Utdrag ur bokens berättelser
Förundran
Hur känns det att bli förundrad? Kan förundran påverka vår hälsa? Katarina Mårtensson Blom är psykoterapeut och musikterapeut och har under ett långt yrkesliv fått uppleva betydelsen av förundran i sitt eget och sina klienters liv. Mitt under pandemin blev hon mormor till trillingar och uppfylld av förundran över att bli inbjuden i deras liv, att känna tilliten och villkorslösheten i deras öppna ansikten.
Den förundran som väcktes i mötet med de tre nyfödda barnen påminner henne starkt om det som händer i det terapeutiska rummet. ”Situationen är en annan, men förundran är densamma”, säger hon. I terapirummet möter hon sina klienter inte bara i samtal med ord. En ännu större klangbotten finns i det ordlösa samspelet under gemensamt lyssnande efter upplevelser, känslor och erfarenheter. ”När vi båda kan märka det viktiga som sker, och bekräfta att vi delar det, sker förändring – och förundran över förändring”, konstaterar hon och fortsätter: ”Förmågan att känna förundran påverkar hälsan positivt. Men den kommer inte på beställning och låter sig inte kontrolleras. Däremot kan vi öva oss i närvaro och bli mottagliga för den. Förundran är en upplevelse som tillhör den rika mänskliga förmågan att bli berörd.”
Mening
Finns det en mening i att en tjugoåring rids av ångest, skär sig och pumpas full med narkotikaklassade mediciner? Den frågan ställer sig Fredrik Lignell efter att hans dotter insjuknat i svår psykisk ohälsa. Själv har han mött mycket lidande, sjukdom och förtvivlan i sin roll som pastor genom åren. Men när tragedin drabbade hans egen familj kom frågan om det alls kan finnas en mening i något så obegripligt och smärtsamt?
I boken Bottenkänning – Guds långsamma svar på livets djävulskap berättar Fredrik Lignell om sin och familjens brottning med skuld, förtvivlan och maktlöshet. Varför händer detta, och vem har sänt det? I hans fall har svaret på dessa frågor nästan uteblivit helt, säger han.
Det som till slut blev avgörande för Fredrik Lignells kamp med meningsfrågan var hur han skulle se på de villkor som präglade familjens liv. Som pastor hade han ju alltid försökt hjälpa människor att försonas med sina omständigheter. Nu fick han själv erfara det som han beskriver som ett av livets största under – nåd. Nåden att få vara närvarande i det liv vi har i stället för att ständigt jaga det liv vi tycker att vi borde ha fått. ”Och plötsligt är det som att man finner hur livet, trots att somliga drömmar dött och det inte fullt ut blev som man hoppats, bär en smak av meningsfullhet.”
Hopp
"Det ger mig hopp att vara en del av detta", säger Charlotta Grunewald som nyligen återvänt från Jemen, där hon under en period arbetat som förlossningsläkare för Läkare utan gränser. Charlotta Grunewald är senior överläkare i gynekologi och obstetrik på Karolinska sjukhuset i Stockholm. Hon hade länge önskat att göra en insats för gravida och födande kvinnor där nöden och behoven är som störst. Nu har hon som pensionär arbetat i både Afganistan och Jemen. Hon har förlöst barn under dramatiska förhållanden i krigsdrabbade områden där mödradödligheten är skyhög. Ändå är det känslan av hopp som fyller henne efter återkomsten till Sverige.
Hon minns med glädje de stunder hon dagligen samlade personalen till undervisning och praktisk träning. Barnmorskor och förlossningsläkare fick tillsammans träna handgrepp vid sätesförlossningar, förlossningar där skuldran fastnar, stora blödningar och kramper med mera.
Den vanligaste dödsorsaken i samband med förlossning är stor blödning. Många som föder hemma och får stora blödningar hinner inte fram till sjukhusen i tid och nästan dagligen kom det in någon kvinna som måste dödförklaras efter ankomsten. Men personalens iver att lära sig ny kunskap ger Charlotta hopp om en bättre framtid för kvinnorna, trots krig och förtryck.
