En tidig vintermorgon för omkring åtta år sedan drabbades Patricia Tudor Sandahl av andnöd och kräkningar. Hjärtat slog snabbt och oregelbundet. Det blev ilfärd med ambulans till sjukhuset där hon lades in. Hon blev sämre. Under natten som följde vaknade hon till och kände att nu var det dags att dö. Trots det kände hon sig lugn, bad en bön och somnade om. När hon vaknade igen satt en äldre, rund liten kvinna med kritvitt krulligt hår och vita kläder vid sängkanten.
– Godmorgon Patricia! Dags att vakna, du har saker att göra, sa kvinnan.
– Men är jag inte död?
En ny dag. Rummet var tomt. Hjärtat hade lugnat sig. Och någon vithårig sjuksyster fanns inte på avdelningen.
Den här händelsen har psykologen och psykoterapeuten Patricia Tudor Sandahl skrivit om i sin senaste bok Mer levande med åren och även berättat om i radio. Besökaren kallar hon för Sister White och upplevelsen är lika verklig och viktig för henne nu som då, förklarar hon på telefon ifrån sommarhuset i Skåne.
– Jag tvekade länge om jag skulle berätta för andra om Sister White. Det här var något stort och meningsbärande för mig, och samtidigt så skört. Vissa saker kan tappa sin kraft om man börjar benämna dem. Men när jag till slut delade med mig så hörde så många lyssnare av sig och berättade om sina egna upplevelser av tunna platser där något bryter igenom hinnan mellan himmel och jord, säger Patricia.
Hon förklarar att hon tar Sister Whites besök på största allvar och inte försöker rationalisera kring det.
– Vissa händelser i ens liv klingar inte av och den här upplevelsen är en sådan. I dag tycker jag inte att det är så konstigt för jag är mycket mer öppen för det som intar en, vad man nu vill kalla det. Kanske ett besök av en ängel?
Då och då har hon inre samtal med Sister White.
– Det kanske låter helt knäppt. Men en fördel med att bli gammal är att man inte längre är så beroende av andras åsikter.
I år fyller hon 81 år och har hunnit fundera mycket på detta att åldras. Hon har skrivit flera böcker om att bli äldre och talar ofta om döden med sin man. De har sett ut sin gravplats och brukar gå dit ibland, något hon tycker känns både kärleksfullt och tryggt.
– Jag känner mig rustad inför de stora frågorna kring åldrande och död. Men, jag var helt oförberedd på alla de små futtiga sakerna i vardagen. Löjliga saker som känns helt ovärdiga. Som att jag måste hålla mig i trappräcket när jag går upp för trappan, att det börjar bli svårt att komma upp ur badkaret och att mina fingrar blivit krokiga så att jag träffar fel knapp när jag ska sms:a.
Något annat, mer positivt, som också har kommit med åren är att hon ser mer och mer med förundransögon.
– Jag förundras varje dag jag vaknar över att jag har fått en dag till. Jag förundras över krokusen som slagit ut i morse men inte fanns där igår. Och över havet som alltid är sig likt – och samtidigt – aldrig är sig likt.
Hon tycker att förundran handlar om att inte bli låst i sina föreställningar.
– Att kunna ifrågasätta, öppna sig och släppa in livet. Egentligen att behålla en nyfikenhet, ett slags barnasinne, i upplevelsen.
Hon menar att förmågan att förundras är ett villkor för att förbli fullt levande och att allt som begränsar oss gör oss mindre levande.
– För mig handlar det om att ta till sig allt som är underbart i livet – och allt som är dess motsats. Alltså att ta till sig hela livet och leva i verkligheten.
Förundran skapar också kontakt med något som Patricia kallar för livets djupdimension, något som hon tycker är både svårt att beskriva och förstå.
– Det är bortom orden. Det vi kanske känner på oss men inte kan förklara. Det som är större än vad vi vet och kan föreställa oss. Det som öppnar livet för oss och öppnar oss inför livet. Jag använder ordet Gud, men det finns andra ord.
Som barn gick Patricia i katolsk klosterskola i Manchester, i England, där hon växte upp.
– Men som 17-åring tog jag avstånd ifrån rubbet och kastade mig in i något helt annat. Jag kallade mig för ateist under alla mina år som universitetslektor.
När livet tvingade henne att stanna upp i och med att hon blev svårt sjuk i cancer i 50-årsåldern behövde hon ta ställning till andra sätt att förhålla sig till livet. De existentiella frågorna kom nära. Hon valde att vara mycket för sig själv, läsa och gå längs havet.
– Gradvis blev jag varse en brist i mitt liv, en dimension som jag förlorat. Jag höll det länge för mig själv. Men en dag på tunnelbanan, jag minns det så tydligt, insåg jag: ”Jag tror på Gud, jag är troende, hjälp mig att förstå”.
Hon sökte sig till kyrkan, upptäckte retreat och hittade en tro som tog en kristen form igen. I dag är hon medlem i Svenska kyrkan och hela familjen är aktiva medlemmar.
– Att hasta förbi livet är ett av de bästa sätten att inte känna förundran. Men man kan återupptäcka sin förmåga genom att stanna upp, stilla sig och se. Jag tänker att man behöver ta time-out för att ta time-in, och gå in i den inre världen.
Text: Mia Sjöström