser, sånt som att en förälder tidigt ryckts bort i suicid, egna självmordsförsök, sexuella övergrepp och alkoholism.
Lisa betonar att cirklarna inte enbart är till för dem som drabbats av djupa trauman.
– Jag tror att det kan hjälpa oss alla att få stanna upp och reflektera. Sorg och lidande hör ju livet till, och många tankar och känslor är likartade oavsett vad vi har varit med om. Känner du att du är arg, frustrerad eller orolig så kan du må bättre av att dela egna och lyssna till andras erfarenheter.
Att sätta etikett på cirklarna är lite vanskligt. Psykisk ohälsa är alldeles för dramatiskt och antyder sjukdomstillstånd. Psykisk hälsa kan också låta för snävt.
– Då tänker man på psyket, psykvården, psykiater... Det här handlar om att vara människa.
Under en otrygg barndom lärde Lisa sig att bita ihop, le, förtränga och vara duktig. När hennes och maken Lars första barn dog fullgånget i moderlivet stannade hon inte upp för att sörja ordentligt. För tjugo år sen diagnostiserades hon med den kroniska reumatiska sjukdomen SLE, systemisk lupus erythematosus, som bryter ner kroppens organ, men hennes första reaktion var att fundera på hur hon skulle kunna fortsätta arbeta på doktorsavhandlingen i företagsekonomi.
– Kroppen lade av, men mitt ego ville vara som förut. Jag ville kunna studsa upp som en sån där leksaksgubbe med tyngd i botten, så som jag alltid hade gjort.
– För mig krävdes det att jag skulle bli så sjuk att jag inte längre orkade kämpa emot för att mitt inre skulle blottas.
Ordet acceptans har hon brottats en del med. Hon har studerat juridik och reagerat på att det ligger ett godkännande i ordet. Den som accepterar ett förslag godtar det.
– Jag har inte godkänt att bli svårt sjuk. Jag har inte godkänt en svår barndom, och inte att vårt första barn skulle dö.
Försoning är ett bättre ord för henne. Eller att helt enkelt kunna konstatera: så här var det.
Och att öppna dörrarna till smärtsamma minnen, att våga möta svek man utsatts för och egna tillkortakommanden, det betyder inte att dörrarna till det gamla sedan ska stå vidöppna. Tvärtom vill hon att andra ska våga se på det bortträngda, konstatera, försonas och sedan stänga bitterhetens dörrar så att det inte blir korsdrag när nya dörrar öppnas i livet.
– Jag hoppas att jag ska kunna ge andra tröst och hopp om att det går att må bättre. För det gör det! Trots mina sjukdomar och begränsningar har jag aldrig känt mig så hel som jag gör i dag, säger Lisa.
Meningen med livet tycker hon är att nå ett inre lugn.
– Tänk om mina erfarenheter kan så ett frö hos någon annan till att må bättre, utan att det först behöver gå så långt som det gjorde för mig!
Text: Annika N Lindqvist