Det var inte många minuter den stora porten till värdshuset fick vara ifred den här kvällen. Värdshusfrun var helt slut när hon för hundrafemtioelfte gången gick ner för trappan för att öppna porten. Hennes humör hade definitivt inte blivit bättre under dagen.
”Gubben ligger minsann och sover hela dagen”, muttrade hon surt och tänkte på värdshusvärden som låg i sin säng och sov. ”Han har det mysigt och lugnt han och jag får springa upp och ner hela långa dagen. Men snart, då är det jag som tar kvällen och då är det äntligen hans tur att ta hand om detta hysteriska knackande! Men kunden är konung. Alla som bultar på dörren ska det öppnas för och alla som kan betala ska få en sängplats. De sista säljer jag dyrt.”
Nöjd gnuggade hon sina händer och tänkte på alla pengar som hon skulle tjäna nu när det var så mycket folk i staden.
”Och just det! Vi har ju stallet också i fall det kommer någon väldigt sent när allt är fullt. Jag måste komma ihåg att säga till gubben – att han ska ta betalt för det också. Pojken som kom i morse hade gjort rent där ordentligt. Det duger gott att sova i.”
Hon skrattade girigt när hon tänkte på det. Sova i ett stall… Det skulle hon själv aldrig göra. Men nu fick det vara nog med arbete idag. Hon var trött.
”Nu räcker det!” ropade hon uppför trappan. ”Dagen är slut och nästa gång det knackar får du öppna! Jag har fått nog.”
Värdshusfrun hörde ingen reaktion så hon gick upp till sovrummet. Hon försökte förgäves ruska liv i värdshusvärden men han sov så djup och skönt. Det var stört omöjligt.
”Vakna nu din latmask!” skrek hon åt honom och drog bort hans täcke.
”Låt mig vara. Bara en liten stund till...” mumlade han och drog täcket över huvudet igen.
”Skyll dig själv då. Jag går och lägger mig nu – i andra änden av huset. Då hör jag inte om någon är vid porten. Jag har sovit jättedåligt de senaste nätterna. Denna hemska stjärna lyser rakt in sovrummet. Tar du över gästerna nu?”
”Hmm...” svarade värdshusvärden otydligt. ”Jag har ju knappt fått sova något jag heller. Snälla, låt mig bara sova liiite till.”
Alldeles genomilsken stampade värdshusfrun ut ur makens rum, slängde igen dörren och gick därifrån. Hon vände dock tillbaka för att genom dörren ropa att han skulle se till att ta betalt i fall någon ville sova i stallet. Sedan gick hon med bestämda steg till sin efterlängtade säng.
”Åhh, jag vill inte gå upp. Jag är så trött”, suckade värdshusvärden och rullade till andra sidan sängen. Han hade precis somnat om när det började dunka på porten.
”Öppna!” ropade han först men kom sedan på att hans fru hade gått och lagt sig. Det bultade på porten igen.
”Ja ja ja, jag är på väg!” svarade han, tog på sig morgonrocken och gick sömndrucken nerför trappan. Han låste upp porten och öppnade. Stjärnan bländade honom rejält så han fick gnugga sig ordentligt i ögonen för att överhuvudtaget kunna se vem det var som kommit. Utanför stod det två personer och en åsna.
”Ursäkta, finns det ett rum för natten åt oss?” frågade mannen.
Nu kunde värdshusvärden se bättre. Det var en man och en kvinna med en väldigt stor mage.
”Vad tror ni egentligen? Det är fullt överallt. Det finns väl inget rum i något härbärge så här mitt i natten. Här finns det i alla fall inga sängar. Ni får gå någon annanstans.”
”Snälla”, bad mannen med en ängslig min. ”Min fru väntar barn och vi behöver verkligen en trygg plats att sova på i natt. Hon mår inte bra. Finns det verkligen ingen plats här alls?”
”Nej, det finns inget”, svarade värdshusvärden barskt. Men just när han skulle slänga igen dörren kom han på att hans fru hade sagt något om stallet. Han öppnade dörren igen och tittade på det unga paret.
”Ja, stallet har vi ju. Där kan ni sova om ni vill. Men förvänta er ingen service. Ni får dela det med djuren som står där.”
***
Tacksamma över att i alla fall få tak över huvudet vände Josef och Maria stegen mot stallet. När de hade kommit halvvägs över gårdsplanen stannade Maria plötsligt. En liten vattenpöl bildades runt hennes fötter.
