Stjärnan, avsnitt 16

Nyhet Publicerad Ändrad

Noel och Jullan vaknade tidigt nästa morgon. De fick varsin bit bröd av herdarna och tackade för att de hade fått sova hos dem. Den gamle herden la handen på Noels axel.
”Gud välsigne dig Noel. Och var inte rädd – du kommer att hitta din stjärna.”
Noel nickade och drog med sig Jullan som tuggade på en buske.
”Kom, nu Jullan. Vi ska gå. Vägen är lång. Farväl!”

De gav sig iväg och Noel funderade hur han skulle göra när de väl kommit fram till stjärnan.
”Vad tror du, Jullan, ska jag såga av en bit av stjärnan? Fånga den i en burk? Eller hur ska jag göra? Jag kan ju inte ta hela stjärnan och behålla den bara för mig själv. Det kan ju finnas någon annan som behöver en bit av stjärnan också, eller hur?”
Jullan nickade lite svagt men hon hade inget bra svar. Hon kunde inte tänka ordentligt för att hon mådde lite illa efter den där busken som hon tagit en tugga av.
”Jag tror inte att den där busken jag åt av förut var bra för min mage”, sa hon. ”Kan vi vila en stund, Noel?”
Noel ville helst inte stanna på vägen. Han hade hört en flock vargar lite längre bort. Han var rädd att de var ute efter Jullan.
”Jag tror vi måste skynda oss mot staden du ser där borta”, sa Noel. ”Dagen går fortare än vi tror.” Men han sa inget om vargarna till Jullan. Han ville inte oroa henne.

Jullan muttrade lite när de inte kunde stanna och vila. Hon försökte att inte tänka på att hon hade ont i magen. Men hon orkade inte gå lika fort som Noel.
Noel, som fortfarande tänkte på stjärnan och hur han skulle kunna ta med sig en bit hem märkte inte att avståndet mellan dem ökade.
Plötsligt saknade han sin resekamrat vid sin sida och när han vände sig om blev han skräckslagen. Jullan gick ungefär femtio meter bakom honom och direkt bakom henne kom det en varg. En stor varg som smög ljudlöst alldeles intill henne.

”Nej! Jullan, se upp!” skrek Noel med panik i rösten.
”Du får inte äta min vän!” skrek han förtvivlat åt vargen. Vargen hade tagit sats och skulle precis sätta sina tassar i Jullans päls när han förvånat insåg att han förstod vad Noel ropade.
”Vadå vän?” tänkte vargen. ”Inte vän. Jag måste bara ha mat!”
Men den sekunden som han var distraherad räckte för att Jullan skulle hinna ta ett steg åt sidan. Vargen landade hårt med magen på en stor sten.

”Ajjj!” ylade vargen. ”Det där gjorde oooont!”
Noel hade sprungit fram till Jullan och ställde sig framför henne. Vargen låg på marken och kved.
”Aj aj aj aj, min mage”, ylade han om och om igen och Noel tyckte nästan lite synd om honom.
”Kan jag hjälpa dig med något?” frågade han vargen.
”Ja, ge mig något att äta – då släpper nog smärtan i magen”, sa vargen. Noel tog resten av brödet som han hade fått av herdarna och sträckte fram det mot vargen.

”Bättre än ingenting”, sa vargen, gapade stort och svalde hela brödbiten på en gång.
”Mår du bättre nu?” frågade Noel ängsligt. Han var på väg att vända sig om och viskade till Jullan att springa så fort hon kunde.
”Nej! Stanna! Snälla!” bad vargen. ”Jag ska inte äta ditt får. Jag lovar!”
”Varför skulle jag tro dig?” undrade Noel. ”Vargar äter får. Det vet ju alla.”
”Du kan lita på mig”, sa vargen långsamt. Som om orden var jobbiga att säga. ”Jag ska inte göra din vän illa. Jag gillar inte får egentligen. Jag var bara så förtvivlad hungrig. Jag får inte vara med min flock längre förstår ni. De kom på mig. Och nu vill de inte veta av mig för att jag är annorlunda. Jag tycker nämligen inte om kött. Jag mår bäst om jag slipper äta sånt.”

Det hade Noel aldrig hört talas om. Att vargar kunde vara så olika. Han trodde att alla vargar var likadana. Lika mörka och farliga och ett hot för alla.
Noel blev nyfiken på vargen och närmade sig med små försiktiga steg.
Han satte sig vid vargen och klappade försiktigt hans huvud. Vargen blundade och sa:
”Åh, vad snäll du är. Det var så länge sedan någon gjorde sådär. Kan du klia lite mer åt höger?”
Noel log för sig själv. Det här hade han inte förväntat sig. Att han någonsin skulle klia en varg bakom öronen. Jullan kom också fram till dem.
”Lovar du verkligen att inte äta upp mig?” frågade hon för säkerhets skull.
”Ja, jag lovar”, sa vargen. ”Det är så skönt att kunna prata med någon. Så skönt att någon bryr sig om mig. Säg, skulle jag kunna ta sällskap med er? Jag skulle kunna beskydda er om ni vill.”

Noel och Jullan tyckte att det var en bra ide. De satte sig en stund vid vägkanten för att berätta för vargen vart de var på väg. Då hann Jullans mage vila lite efter busken också.

”Stjärnan”
- den lysande adventskalendern i Karlstads domkyrka 

Idé: Maria Olofsdotter Bråkenhielm
Författare: Kristina Traulsen
Textbearbetning: Louise Hedberg
Uppläsare: Kristina Traulsen