Personlig tro
Att dö är en ensam upplevelse, säger cancerforskaren Peter Strang. Många personer som han har samtalat med i livets absoluta slutskede har vittnat om det. Vid en viss punkt blir det alldeles tydligt att ens närstående tillhör de friskas skara och att man måste gå den sista biten själv. Ändå behöver man gemenskap mer än någonsin, för att klara av att ta det stora steget att lämna livet. I den stunden kan tron på något större ge människor existentiellt skydd och styrka. Det kan vara tröstande med tron på en personlig gud som ser människan och hennes bekymmer.
Peter Strang började redan som ung cancerläkare att samtala med sina patienter om de yttersta frågorna. Han ville förstå vad som gjorde människor lugna inför döden. Det visade sig att många hade tänkt på sina närmaste under flera veckor och plötsligt fått erfara något fantastiskt. ”Den som de litade mest av allt på, ibland en mormor, ibland ens föräldrar, var ’här’ nu och skulle hjälpa dem att ta det stora steget”, berättar Peter Strang.
En del av hans patienter har också haft så kallade dödsbäddssyner i vaket tillstånd. Det är viktigt att inte blanda ihop dem med förvirringstillstånd som också förekommer hos den döende, förklarar han och fortsätter: ”Jag har många gånger frågat om det inte är skrämmande att se avlidna släktingar i rummet? Svaret har alltid blivit: ’Så klart inte! Det är ju min mormor och morfar. De är här för att hämta mig och jag litar på dem!’”
Inre frid
Sluta hacka på dig själv! Journalisten Agneta Lagercrantz har funderat mycket över självkritikens betydelse för den psykiska hälsan. Varje gång vi utbrister ”Vad dum jag är” reagerar kroppen med stresspåslag. Forskning visar att samma försvarssystem drar igång som när vi befinner oss i fara eller inför yttre hot. Vi blir rädda och stresshormoner gör oss tunnelseende, självupptagna och uppjagade.
Motsatsen är självacceptans, alltså förmågan att visa medkänsla med oss själva. I dag vet man att det påverkar hälsan positivt. ”Att tycka att man någorlunda duger är absolut bästa sättet att må bra”, säger Agneta Lagercrantz. ”När vi känner tillhörighet och närhet utsöndras lugn och ro-hormonet oxytocin som blockerar stress. Vi blir tillfreds, slappnar av och känner lugn”.
Agneta Lagercrantz vet att det fungerar. Själv lägger hon handen mot hjärtat när självkritiken knackar på och visar värme och vänlighet istället för att gå till attack mot sig själv. Det är djupt mänskligt att ha fel och brister och finns inget skäl att fly eller isolera sig. Hon lyfter blicken och ser vad som händer både utanför och inuti sig själv. Skiftet kommer omedelbart, hon känner frid och vet att hon duger.
Helhet
Blir livet nånsin helt? Sofia Camnerin har levt tjugo år med ett barn som har dubbla neuropsykiatriska diagnoser. I två livsnära böcker har hon berättat om gåvan man får som förälder: om intensitet och kärlek, rak kommunikation och varma kramar utan baktanke. Hon har också berättat om tyngden och allvaret som omger livet, farliga situationer och utsatthet. Sofia Camnerin, som själv är teolog och pastor, har valt att tala öppet om sin och familjens kamp för att överleva.
Efter en period av utmattning fick Sofia kontakt med sorgen och där fanns en läkande kraft. ”Vi behöver även möta sorgen och mörkret för att bli helare människor”, säger Sofia. ”Livet är inte antingen trasigt eller helt. Livet är samtidigt trasigt och helt. Vi behöver söka djupare och inse att vi är skapade av jord och ande. Vi bär evigheten i våra sköra starka kroppar. Vi bär alltid med oss alla våra erfarenheter, möten med människor, sorger och lyckoögonblick.”
