År 1710 kom pesten till Karlshamn, precis som på många andra ställen i Sverige. Det berättas i Karlshamn att det vid ett tillfälle kom ett skepp drivande in till hamnen och att ingen levande fanns ombord. Legenden säger att en modig man rodde ut till fartyget och klev ombord. Han stal en vadmalsrock som låg övergiven men visste inte att han också fick med sig pestsmittan till stan. Utbrottet varade mellan 1710–1711 och det sägs att folkmängden i Blekinge minskade med en tredjedel under detta år. I Karlshamn berättas det att ungefär halv stadens befolkning (som uppräknades till 2000 personer) dog.
De som dog av pesten fick inte begravas på den vanliga kyrkogården vid Carl Gustafs kyrka. Därför anlades en särskild begravningsplats i februari 1711. De avlidnas anhöriga var mycket upprörda över detta och menade att den nya kyrkogården kändes som en avrättningsplats där man sällan fick ha en gravsten. Missnöjet ledde till ett regelrätt uppror där man tog med sina nyligen avlidna in i staden för att begrava dem i vigd jord på kyrkogården. Pestkyrkogården stängdes i princip när smittan var över.
Däremot behövde den öppnas igen år 1834 när en koleraepidemi utbröt i stan. Den invigdes då officiellt av kyrkoherde Karl Ludwig Wåhlin. Även år 1857 utbröt koleran och kyrkogården användes. Den äldsta gravstenen som finns kvar är från 1834, och den yngsta från 1897. Den är så sentida eftersom man efter år 1857 även begravde anhöriga till dem som redan var begravda här.
Kyrkogården är omgärdad av gråstensmurar och har enkla järngrindar i väster. Vid norra klippväggen finns en minnestavla av svart granit där vi kan läsa: ”Stillhet och helgd råde på denna helgade mark. Under kolera-epidemierna åren 1710, 1834 och 1854 användes detta område till begravningsplats.”
Material hämtat: Församlingsbladet Gloria nummer 3 (2014). Text av Anki Hansson.