”Josef, hjälp mig. Jag...” Hon hann inte prata färdigt innan hon kände en krampaktig smärta som skar genom hela kroppen. ”Jag tror… Jag tror barnet kommer nu”, sa Maria ängsligt till Josef. ”Hjälp mig till stallet. NU! Med en gång!”
Smärtorna kom i vågor och gjorde Maria svimfärdig men hon kände samtidigt en oväntad kraft som kom djupt ur hennes inre och fyllde hela hennes kropp med tillförsikt. Detta skulle gå bra.
Josef hjälpte henne in i stallet där de fann att det redan brann en liten eld. Det var varmt, städat och fint. Inte alls som ett stall brukade se ut. I ett hörn låg ett får som sov djupt. De hörde något ljud från taket men glömde det snabbt när Maria fick nästa värk.
***
En liten stund senare bultade det på värdshusets port igen. Värdshusvärden hade precis hunnit lägga sig när han trött fick gå upp ur sängen igen. Han var irriterad men tog på sig morgonrocken och stampade ner till porten. När han öppnade blev han bländad av stjärnan igen. Ljuset sköljde över honom och han glömde bort tröttheten för en kort stund.
”Oj, vilket fantastiskt ljus!” hann han tänka innan han föll tillbaka i sin gamla surhet och väste åt de två männen och kvinnan som väntade utanför porten.
”Och vad vill ni så här sent? Har ni inget annat att göra än att störa andra?”
”Ursäkta”, sa kvinnan försiktigt, ”men vi letar efter vår son. Noel heter han. Och han...”
”Står det kontoret för hittegods på porten numera?” frågade värdshusvärden ovänligt och pekade med ett argt finger på porten.
”Men, han är ingen sak. Han är en liten pojke”, sa Noels pappa lite mer bestämt. ”Och vi har letat hela dagen och tänkte att du kanske…”
”Det är inget dagis här heller! Det ser ni väl!” fräste värdshusvärden åt dem.
Modigt och bestämt klev den ensamme mannen fram ett steg.
”Å, ja naturligtvis ser vi det”, sa han med sin lenaste stämma. ”Inte kunde väl detta fina etablissemang vara något annat än ett värdshus av högsta kvalité. Vi undrar bara om det vore möjligt att vi skulle kunna få låna en liten stund av din värdefulla tid för att ställa en kort fråga?”
Värdshusvärdens ilska kom av sig och de sura orden sinade.
”Vi kommer naturligtvis inte störa dig något mera efteråt”, fortsatte den ensamme mannen. ”Vi ser ju att du har viktiga saker att göra.”
Den ensamme mannen hade lagt ner all sin vänlighet i frågan. Han visste att ovänliga människor bara gick att bemöta med vänlighet. Det hade han lärt sig på resorna som han hade gjort med sin fru och det fungerade! Värdshusvärden blev så förvånad över den översvallande vänligheten att han tystnade helt. Så den ensamme mannen fortsatte.
”Så vi undrar om du möjligtvis sett eller hört något om en pojke som rest ensam med sitt får och kanske sökt bostad för natten.”
”Mm”, sa värdshusvärden långsamt. ”När du förklarar det på det där sättet så… Då kanske kommer jag ihåg något som min fru pratade om. En pojkvasker bara. Han kom idag. Hade med sig ett får och ville sova här. Men det gick ju inte. Vi vill inte ha småkryp härinne bland våra gäster. Det förstår ni väl?”
”Ja, det är han!” utbrast Noels mamma glatt. ”Vart är han nu? Vet du det?”
”Hur ska jag veta vart han och hans stinkande får tog vägen?” svarade värdshusvärden. ”Är jag informationsbyrån kanske?”
Kvinnans ansikte förvreds i en förtvivlad min. De hade varit så nära.
”Ursäkta att vi störde dig”, sa den ensamme mannen och bugade lite för värdshusvärden.
Värdshusvärden vände ryggen åt människorna utanför och började stänga dörren.
”Det är tur att det i alla fall finns artiga människor kvar i världen”, tänkte han. Så kom han ihåg.
”Men, ni kan ju kolla om min fru lät honom sova i stallet”, var hans sista ord innan porten stängdes i ansiktet på sällskapet utanför.