– Det är spännande att vara kristen. Det kanske inte är det första man tänker på men så är det. Det finns nya lager att upptäcka hela tiden, både hos sig själv och i tron och i relationen till Gud. Allt är mer komplext och samtidigt enklare, paradoxalt nog.

Han ser tillfreds ut. Medelålders men relativt nykonfirmerad. Det blev aldrig av i tonåren för kompisarna gjorde det mest för presenternas skull och det ville inte Henric. Skulle han konfirmera sig skulle det vara på riktigt.

– Man måste inte konfirmera sig för att ta nattvard och så men för mig saknades en del och jag ville bekräfta mitt dop. På konfirmationen förra våren var det bara prästen Boel-Marie Lennartsdotter och jag för corona kom i vägen, men det var fint ändå.

Vi sitter i torpet som är Henrics sommarviste och ateljé. Han bor på två ställen, dels i kyrkbyn Prästbol i Östra Ämtervik, dels i torpet vid Kvarntorp nära Skacksjön (också en del av Östra Ämtervik). Han bjuder på kokkaffe och italienska mandelskorpor. Det är stilla i stugan, bara knastret från kaminen i rummet bredvid. Utanför är det en av de där mulna men ändå märkligt färgstarka dagarna då nyanserna framträder extra tydligt.

– Mitt liv är bättre nu. Det är ju inte alltid tillvaron är som jag önskar, att vara kristen ger ingen genväg till att livet funkar perfekt, men jag vet ju inte hur mitt liv är förknippat med alla andras, och då försöker jag ödmjuka mig och tänka att Gud vet bättre. Det finns en vila i det.

Som ung flyttade Henric till Göteborg, gick på konstskola och blev kvar, men efter många år utomläns flyttade han hem igen. I dag arbetar han som konstnär och som lärare på Kyrkeruds folkhögskola i Årjäng.

Han hade varit nyfiken länge men säger själv att han mest hade en massa fördomsfulla idéer om vad kristendom var.

– Jag hade väl mest ägnat mig åt ett allmänt sökande, ganska brett, jag var nyfiken på buddhismen till en början, varför vet jag inte, jag hade mest bara förutfattade meningar om den också. Men kristendomen låg ju nära på något sätt, så jag kom tillbaka till den.

Hans föräldrar var inte kyrkligt aktiva. De är barn av sin tid och 68-rörelsen. Han understryker att föräldrarna inte varit öppet negativa, mest så där lite normalsvenskt ointresserade och lätt skeptiska till religion överlag. Men Henrics nyfikenhet fanns där och för ungefär tio år sedan förändrades livet.

– Någonstans körde jag huvudet i väggen med saker och ting. Jag vill inte vara för privat men det var mycket som föll på en gång i livet då, saker gick sönder och jag visste inte vilka steg jag skulle ta. Jag behövde kraft, riktning, hopp och tro på någonting som gick att lita på. Jag vände mig ganska öppet ut mot Gud i någon form. Och inåt, i bön.

Han blev kyrkvaktmästare i Östra Ämtervik, gick med i kyrkokören och hamnade i ett sammanhang med männi­skor som genom sitt sätt att leva visade honom hur de hämtade kraft i tron. Han började läsa.

– Jag visste sånt som alla vet, men hade inte satt mig in i liknelserna och berättelserna och vad de står för och vad det berättar för hjärtat, på djupet. Jag hade inte närmat mig det alls.

En personlig relation till Gud växte fram. Henric beskriver det som något som ibland blev så starkt att det satte hjärtat i gungning. Och att det var vad han letat efter.

– Det är ju inget som är färdigt – det är mer som att jag har hittat en väg jag går på, det finns en riktning och jag känner att jag hela tiden kan vända mig till Gud. Jag har hittat något att lita på.

Han försöker sätta av tid för bön varje dag. Helst varje morgon för dagen blir bättre om han har hunnit be. Bönen hjälper hon­om att sortera. Men vissa dagar måste han gå upp så tidigt för att åka till jobbet i Årjäng att det inte hinns med, då får det bli bön på kvällen istället. Att be i bilen är inget alternativ.

– Den tiden på dygnet är det så många rådjur och älgar ute att det vore livsfarligt att försjunka i bön, skrattar han.

Han talar om bönen både som ett samtal och som meditation eller kalibrering, om att lära sig om sig själv, att ställa in kompassnålen och sinnena.

– Det är inte alltid trivsamt. Oftast slutar det med fridfullhet men det kan vara jobbigt till en början. Ibland blir bönen bara ett eko av mina egna tankar, men ofta riktar jag frågor till Gud, eller Jesus. Ibland känns det lättare att be till Jesus för han har ett ansikte, Gud är så ansiktslös.

Sedan Gud blev en del av vardagen har den fått mer mening. Att försöka göra gott, att vara en bra medmänniska och ställa sig själv och de egna behoven lite åt sidan och på det viset verka som Guds förlängda arm. Han skyltar dock inte med sin tro och i sin roll som lärare behöver han vara kon­fessions­lös, men han hoppas att hans hand­lingar visar vem han är.

– Jag försöker inte övertala någon att bli kristen. Jag vet inte heller hur man gör det. Det leder ingen vart att hamna i en argumentation om tro, det är meningslöst.

Men till dem som läser detta och som kanske själva söker något mer vill Henric säga att man ska ta sitt sökande på allvar.

– Vifta inte bort sökandet, lyssna på de egna frågorna. Rikta frågorna mot det du söker, så tror jag att det kommer svar i någon form. Man behöver vara öppen för svaren också, de kanske inte alltid kommer från det håll man tror. Och så ta sig tid, i stillhet, om det går. Det kanske är det som är det stora hindret i dagens värld. Det är så mycket hela tiden som tar vår uppmärksamhet. Man kanske ska våga avstå från de mer ytliga förströelserna och ge tid till sin djupare längtan. Om man vågar ställa frågan så kommer det hända saker på vägen. 

Text: Malin Kling Uddgren