Foto: Pär Schwenk

Mer tid för frid

Publicerad

Harald Cohén har varit domprost i åtta år – mäktigast i stiftet bredvid biskopen. Övergången från ett inflytelserikt och intressant yrkesliv till en tillvaro som pensionär närmar sig.

– Jag vill ha energi till sista dagen. Men längtar efter friheten.

Tomheten bekymrar honom inte. Han tror helt enkelt inte att den kommer. Intressena är så många. Harald har alltid praktiska projekt på gång. Han trivs med att gå hemma på skogstomten och ha Vänerns horisont som närmaste granne. 

Men hur det känns sen när epoken är slut på riktigt – yrkeslivet – som tagit så stor plats, det går inte att veta än. 

– Jag har varit arbetsledare sen 1994, det är många år.

I uppdraget som domprost finns varken rytm eller rutin. 

– Det är aldrig lugnt, du uppnår aldrig att all personal mår bra. Det finns alltid krångliga ärenden och du går aldrig hem och känner dig färdig.

Telefonen är på dygnet runt. En chefstjänst kräver energi. Beslut måste tas och de måste genomföras. Annars blir det inte bra.

– Det ligger på mig att driva. Och ja, jag gillar att bestämma. Att finnas med i en utveckling är stimulerande. 

Men han bär också på en stark längtan efter fri­het. Att få stänga av mobilen och inte längre be­höva svara på några frågor. 

– Tänk en sån här morgon, att få ta en kopp där­ute och bara njuta.

Att få leva i tystnad.

– Livet kommer att ta slut. Innan dess vill jag uppleva att jag bestämmer över min dag och min tid.

Skulle saknaden efter arbetskamrater och predikningar bli för påträngande finns alla möj­ligheter att extraknäcka som präst. Bristen är stor. Men första året har Harald bestämt sig för att inte hoppa in och påta sig några kyrkliga uppdrag. Sen får han se hur det blir.

Att han sitter här med vatten och skog framför fötterna är ingen slump. Det är ett fattat och genomfört beslut.

– Man kan inte bara prata om sina drömmar. Marie och jag hade en gemensam önskan om att leva på landet och helst nära vatten. 

Barnen hade flyttat, pensionen närmade sig, det var dags. De nästan på dagen jämngamla makarna Cohén hade kikat runt några år, så dök ett arkitektritat 70-talshus upp, längst ut på Hammarö. 

Det var platsen, inte renoveringsobjektet, som de förälskade sig i

– Här finns friden och stillheten. Läget är helt outstanding.

Arbetet med huset har pågått sedan de flyttade in och samtidigt har de jobbpendlat in till stan. Att lägga om ett asbesttak, fixa fuktskador, ordna vatten med mera – bara badrummet tog ett år att renovera, köket är fortfarande inte klart – ingår i projektet.

Harald dras inte med i kaos. Han förstår knappt frågan. 

– Det får ta tid.

Ungefär som med Amazonen under presenningen i carporten, bilen som han totalrenoverat och som aldrig varit avställd sen den lämnade fabriken i mars 1965.

– Jag kör den sommartid.

Han behöver skruvandet och det praktiska för att trivas

Yrkeslivet däremot har varit ett lyssnandets och tänkandets värv.

– Jag såg mig inte som en domprost men upp­manades att söka tjänsten.

Som kyrkoherde i Nor/Segerstad hade Harald personalansvar för som mest 18 personer. I Karlstads pastorat är det cirka 250 anställda.

Vad var det som lockade?

– Jag är intresserad av ledarskap och bra på det, tror jag.

Att domprosten är biskopens ersättare och sitter både i stiftsstyrelse och domkapitel hade Harald inte reflekterat så mycket över.

– Jag har inget behov av att stå i centrum, däremot fanns en längtan efter att leda en större arbetsplats.

Förutom att få fem församlingar att samsas i ett pastorat och bli dess högste chef väntade också stora nedskärningar. Medlemmarna minskade, intäkterna sjönk och årsbudgeten behövde sänkas med tio miljoner. 

– Över tid skulle vi gå i konkurs om vi inte gjorde något.

Två kyrkor stängdes, Rud och Herrhagen. Även församlingshemmet i Östra Fågelvik såldes.

Att lägga ner kyrkor rör upp känslor. Människor blir arga och besvikna. Harald använder också ordet sorg. Särskilt processen runt Rudskyrkan var smärtsam.

– Men mest skäll fick jag för församlingshemmet i Östra Fågelvik. 

Det användes av många olika föreningar och sågs som ett bygdens hus. Att kyrkan inte längre tänkte äga det var svårt för många att acceptera. 

– Att hålla andra föreningar med samlingslokal är inte vårt uppdrag. Vi ska vara kyrka och sprida evangeliet. Gör vi det, eller gör vi något annat? Det måste vi ständigt fråga oss.

Under statskyrkans tid var det annorlunda

Dels fanns pengar till det mesta, dels hörde alla dit. När 40 procent av befolkningen inte längre är medlemmar i Svenska kyrkan måste tänket förändras. 

Att avyttra byggnader var ändå inte det jobbi­gaste.

– Jesus hade inget eget hus, det gick bra ändå. Att ta bort 13 tjänster var betydligt svårare.

Alla kategorier berördes. Och sen kom pande­min. 

Vad är väl en jordfelsbrytare en måndagsmorgon, i jämförelse. Den som löste ut för ett par tim­mar sedan. Upptäckten skedde i duschen. 

– För mycket stannar, inte bara vattenpumpen. Sånt måste tas om hand direkt. 

Det tog tid att lokalisera felet och allt som skulle ha varit jobbklart fick vänta. 

– Att hetsa upp sig är ingen idé, det löser inget. 

Innan kaffet kallnat och nya plikter pockar hinner Harald även berätta om de ämnen som en­gagerat allra mest genom chefsåren, ökad jämställdhet och barns rättigheter:

– Det är så viktiga frågor. Jag är både nöjd och stolt över att ha drivit dem.

Text: Helena Söderqvist

Avtackning i Domkyrkan

Den 19 juni avtackas Harald Cohén vid högmässan klockan 11.00 i Domkyrkan med efterföljande mingel. Varmt välkomen!