Låt oss fira jul med båda fötterna på jorden!

Berättelserna om Jesu födelse i Betlehem har i över två tusen år färdats över hav och land, korsat ängar och öknar, dragit in i städer och byar. De har formats och färgats av de många och skiftande sammanhang i vilka de sjungits, dramatiserats, avbildats, lästs och talats fram för att så bli levande och meningsfulla i människors liv. Läs domkyrkolektor Johannes Zeilers tankar inför jul.

Dessa mångfaldiga och tvetydiga bilder lever sida vid sida, förändras över tid, och överraskar oss ständigt på nytt. Scenografin och rekvisitan kopplade till själva födelsescenen är därför alltid i rörelse. Jesus är klädd i kilt, sari och svensk folkdräkt, han föds i kungapalats och flyktingläger, tillhör urfolk och majoritetsbefolkningar. Han är afrikan och asiat. På samma gång. Julens berättelser om hur Gud blir människa knyter samman dåtid med nutid och påminner oss därigenom att Gud alltid är djupt förbunden med varje människas liv och villkor på jorden. 

Bara två av bibelns fyra evangelier återger händelseförloppet som rör Jesu födelse och är sinsemellan ganska olika till sin karaktär. Bortom och bakom kejsarens påbud om skattskrivning, stjärnan på himlen, den heliga familjens sökande efter härbärge, eller herdarnas möte med änglarna i nattens mörker ställs vi inför ett nyfött barn, som gavs namnet Immanuel (det betyder: Gud med oss). Det som började med olika fragment av muntliga vittnesbörd blev till en mångbottnad berättelse om den Gud som kommer till oss i mänsklig gestalt och får ett ansikte i Jesus Kristus. 

På flera sätt är det en oavslutad berättelse. På basis av bibeltexternas många gånger knapphändiga uppgifter, antydningar och obesvarade frågor har kyrkan över hela världen frimodigt och kreativt i konst, rit och tradition kompletterat och fyllt ut berättelserna om barnet i krubban. Talet om de österländska stjärntydarna och deras gåvor av guld, rökelse och myrra är ett tacksamt exempel på ett sådant pågående översättningsarbete. Eller varför inte den stora julkrubban på Stora torget som vi Linköpingsbor kunnat glädjas åt i över tjugo år! 

I kyrkans julfirande påminns vi om att varje människas födelse och livsberättelse är sammanflätad med Jesu eget liv, med alla människors liv. Till tröst, läkedom och hopp. Släkten följa släktens gång. Än i dag söker män och kvinnor vägledning och nytt livsmod i berättelsen om barnet i krubban och det människoliv som är sårbart och hotat men samtidigt alltid buret och älskat. I det nyfödda barnet påminns vi om det stora i att vara människa på jorden: att låta sig bli älskad, att bli varse vår samhörighet med varandra, och om gåvan och ansvaret att finnas till för andra människor. 

Eller som psalmdiktaren Olov Hartman väljer att formulera denna Guds samhörighet med allt skapat, till hopp och räddning för hela mänskligheten: 

Hit kom Ordet som hade skapat världen
Ty Gud blev ett flyktingbarn jagat av makterna
hotat av ökentörsten
men Gud hade en mor på jorden som slöt honom till sitt bröst
han fick människans mjölk att dricka
ty någon gav henne vatten ur en ökenbrunn
någon som bett ’vårt dagliga vatten ge oss idag’

Gud blev människa.
Som en stjärna i rymden
en livscell i urhavet så var han i sin moders liv.
I nio månader bar hon livets epoker i sin kropp
de som varit 
och de som komma skall
Guds framtid under makternas hot och dödens glödvita sol.

Han var i vår öken
han steg ned i vårt dop
och Guds Ande svävade över vattnet
över djupet där han dödade döden
och pånyttfödde folkens framtid.
I honom är alla vatten på jorden välsignade.