Själv vill hon ligga på Alsters kyrkogård under en björk och att man i kyrkan sjunger Bred dina vida vingar, för den tycker hon är så vacker. Gästerna ska inte vara sorgklädda; och efter begravningsakten vill hon att det ska bli knytkalas och lättsamt.
– Man blir ju både ledsen och hungrig på begravningar och sedan kan man nästan bli lite uppsluppen efter gråtandet, så det behöver finnas plats för allt efteråt.
– Hur vill du själv ha det på din begravning? Det är viktigt att tala om det.
Gunnel Jung ska bli dödsdoula. Att det skulle bli nästa steg i livet visste hon direkt när hon för tre år sedan hörde en intervju i P1-programmet Kropp och själ, där Jenny-Ann Gunnarsson pratade om den i Sverige helt nya utbildningen till dödsdoula. Somliga har kanske hört ”doula” förut. Det är kvinnor som är utbildade i att hjälpa och stötta andra kvinnor innan och under en förlossning. En dödsdoula gör något liknande, fast i livets slutskede.
– Namnet kändes lite udda till en början, det måste jag säga. Det låter så dramatiskt. Men det är det ju inte, egentligen. Det är ett bra ord, doula betyder ”en som tjänar”, och det är ju det man gör. En som tjänar en som dör. Jag tycker det är fint.
Gunnel sitter i fåtöljen bredvid mig. Vi dricker kaffe, pratar om döden och tittar ut över Alsterns krabba sjö. Molnen flackar förbi i stora sjok. Gunnel och maken bor vid östra stranden och i köksvardagsrummet finns ett jättestort fönster som låter en titta ut över sjön och se himlen ovanför, samtidigt.
– Det är ju inte så märkvärdigt egentligen, att man dör. Och samtidigt är det ju speciellt för det är ju verkligen det absolut sista vi gör här på jorden. Så det är viktigt att det blir bra, att man får dö på ett bra sätt.
Gunnel är utbildad gymnastiklärare, har bott i Tyskland i många år och är också lärare i svenska och tyska. Efter pensioneringen och innan pandemin arbetade hon som svensklärare för en grupp pojkar från Afghanistan som kom hit i den stora flyktingströmmen 2015. Hon byggde upp en språkverkstad på Mariebergsskolan i Karlstad. Hon sjunger också i kör, har skrivit tio böcker och är både farmor och mormor.
– Jag har levt ganska länge och jag har upplevt mycket. Jag tror att det kan vara en fördel för mig i det här uppdraget. Vi dör alla på olika sätt och i vår moderna tid har vi ibland lite svårt att handskas med döendet. Där hoppas jag kunna hjälpa till.
Stora öron, liten mun, stort hjärta, det ska dödsdoulor ha. Låta folk prata av sig, om sin dödsångest eller annat. Dödsdoulan kan hjälpa till att sortera bland känslorna och förhoppningsvis kan den döende få en mer fridfull sista tid. Personligen känner hon sig rustad för åldrande och död.
– Jag vill bli gammal men jag vill inte bli sjuk. Jag är rädd för att det ska bli ångestfyllt på slutet, för att jag egentligen inte vill lämna. Jag tror ju att det finns något efter detta, det gör det lättare.
Hon pratar om att för den som har närstående är det en social händelse att dö, hur märkligt det än kan låta. Det moderna samhället betraktar kanske mest döden som ett resultat av sjukdom, men för den döende är det ett djupt existentiellt skeende. Och för de kvarlevande är en närståendes död något som påverkar på djupet.
– Sorg är en stark känsla. Lika stark som kärlek, skulle jag tro. Och sorg över någon som har dött ifrån en är någonstans ett tecken på kärlek. Till en början kan sorgen vara förlamande, men det är inte farligt att vara ledsen. Ibland glömmer vi det. Inte minst har samhället glömt det, man förväntas gå till jobbet och bete sig helt normalt även om någon närstående precis har gått bort, det tycker jag är märkligt.
Att Gunnel blir dödsdoula har med hennes egen mammas död att göra. Att göra något för att hedra modern och kanske också lite grand hela sina egna sår.
– Min mamma dog när jag var 27 år. Jag var mitt i livet och det var fruktansvärt. Hon fick aldrig träffa mina barn. Det har varit en sorg hela mitt liv att hon försvann så tidigt. Sorgen har blivit lättare att bära med åren, men försvinner tror jag aldrig att den gör. Jag har skrivit brev till henne, det har varit en tröst, på det viset finns hon ändå kvar hos mig.
Text: Malin Kling Uddgren
