Vad utmärker en kris?
– Jag brukar prata om traumatisk kris och menar då en händelse som är outhärdlig och som jag inte kan hantera, alltså att mina vanliga resurser inte räcker. Tappar jag bilnycklarna har jag ett förhållningssätt och löser situationen.
Vilka traumatiska kriser är vanligast?
– Plötsliga, oväntade dödsfall och när unga människor dör. Att vara med om krig, olyckor, skjutningar och andra våldsdåd är också vanliga orsaker till traumatisk kris. Men även skilsmässor, att gå i pension och andra personliga förluster kan utlösa kriser.
Finns det likheter mellan olika kriser?
– Man brukar prata om fyra faser – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Jag tycker även att triangeln om sorg, som Kerstin Dillmar och jag skrivit om, är bra att utgå från: Hur påverkar det som hänt dina relationer, din identitet och din upplevelse av meningen med livet? Om en sida i triangeln påverkas kan det dra med sig de andra. Och om hela triangeln går sönder, vem är jag då? Om till exempel jobbet har varit din identitet blir omställningen vid pensionen stor, i förlängningen kan livet kännas meningslöst. Och då behöver du hjälp.
Vilka skyddsfaktorer är viktigast?
– De flesta människor är rustade för att klara traumatiska händelser så länge de inte blir övergivna. Att vänner och familj finns där när vi drabbas är oerhört viktigt. Vi har också behov av att berätta om det som hänt, uttrycka det på olika sätt inte bara med ord utan genom musik, dikter, konst, dans... ett existentiellt språk bortom det vanliga pratet gör att verkligheten blir större. När människor får till ett språk för det som hänt verkar de bli starkare. Riter är också betydelsefulla, att vi tar i tu med situationen, är tillsammans och säger något om framtiden som är hoppfullt. Men blir vi övergivna, maktlösa och stumma, då går vi under.
Går det att förbereda sig för en kris?
– I viss mån, det går att lära sig om krishantering och förbereda sig praktiskt för saker, till exempel vem man ska ringa och vad man ska göra, men känslomässigt kan vi bara svara på det som händer nu.
Vad är viktigast att tänka på medan krisen pågår?
– Att se den existentiella krisen för vad den är, en frisk och adekvat reaktion på att något i livet behöver hanteras.
Hur stöttar jag den som krisar?
– Genom att finnas och höra av dig. Hjälpen behöver inte alltid vara professionell. Erfarenheten pekar mot att vi är rustade att klara sorg, men vi verkar dåligt rustade att klara övergivenhet, att bli lämnade ensamma.
Att höra av sig är därför själva jobbet. Vi får inte glömma att vi har oss själva att komma med. När det riktigt svåra sker kan vi inte göra något för att ändra på verkligheten, men vi kan hindra övergivenhet.
Vad ska jag inte göra?
– Försök inte att lösa problemet och ge råd. Vi är så åtgärdsprogrammerade i vår tid och ofta blir det fel, låt bli de större sakerna, hjälp till med att laga mat och gå ut med hunden, det räcker. Och tänk: ”Jag kan inte minska sorgen men jag kan minska övergivenheten”.
Vad lär vi oss av kriser?
– Tar vi oss igenom kriser får vi strategier och kunskap. Jag brukar jämföra förmågan att leva vidare med att bygga ett sandslott på stranden. Så kommer en ny våg och spolar bort allt, men du vet att du kan bygga. Samtidigt är tillit ingen självklarhet och det går aldrig att generalisera. Sorgen är individuell och den existentiella hälsan får inte bli en prestation.
Hur hanterar vi oron för kriser?
– När faran ligger nära tjänar oro sitt syfte, vi söker skydd. Men kriser som kriget i Ukraina, klimathotet och pandemin gör det krångligt för oss. Oron blir mer existentiell. Vi hittar ingen lösning. Pandemin och klimatet har vi viss makt över och kan ta till en del åtgärder. Men inför kriget i Ukraina är vi helt maktlösa. Då behöver vreden få ett språk. Det känns som att vi lever i en tid då efterfrågan på det existentiella samtalet ökar.
Utfrågare: Helena Söderqvist