Stjärnan, avsnitt 14

Nyhet Publicerad Ändrad

I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. De hade hittat ett bra ställe. Fåren kunde äta bra och saftigt gräs och det fanns ett litet berg som skyddade dem mot vinden som blåste över ängarna. Herdarna satt kring lägerelden och roade varandra med sagor. De spelade visor på sina flöjter för att lugna fåren så att de inte lyssnade alltför mycket på vargarnas ylande.

Noel och Jullan hörde också vargarna. Efter att de hade mött vandraren som sa att de inte skulle vara rädda hade de känt sig trygga. De hade hunnit gå en bra bit och fortfarande inte hittat något bra ställe att övernatta på. Men nu hörde de vargarna igen. Stjärnan lyste lite extra den natten och pekade på herdarna och fåren på ängen. Jullan sa till Noel:
”Tänk om vi fick sova hos dem i natt?”
”Vi frågar dem”, sa Noel. Han tog mod till sig och gick fram till herdarna och frågade dem.

”Nämen vad trevligt! En nykomling! Kom och sätt dig här vid elden. Har du bara ett får med dig. Det var en liten flock”, sa en av herdarna och alla skrattade.
”Det är alltid roligt när vi får träffa nytt folk. Har du kanske någon spännande berättelse eller någon bra visa vi inte har hört förut?”

Det visade sig att herdarna var otroligt frågvisa och trevliga. De frågade och frågade. Var kom han och Jullan ifrån? Visste hans föräldrar att han var här? Varför han var ensam på vägen? Vart skulle han?

Noel fick berätta allt. Han berättade om sin mamma och pappa och allt bråk där hemma. Han berättade att han hade sett den här märkliga stjärnan där uppe på himlen några nätter tillbaka och att det kändes så skönt att titta på den. Han berättade att han ville hämta den åt mamma och pappa.

Herdarna var väldigt nyfikna och ville till och med veta vad hans föräldrar bråkade om. Noel förklarade att hans pappa hoppades på att en stor och stark räddare skulle komma snart.
”Frälsaren kallar pappa honom för. Frälsaren som ska komma snart och rädda och befria oss från allt som gör livet svårt. Men mamma tror inte att det finns någon sådan. Det finns ingen i hela världen som skulle kunna vara så mäktig och stark, säger hon. Hon tror inte på frälsaren och tycker att pappas dröm är löjlig. Det är då pappa blir ledsen och går och dricker för mycket vin. Sedan kan han inte göra sin del av arbetet och så får mamma göra allt själv och det gör henne ledsen. Arbetet på gården tar så mycket tid. De har aldrig tid för mig.” Allt det berättade Noel samtidigt som han torkade bort några tårar.

”Men nu ikväll träffade vi en man på vägen som också pratade om den där Frälsaren. Han sa att det ska bli fest när kan kommer och det är alldeles snart. Men jag och Jullan, vi är ute efter stjärnan. För när jag tittar på den, så blir det så skönt och varmt i magen. Jag glömmer bort allt jag är oroligt för. Det är därför mamma och pappa behöver se stjärnan”, sa Noel. ”Så att de får känna att det blir så där skönt inuti dem också. Nu är vi snart ikapp stjärnan och då kommer vi nog åt den. Den blir större och större för varje dag. Har ni sett det?”

Herdarna tittade upp mot stjärnhimlen och såg stjärnan. En av de äldre herdarna sa att han också hade hört talas om Frälsaren. I en urgammal visa. Han började sjunga:

”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Ty ett barn har fötts, en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:
Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.
Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns.”

Det sista hörde inte Noel. Han och Jullan hade somnat vid lägerelden. Långt borta ylade vargarna.

”Stjärnan”
- den lysande adventskalendern i Karlstads domkyrka 

Idé: Maria Olofsdotter Bråkenhielm
Författare: Kristina Traulsen
Textbearbetning: Louise Hedberg
Uppläsare: Sören Dalevi