När pesten härjade i Karlshamn inrättades en speciell begravningsplats. Detta var dock inte populärt hos stadens invånare.
En epidemi drabbade Karlshamn under senhösten 1710 och året 1711. Det var pesten. Pesten kom med soldater och sjöfartsfolk från de av ryssarna ockuperade östersjöprovinserna till framför allt södra Sverige. Här i Karlshamn berättas ibland historien om att det vid ett tillfälle kom ett skepp drivande in till hamnen. Ingen levande fanns ombord. En man tog mod till sig och rodde ut till fartyget och klev ombord. Han stal en vadmalsrock men vad han inte märkte var att han dessutom fick pestsmittan med sig och så var sjukdomen igång i Karlshamn.
Sjukdomen spreds snabbt och skräcken var stor. Uppskattningsvis beräknas att pesten skördade ungefär hälften av Karlshamns befolkning. Innan pesten fanns cirka 2 000 invånare. Av dessa dog 900-1 000 i pesten.
Upplopp
De som dog av pesten fick inte begravas på den vanliga kykogården vid Carl Gustafs kyrka. Begravningarna av farsotens offer på en särskild pestkyrkogård upprörde karlshamnarna. De menade att den kändes som en avrättningsplats där man sällan ens fick ha några gravstenar. Till slut utlöstes missnöjet i ett verkligt upplopp där man tog med sina nyligen avlidna och resolut tågade in i staden för att begrava dem på i vigd jord på kyrkogården.
Man försökte skydda sig genom att på gator och öppna platser göra upp eld av tjära och enris och att sedan andas in röken. Man trodde verk-ligen att man kunde röka bort pestsmittan. Över ytterdörren målades ett vitt kors. Man kunde också klä sig i något vitt om huvudet eller använda en vit käpp eller krycka.
Koleran
Samma år som koleran första gången bröt ut, 1834, och man åter började begrava på den gamla pestkyrkogården så invigdes densamma officiellt av Karlshamns kyrkoherde Karl Ludwig Wåhlin. Karlshamn drabbades återigen av kolera 1857. Hygienen var mycket dålig vid denna tiden. Det var till exempel inte tal om att tvätta sig dagligen. I en rapport om situationen kan man läsa följande; ”i ett hus där osnygghet varit i hög grad rådande eller vid för trångt sammanboende har sjukdomen tyckts bliva verkligen contagiös, så att hela befolkningen, på barnen när, utdött, men i allmänhet har man ej kunnat märka att den har överförts från person till person. Ökad sjukdomsfrekvens står i ett bestämt förhållande till rådande sydvästliga och sydostliga vindar eftersom det tidtals inträffande att det blev en stinkande och tjock dimma.”
I vår klockstapel har vi tre stycken så kallade pestkatafalker. Dessa användes vid transporter av de avlidna till begravningsplatsen. De långa handtagen skulle skydda mot smitta. Den största katafalken är kolossalt stor och tung, så det var säkert inget lätt arbete.
ANKI HANSSON