Andlig styrka
Ardalan shekarabi var 11 år när han och hans mamma i all hast tvingades fly från Iran. I Sverige blev de nekade asyl och levde under en tid som gömda flyktingar. När de till slut fick uppehållstillstånd började resan in i det nya landet. Det var inte enkelt, minns Ardalan Shekarabi. Han måste lära sig språket från grunden liksom de kulturella koderna, hur man gör i Sverige. Han kände sig ofta osäker, rädd och sårbar på ett sätt han aldrig hade gjort förut.
Men allt gick bra för honom. Han utbildade sig till jurist och är i dag Sveriges socialförsäkringsminister. Var fick han den andliga styrkan ifrån?
En förklaring är stödet han fick från sin mamma och hennes tro, säger han. Modern är inte troende i religiös mening, men står för värderingar och en människosyn som han har tagit djupa intryck av. Hon har alltid försvarat människovärdet, tagit ansvar för andra och visat hur viktigt det är med gemenskap. Det var hon som tvingade Ardalan att gå med i fotbollslaget fast han varken kunde spela eller prata svenska. Han protesterade, men hon lät sig inte bevekas.
Hösten 2015 ställdes Ardalan Shekarabi inför sitt livs svåraste prövning. Han var civilminister när flyktingarna vällde in i Sverige, kommunerna blev överbelastade och situationen alltmer ohållbar. Hur skulle han, som själv varit en utsatt flykting, kunna neka andra att komma till Sverige? Han såg sig själv i deras ögon och började sova dåligt. Lösningen blev att be om hjälp. Samtalet med en sjukhuspräst blev hans räddning. Där fick han både tala öppet om sin egen existentiella brottning och redskap att fatta beslut om flyktingmottagandet.
”Jag visade min sårbarhet och bad om hjälp, säger han. Samtalet med en medmänniska gav mig mod och andlig styrka att fatta svåra beslut.”
Andlig kontakt
Några dramatiska veckor våren 2020 kämpade Bo Forsberg för sitt liv i covid-19. Under ett långt yrkesliv i biståndsbranschen hade han rest över hela världen och mött människor som lever med krigets fasor. Nu fick han själv uppleva rädslan och ångesten inför döden.
Allt började med att han helt plötsligt snubblade ute på stan. Han föll framstupa och spräckte pannan så att han blödde ymnigt. Flera personer rusade fram för att hjälpa honom. En man, som i dagligt tal skulle kallas nyanländ, sprang för att hämta pappersservetter på en hamburgerbar. En kvinna, som visade sig vara läkare, ringde efter ambulans och väntade tillsammans med honom tills den kom. Ambulanspersonalen konstaterade snabbt att han hade över 40 graders feber och redan andades tungt. Det blev ilfärd till sjukhuset och intensivvård under ett par veckor framöver. "Det kändes som att ligga i dödens väntrum", säger Bo Forsberg. "Någon ropade ut sin ångest på natten. Någon annan var ständigt förbannad och svor åt sköterskorna som försökte hjälpa till med matning, blöjbyten och provtagningar. En person fördes värdigt ut när hen insomnat för gott under natten." När febern steg och närmade sig 41 grader kom också rädslan: "Är det så här det ska sluta?"
Men det fanns änglar i dödens väntrum. Biträden, sjuksköterskor, läkare som hela tiden rörde sig in och ut ur rummet för provtagning, ständigt lika engagerade i varje patient oavsett vilket bemötande de fick. Väl hemkommen möttes han av fantastiska grannar som visade stor omsorg tills han klarade sig själv igen. Alla dessa möten har fått honom att hoppas på ett nytt samtal efter pandemin. Ett samtal om betydelsen av tillit och medmänsklighet.
Text: Lisbeth Gustafsson