En blir glad av att hjälpa till

Publicerad

Varför arbetar så många utan betalning, när andra klagar på låg lön och dåliga villkor? Alla föreningar är beroende av medlemmar som jobbar helt utan lön. Svenska kyrkan är inget undantag.

Volontärerna finns i församlingsråd, i kyrkokörer och som kyrkvärdar, fixar fika och leder grupper av barn, ungdomar eller vuxna.

Undersökningar visar att vi engagerar oss ideellt för att få ett socialt sammanhang och för att verksamheten ska fortsätta. Vi känner oss respekterade och är stolta över vårt arbete. Det är en av våra nycklar till ett bra liv.

Vi har träffat några som med glädje gör skillnad.

Foto: Ulrik Scheller

Jag blir så glad när besökarna blir glada

– När jag gick i pension ville jag in i ett sammanhang och göra något för andra, utan övergripande ansvar.

Som förskollärare kände Ann-Marie Hansson inte behov av ideellt arbete. Efter dagar bland barnen trivdes hon med lite tid för sig själv.

Att hon blev volontär i Vikenkyrkan i Karlstad var en slump. En granne tipsade om morgonbön med frukost. Väl där kände hon direkt att hon hamnat rätt.

– Jag blir så glad när besökarna blir glada! säger Ann-Marie. När de säger ”åh, vad fint ni gjort” eller ”åh, så gott det är” känns det så bra – även om jag bara brett mackorna.

Hon uppskattar den kravlösa och inkluderande stämningen. När hon cyklar dit tänker hon på vilka som ska komma och om hur roligt det ska bli att träffas.

– Jag vet inte om jag tror på någon Gud, men andakterna ger mig mycket, säger Ann-Marie. De handlar ofta om medmänsklighet och hur vi möter andra människor.

– Det är en varm glädje att möta en annan människa och se att hon har det bra!

Foto: Ulrik Scheller

Jag blir trött och glad!

Petter Olsson verkar kolugn och trygg när han möter sin pratglada konfirmandgrupp, mest tjejer. En gång i veckan är han i församlingshemmet i Skåre för att tillsammans med både vuxna och tonåriga ledare ta hand om runt 15 konfirmander.

Han är rutinerad, inne på sin tredje konfirmandgrupp som ledare.

– Det är så roligt att träffa nya människor. När jag åker hit efter skolan brukar jag tänka på vad vi ska göra den dagen.

Han och de andra tonåriga ledarna håller lite lagom ordning och leder de gruppaktiviteter som ofta är en stor del av konfirmandträffarna.

– Det är kul med konfirmander som kan prata på, men bra när de också kan ta det lugnt, tycker Petter som är trött och glad då han åker hem till Hynboholm.

Foto: Ulrik Scheller

Det är gott att ge tillbaka

Arne Ericsson bor nära Stadsmissionen och såg köerna när han gick förbi.

– En dag gick jag in och frågade om jag kunde hjälpa till.

Efter ett vuxenliv på ”bortaplan” flyttade Arne som nypensionerad hem till Karlstad. Han har haft chefsjobb, har råd med lägenhet, bil och resor, bjuder gärna vänner på en bit hemlagad mat. Att vara på Stadsmissionen ger perspektiv på de egna problemen…

– De som kommer hit är vana att människor på stan tittar bort. Hos oss får de inte bara varm mat, dusch och kläder. Vi hälsar dem välkomna, sitter ner och pratar en stund – det är minst lika viktigt!

– Jag har jätteskoj på ”jobbet” i ett team med en salig blandning av människor med samma engagemang, säger Arne och berättar att bland det bästa han vet är när han möter någon gäst på stan som glatt hojtar:

– Tjena, kocken, vad blir det imorgon?

Foto: Ulrik Scheller

Jag mår bra i flera dagar!

– Ibland får min sambo styra om jobbet så att jag kan sjunga på tisdagarna, berättar Karin Staaff i Karlstad. Sedan hon var 16 år har hon – med korta avbrott – sjungit i samma kör. Sammanlagt har det blivit över 20 år i Nova Cantica, en blandad kör i Skoghalls kyrka.

– Det är så fantastiskt roligt att sjunga. Man stänger av allt annat och rensar huvudet från allt utom sången. Det ger mycket – jag mår bra i flera dagar efter körkvällarna!

Karin är inte kyrklig av sig, går sällan i kyrkan. Hon hamnade i ”Nova” genom ungdomskören och fortsatte helt enkelt vidare till vuxenkören.

– Det är en glädje att göra något tillsammans i kören, menar Karin, det bygger ju på att vi alla gör vår del.

– Jag har aldrig ångrat en körövning. Är jag trött när jag kommer, går jag hem pigg och nöjd!

Foto: Ulrik Scheller

Jag är här och nu

För Peter Jansson är meditationskvällarna i Domkyrkan viktiga. Han sökte sig dit för att få mer stillhet och balans i livspusslet av jobb, familjeliv med barn och fritidsaktiviteter. Efter något år fick han frågan om han ville engagera sig som ledare och gick en utbildning under tre långhelger.

– Att regelbundet ta sig tid att sätta sig i stillhet är betydelsefullt för mig; att skapa en lucka i schemat där det är kravlöst – här måste man inte prestera. Det ger ett lugn jag tar med mig ut i vardagen.

Han gillar att det känns lite som ett träningspass, men här handlar det om att nå en medveten närvaro i ögonblicket. Att inte fundera på vad som hänt eller vad en har framför sig, utan att vara i nuet. Det är också en träning i att göra ingenting.

– Det känns fint att dela det här med både ledare och deltagare, tycker Peter. Stillheten och medveten närvaro ger mig livsglädje: Att vara lite mer här och nu.

Text: Ulrik Scheller