I ett tillstånd av chock och sorg är det lätt att bli osams. Men det finns lagstadgad hjälp att få för de som inte kommer överens. Kyrkogårdschef Elna Forsberg är medlare i Karlstads pastorat.
– Målet är att hitta en kompromiss som funkar för alla. För mig är det viktigt att lyssna in parternas önskemål och berätta om de olika alternativen. Det får ta tid, säger hon.
Konflikter runt begravningar blir vanligare. Behovet av medling har ökat de senaste åren, dock från en låg nivå. Fortfarande är det få tvister som avgörs i rätten. Men det händer.
– När någon dör är det mycket att ta ställning till och ofta har man inte pratat om sakerna innan.
Pappan som dog mitt i livet, hur skulle han själv vilja ha det? Ingen vet säkert. Och de anhöriga har olika behov, både geografiska och kulturella.
Jordbegravning eller kremering? De flesta väljer kremering. Men sen då, en egen grav som ska skötas eller en askgravlund där bara namnet finns och platsen delas med många? Eller kanske den helt anonyma minneslunden? Och var, på vilken kyrkogård? I hemstaden där han växte upp och föräldrarna fortfarande bor, eller 40 mil söderut där sambon och lille sonen finns? Besluten är många, svåra och oåterkalleliga.
Vems vilja väger tyngst?
– Det är inte alldeles glasklart.
Hur den dödes tillgångar ska fördelas är strängt juridiskt reglerat. Men för begravning finns inget motsvarande. Här gäller det att komma överens. Och dessutom på rätt kort tid. Senast en månad efter dödsfallet ska begravningen äga rum. Och vid kremering ska askan i jorden inom ett år. Så ser regelverket ut.
Om den avlidne har uttryckt en vilja vill oftast de anhöriga följa den. Men inte ens nedskriven i det vita arkivet är den juridiskt bindande. Kanske skrevs den för länge sedan, kanske har något annat uttryckts muntligt, kanske känner de anhöriga olika sidor av samma person och gör olika tolkningar. Kompromissandets konst sätts på smärtsamma prov.
Ofta är det begravningsbyrån eller de som jobbar på kyrkogårdsexpeditionen som fångar upp att de närstående inte är överens och berättar om möjligheten att få hjälp.
Hur går medlingen till?
– En av parterna måste begära medling. Jag meddelar Skatteverket och tar sen kontakt med båda parter, var och en för sig. De får ge sin version och jag bildar mig en uppfattning om var problemet ligger, förklarar Elna.
Det är inte meningen att parterna ska träffas och försöka komma överens. Fysiska möten kan till och med göra mer skada än nytta. Känslor som chock, ilska och förtvivlan gör det svårt att kommunicera på ett bra sätt. Medlaren blir den neutrala parten.
– Min roll är att lyssna in och sköta kontakten. Att få sätta ord på sina önskemål är viktigt. Men också att ta in vad de andra vill.
Elna fokuserar på att få fram fakta och söka kompromisser. Hon lägger också stor vikt vid att informera om de olika alternativ som finns.
– Att var och en får komma och titta på kyrkogården, känna in miljön och fundera kring vad som kan funka tror jag är bra. Det behövs tid att tänka, processen får inte stressas igenom.
Medlingen avslutas med att Elna gör en skriftlig samanställning som alla får ta ställning till.
– Slutdokumentet beskriver parternas syn. Det är kortfattat och sakligt.
De anhöriga kan i lugn och ro läsa igenom, stämmer det här och är lösningen rimlig. Accepterar de medlarens kompromiss och skriver under överenskommelsen kan gravsättningen ske. I annat fall går ärendet till länsstyrelsen. Jurister fattar då beslut på de underlag som medlaren lämnar. Är de anhöriga fortfarande missnöjda kan de överklaga till domstol. Processen kan ta flera år och så länge en tvist pågår får inte gravsättning ske.
Elna har under sina snart tre år som kyrkogårdschef i Karlstad aldrig varit med om att en medling övergått i tvist.
– Samtliga har nått en uppgörelse. Men mina erfarenheter är begränsade och jag har svårt att dra generella slutsatser, säger hon.
Kollegan Katarina Evenseth vid Göteborgs begravningssamfällighet har varit med längre. Hon har medlat alltsedan lagen kom för 30 år sedan och jobbat både i Skåne och Västra Götaland.
– Medlingsuppdragen ökar, det gör de. Och av de cirka 30 per år som vi hanterar i Göteborg går ungefär hälften vidare till länsstyrelsen. Min erfarenhet är att det ligger många oförrätter i botten som handlar om andra saker än själva gravsättningen.
Varför blir konflikterna fler?
– Vi lever på ett helt annat sätt i dag, med fler familjerelationer och över traditionsgränser. När någon dör blossar gamla konflikter och minnen upp. Det blir sårbart och känsligt. Dessutom pratar vi väldigt lite om döden i vårt nutida samhälle och har inte tänkt igenom hur vi vill ha det.
Katarina kan se att vissa konstellationer oftare blir oense.
– Den kanske vanligaste gruppen är respektive till en avliden och den dödes föräldrar och urprungsfamilj, men även särkullbarn som blir oense med en död förälders partner.
Syskon som har olika uppfattningar om hur en förälder ska begravas är heller inte ovanligt.
Att vara den som ska lotsa sörjande mot en kompromiss är både svårt och ansvarsfullt.
Vad krävs för att bli medlare?
– Det finns inga formella krav eller särskild utbildning men det bör vara en person med livserfarenhet och som är van att möta människor i sorg. En medlare ska vara bra på att lyssna men också kunna sätta gränser, säger Katarina.
I mindre pastorat är det vanligt att kyrkoherden sköter medlingen. Om medlare behöver stöd i sitt uppdrag kan de vända sig till det nationella kyrkokansliet i Uppsala. Där finns specialkompetens inom området och man har till uppgift att ge stöd och råd.
Text: Helena Söderqvist
