På lasarettet i Karlshamn finns Sjukhuskyrkan representerad av diakonen Sven-Erik Arpåker och prästen Magnus Elmblad. De finns till för patienter, deras anhöriga och personal. Det finns ingenting de inte kan och vill lyssna på.
Hur ser en vanlig dag ut i sjukhuskyrkan?
Magnus: Dagarna här på sjukhuset börjar alltid med att jag kavlar upp ärmarna, tar av mig ringarna, tvättar och spritar händerna. Om jag skulle glömma detta blänger sköterskorna på mig, och det vill man ju inte! Jag brukar alltid bege mig till akuten och prata med de som arbetar där. Jag pratar också med patienter och deras närstående. Sedan går jag en runda och hälsar på kuratorerna och kollar läget på rehabavdelningen.
Den mesta tiden finns jag i entrén. Att vistas på sjukhus på grund av sjukdom, skada eller dödsfall är ju för de flesta människor inte normalt, medan det för de som arbetar där är fullt normalt. Dessa världar krockar ibland och då kan jag finnas där i gränslandet.
Sven-Erik: De jag arbetar tillsammans med personalen på medicinska och kirurgiska avdelningarna, det palliativa teamet och kuratorerna. Jag hjälper till med att prata om livet, om döden och om begravningen. Ibland pratar jag bara med den döende men ibland vill hela familjen prata. Även om de flesta är väl medvetna om hur det kommer att gå så är det ovant och svårt för många att prata om döden och om hur man vill ha det med begravningen. Jag kan hjälpa till med de svåra samtalen och arbetar för att de inblandade ska få ett bra avslut som möjligt.
Magnus: När det är dags för mig att ta vid och träffa de anhöriga efter att de mist en familjemedlem upplever jag att de som pratat om hur man vill ha det känner sig lugnare. Besluten kan bli så stora och svåra när man inte pratat alls om hur man vill ha det med begravning och gravplats. Alla borde prata om sådana frågor och gärna skriva ner sina önskemål.
Blir man religiös när man ligger för döden?
Sven-Erik: Nej, inte vad jag upplevt i alla fall. Många vill knyta ihop sin livssäck och för en del är gudstron en sista pusselbit. Jag tror att alla har en tro, men den kan se väldigt olika ut. När man blir svårt sjuk är det skönt att ha något att hålla fast vid. Om man vill prata om döden, Gud, livet eller vad som helst så ställer vi gärna upp. Det är inte alla som vill prata, då sitter vi bara bredvid och finns där.
Magnus: En vanlig fråga jag får är ”Varför hände detta?”. Svår sjukdom och dödsfall rubbar allt i livet och det finns inga svar som kan ställa allt till rätta eller göra det begripligt. Min uppgift är att hjälpa de anhöriga att acceptera det som hänt. Något jag aktar mig för är att trösta och släta över med ord som ”du ska se att det går över”. Skrapade knän går över, men förlusten av en älskad går inte över på samma sätt. Utmaningen ligger i att försonas med förlusten.
Sven-Erik: Olyckor skapar ofta trauman, och då kan vi bara vara där för de anhöriga. En del blir väldigt arga på den som dött eller på hela situationen.
Magnus: Det finns de som blir arga på Gud, och det är helt okej, för det klarar hen. Det jag kan göra då är att berätta om min tro på att det inte är ett straff att man råkar ut för olyckor eller förluster. Visst har jag blivit utkörd ibland, jag representerar ju livet med döden som följeslagare. Det gör mig inget, jag fortsätter att be för dem.
Hur gör man för att få prata med er? Och måste man vara kristen?
Magnus: Vem som helst kan ringa oss och boka en tid. Vi är tydliga med vad vi tror på men frågar inte om andras tro. Ibland tror man sig veta hur vi står i olika frågor, men vi är inte ute efter att döma någon, vi är en samtalspartner. Våra goda relationer till personalen betyder mycket. Det är oftast de som tipsar patienter och anhöriga om att vi finns och hur man hittar oss.
Sven-Erik: Oavsett om man är kristen, tillhör en annan religion eller är ateist är man välkommen att prata med oss. Många som kommer till oss uttrycker att de tycker det är tryggt att veta att vi är troende även om inte de är det. De känner att vi är trygga och förmedlar trygghet. Vi hjälper gärna till med att kontakta andra samfund som kanske inte finns representerade i Karlshamn, för vi har tillgång till ett stort nätverk. Jag brukar få frågan om jag kan prata med någon som bett om det eller som personalen tycker har behov av det. Kuratorn, ansvarig sköterska och jag samarbetar ofta kring familjerna. En del vill tala med en man andra med en kvinna. Det kan också vara bra om den sjuke får prata med en person och de anhöriga med en annan.
Hur klarar ni av alla svåra samtal?
Sven-Erik: Allt beror på var man befinner sig själv mentalt, men vi måste ha egen själavård och ibland handledning. Vi har tystnadsplikt och berättar inte för någon om vad vi får höra eller vara med om, men samtalen väcker ibland mycket i oss som vi behöver bearbeta. Vi hjälper också sjukhuspersonalen att reflektera över det som händer runt omkring dem. Även om de är vana vid sjukdom och dödsfall behöver de fundera över varför de reagerar som de gör och hur händelser påverkar deras egna liv.
Vad är själavård?
Magnus: Det är när man pratar om livet. Vad livet gör med mig och jag med det. Livet har en djupdimension, det finns något större än det vi kan se. Det kan vara bra att känna till att vi inte för några journaler, vi bara lyssnar här och nu.
Hur ser du som präst på din tystnadsplikt? Är det inte svårt att inte få anmäla brott som du får reda på?
Magnus: Nej, jag får själv inte anmäla, men jag ser det som min uppgift att stödja den som vill anmäla. Jag kan till exempel inte ge syndernas förlåtelse till någon som inte vill ställa allt till rätta. Det finns saker som är svåra för mig att bära, men det ingår i mitt uppdrag.