Den ensamme mannen hade lagt sig till rätta i en dunge i gryningen. Innan han somnade funderade han länge över mötet med den fåordige vandraren. Han hann dock inte tänka färdigt utan somnade.
Sent på eftermiddagen vaknade han av några röster i fjärran. Han satte sig upp och tog lite mat ur ryggsäcken. Han la kartan framför sig och såg att stjärnans väg ledde honom mot en stad som heter Betlehem. Han ritade av stjärnan på kartans baksida. Han tyckte att den blev större för varje natt som gick.
Rösterna som hade väckt honom tillhörde en man och en kvinna som nu hade gått ikapp honom. De hälsade vänligt och fortsatte förbi.
När de hade gått några steg viskade kvinnan till sin man:
”Men du, såg du stjärnan på kartan som mannen tittade på?”
”Nej, vad menar du?” undrade mannen.
”Den ensamme mannen som satt där ritade stjärnor på sin karta. Innan Noel försvann pratade han också om en stjärna. Tänk om det är samma! Den här mannen kanske vet något om Noel.”
”Nej, det tror jag inte”, sa mannen. ”Det där med stjärnan var nog bara ett barns fantasier. Du vet vad Noel brukar hitta på. Men vi kan ju fråga honom om du vill.”
De två vände tillbaka till den ensamme gamle mannen och frågade om han hade sett en pojke på vägen som hade ett får med sig.
”Nej, tyvärr, det har jag inte” svarade den ensamme mannen. ”Jag är alldeles ensam på min resa. Det är bara jag och mina sandaler. Jag följer en ny stjärna. Ser vart den leder mig.”
Kvinnan bröt ihop och tårarna rann.
”Åh, min stackars Noel, vi kommer aldrig hitta honom. Om vi bara hade lyssnat mera på honom. Om vi bara hade haft mer tid för honom.”
Den ensamme mannen tittade frågande på kvinnans man som var lika ledsen som kvinnan och alldeles grå i ansiktet. Han väntade tills de orkade prata igen.
”Vi har en liten pojke som heter Noel förstår du,” förklarade mannen. ”Men han är försvunnen. Dagen han gav sig av sa han något om en stjärna som vi skulle titta på, men vi var för trötta för att lyssna. Vi orkade helt enkelt inte. Då gick han sin väg och vi har ingen aning om var han är. Det var flera dagar sedan. Vi tror att han tog med sig ett får på vägen. Men om de två är här ute alldeles ensamma, utan skydd, då är de ett lätt byte för vargarna.”
”Vi såg att du hade ritat en stjärna”, snyftade kvinnan. ”Och då trodde vi att du kanske visste något om Noels stjärna.” Hon började gråta igen.
”Ja, som sagt, så följer jag en speciell stjärna”, sa den ensamme mannen. ”Jag tror att det är en helt ny stjärna som har tänts. Jag upptäckte den för några veckor sedan och sedan dess växer den för varje natt. Vägen den visar leder mot staden där borta. Om ni vill så kan vi gå dit tillsammans.”
Den ensamme mannen tyckte egentligen inte om att resa med människor han inte kände. Men den här gången var det annorlunda. Han kände så stort medlidande för pojkens föräldrar. Han var ju ändå snart framme.
Noels föräldrar tackade den ensamme mannen för erbjudandet och följde med honom mot staden som låg ungefär en dagsresa bort.
Medan de gick kunde den ensamme mannen inte låta bli att fundera. Tänk om stjärnan pojken velat visa dem var samma stjärna? Det skulle det kunna vara. Den hade ju inte lyst så länge på himlen. Det kanske var det här som var meningen med resan? Att han skulle hjälpa de här två föräldrarna att hitta sin son.