Så tog de sin egen väg ut ur missbruket

– Ja, kanske men för mig tog det ganska lång tid innan processen nådde dagen då jag slutade dricka, kanske fem eller sex år, säger Jens Kvarnlöf som i dag har nio år utan alkohol och droger bakom sig.

En vårkväll träffas vi, tre personer som förutom att ha gått från missbruk till nykterhet, har gemensamt att vi alla deltog i Lerinprogrammet Vägen ut som sändes tidigare i år. Förutom jag och Jens är det Ulrika Skott som också hon närmar sig tioårsjubileet av det nyktra livet.

– Jag kan nog peka ut en tydlig vändning, det var när jag vaknade upp ur en psykos och insåg ”Åh, jag är här, jag är kvar, jag lever”, berättar hon. Då kände jag att jag ville ha ett annat liv och jag blev också beredd att ta emot hjälp för att komma dit.

Att vilja ha ett annat liv fanns också i Jens medvetande.

– När jag var runt 30 var min pappa döende i sviterna av alkoholism och diabetes och mamma jagade mig för att jag skulle komma – men jag satt och söp och trodde inte riktigt att det var så allvarligt när en vän fick tag på mig. Men min kompis blev arg och frågade vad jag trodde att jag höll på med och då blev det tydligt, vad höll jag på med? Var det verkligen det liv jag ville leva som jag hade då?

Men sedan tog det ändå flera år då det vacklade fram och tillbaka.

– Jag levde som jag gjorde för att det var det enda jag kände till. Livet var fylla och destruktivitet och något annat hade jag inte upplevt, berättar Jens som alltså trots det i dag skapat ett ”vanligt” liv.

– Men jag känner stor rädsla emellanåt som nu när jag ska bli fotbollstränare åt mitt barn, hur ska jag vara för att vara en bra förebild för honom och de andra killarna?

Ulrika har en annan erfarenhet:

– Jag hade ju den där trygga uppväxten med stabila män­ni­­skor omkring mig, jag fick myc­ket omsorg och kärlek och kanske var det också därför det kändes så skamligt att bli missbrukare. Det har tagit tid att bli sams med mig själv.

Drogerna kom i tonåren då Ulrika upptäckte att alkoholen gjorde att det blev lugnt i huvudet:

– De där aporna som alltid tjattrade i hjärnan, äntligen höll de tyst! Men det blev ju snabbt så de­struktivt. Jag hade ju inget stopp. I dag känns det ofattbart att jag var så gränslös.

Gränslös är också ett ord som Jens använder.

– Jag tycker att jag är gränslös som person, nu liksom då, men då var problemet att jag inte hade fått någon modell eller förebild av vad ett kärleksfullt liv var. Och eftersom jag också blev utsatt för övergrepp som barn fick jag med mig ett mörker som gjorde det jättesvårt att se någon mening. 

Gled från att festa som alla andra till att bli missbrukare

Nu är det dags att plocka in mig själv i bilden också – min alkoholism kom smygande relativt sent och hann inte ens bli märkbar för omgivningen. Ett livsstilsdrickande, ”wining & dining” kombinerat med stor stress som egen företagare och arbetsgivare.

Vinet gick från att vara en belönande guldkant efter en stressig dag till att bli avslappningsmedlet som hägrade om jag bara tog mig igenom stressen och presterade det jag skulle. Min oro var att jag skulle gå över gränsen utan att ens märka det.

– Så kan jag se att jag också liksom gled från att festa som alla andra till att bli en missbrukare som bara ville hitta ruset och lugnet via fler droger, säger Ulrika.

Hon hade mycket stöd av familj och terapeuter, liksom gemenskap med andra beroende som kämpade för att nå nykterhet.

– Åren 2014-2018 jagade jag normalitet, konstaterar Ulrika. Jag ville uppfattas som alla andra. Jag vill ha ett vanligt jobb, jag ville umgås med andra och göra vanliga saker och få bort stämpeln ”missbrukare”.

Utifrån kan det se ut som om Jens hade lättare att hitta ett sammanhang. När han träffade sin fru hade hennes första man dött och lämnat henne med en liten son.

– Jag känner sånt ansvar mot Willes pappa, att jag måste vara den pappa som Wille inte fick, det ansvaret kan jag känna panik över.

Numera finns också en femårig dotter och att vara make och pappa tar mycket energi.

– Jag vill gärna ha kontroll för att jag är så rädd att barnen ska drabbas av något. Jag vill ju inte att de ska behöva vara med om något av det hemska jag själv upplevt, men hur skyddar man? Hur gör man för att ta ansvar på ett kärleksfullt sätt istället för att kontrollera utifrån rädsla?

Hitta nya vägar i livet

En fråga vi också brottas med är hur man skaffar sig vänner och ett umgänge där alla är sunda, ansvarstagande vuxna?

– När jag slutade med droger försvann också hela umgänget och jag upptäckte att jag saknade vettiga vänner, säger Ulrika och fortsätter: 

– Åren då jag jagade normaliteten hade jag inte riktigt tid för det heller; jag umgicks en del med andra före detta missbrukare men jag behövde vara ensam mycket för att återhämta mig.

Här skiljer jag mig ifrån de andra två – merparten av min vänkrets hade inte drogproblem så jag behövde inte ge upp dem. Däremot behövde jag byta sätt att umgås, mitt liv blev mera att göra saker tillsammans på dagtid. Det blev natur­utflykter med barnet, pysselkvällar med ­grannarna och resor till lärorika event eller kurser. Ulrika har strukturerat ännu mera:

– Jag bestämde mig för att börja med en ny hobby varje halvår. Jag började med att testa amerikansk fotboll, och sen prövade jag lindy-hop.

Därefter kom pandemin och satte stopp för nya hobbies, men nu står det på schemat igen.

– Testandet av aktiviteter är ett sätt att utmana mig för att hitta nya vägar i livet. Nu gör jag inte det lika strukturerat längre men jag gillar att pröva, förra året började jag med golf för det har jag velat testa länge. 

Bli sams med sin egen historia
Att ha varit missbrukare är en bister erfarenhet som man behöver förlika sig med.

– För mig var det just det tv-inspelningen handlade om, att bli sams med min egen historia, säger Ulrika. Jag gjorde dåliga val när jag var tonåring men nu var det så och det misslyckandet har visat mig att det faktiskt är ok att misslyckas också. Att det går att ge upp och bli svag men sedan komma vidare – fast då måste man också prata om det. Och i bästa fall kan det hjälpa andra om de förstår att det kan bli bra till slut.

– Jag tycker att jag har lärt mig att det är viktigare att lyssna än att prata och att just jag behöver göra något för andra när jag börjar må dåligt, säger Jens och avslutar:

– När jag tänker på all skit jag varit med om, om alla gånger jag betett mig helt ansvarslöst och hamnat i situationer som kunde slutat väldigt illa... eftersom jag har fått de här möjligheterna och min familj trots allt det mörka som funnits tidigare – då måste det finnas någon mening med att jag är kvar här.

På det kan jag, Cecilia, bara tillägga:

Amen.

Text: Cecilia af Jochnick