Metodens grundare, Marshall Rosenberg, växte upp i en stökig del av Detroit i USA, vilket lär ha väckt hans intresse för konfliktlösning. Intresset fick ny näring när han som nyutexaminerad psykolog arbetade med medborgarrättsgrupper i början av 60-talet.
Rosenberg tyckte att samtalen fastnade, att fördomar och kultur låg som en blöt filt över kommunikationen. Folk såg inte varandra.
Han började fila på det som kom att bli Nonviolent Communication, NVC. Den mest kända boken om detta, Nonviolent communication – ett språk för livet, har sålts i miljontals exemplar. I dag används hans kommunikationsmodell runt om i hela världen, och är kanske mer känd som ”giraffspråket”.
– Giraffspråket är ju ett lite fånigt namn, men det är en bra modell för grundläggande sopsortering.
Håkan Kellgren tittar på mig från en dataskärm. Han undervisar i konflikthantering vid Göteborgs universitet. Han jobbar också som konflikthanterare och hanterar då till exempel konflikter på arbetsplatser. En av de modeller han använder sig av är just giraffspråket, fast han säger oftast NVC.
Med sopsortering menar han att man med NVCs fyra steg kan få hjälp att reda ut vad som är vad i ens reaktioner, och att på så sätt lättare kunna se var behov, känsla och reaktion inte riktigt lirar.
I korthet kan man säga att NVC handlar om att kunna kommunicera med andra människor utan att våra förutfattade meningar kommer i vägen och att vi ska ta ansvar för våra egna känslor och behov och empatiskt lyssna efter andras.
Om man lyckas med det så kan man lösa allt från vardagsgräl om smutsiga skor i hallen till konflikten om Västsahara. I alla fall i teorin.
– Alla konflikter går inte att lösa, för att folk egentligen inte vill lösa dem. Ibland fyller konflikten behovet. Jag kan till exempel bli helt vansinnig om någon snor en parkeringsplats mitt framför ögonen på mig. Senare kan jag ju se att min ilska egentligen handlade om något annat.
Ilska över en stulen parkeringsplats är förhoppningsvis en bagatell. Värre är kanske de konflikter som man har med sin partner eller sina kollegor eller barn, trista vardagsgrå bråk som tär på en, lite i taget. Med övning kan man slippa mycket av detta, menar Håkan Kellgren.
– Det är på ett sätt enklare att leva med att det är någon annans fel, visst är det så. Men vågar man vara sårbar och öppna sig kring vad man har för behov och lär sig ta ansvar för sina egna känslor, då får man en bättre kvalitet på sina relationer.
Man behöver alltså analysera sig själv och se vad det är som händer när man kommunicerar med någon. Om jag blir arg, ledsen eller frustrerad, vem skyller jag på då? Enligt NVC är det aldrig den andre som är skuld, du är själv ansvarig för hur du känner. Du måste komma till klarhet över varför du reagerar som du gör, ta ansvar för din egen reaktion och sedan tydligt kommunicera behov och önskemål till exempelvis din kollega eller partner.
Modellen är egentligen lite för svår, menar Kellgren. Vi är upptagna av så mycket annat i våra liv. Men i grunden handlar det faktiskt ”bara” om att ta ansvar och inte skylla ifrån sig.
– Varför kom du för sent i morse? Det var inte för att spårvagnen var sen utan för att du inte åkte i rätt tid. Det är ett banalt exempel, men det illustrerar vad som avses. Man tar ansvar, både för det lilla och det som är större.
Metoden hjälper till att sortera i ansvarstagandet, men det är ju också ett nytt förhållningssätt för många, så då behöver man träna, säger Håkan Kellgren.
– Svårast är att nå ett läge där man verkligen känner att en annan person inte kan göra en arg: ”Du styr inte mina känslor, det gör jag själv”, ”Mina behov har inget med dina att göra” och vice versa. Det handlar alltså inte om att man aldrig ska bråka, men att bråken kanske får en högre kvalitet. Lyckas man ta den makten över sitt liv, då har man kommit väldigt långt.
Text: Malin Kling Uddgren
Varning!
Kellgren är tydlig med att budskapet i texten inte ska användas i destruktiva relationer. Den som blir misshandlad ska inte sitta hemma och sätta in misshandeln i ett NVC–sammanhang.