Foto: Magnus Bjurberg

Sivan - den sista divan?

S:t Johannes församling har betytt väldigt mycket för mig. Jag sjöng här en gång på en begravning och er fantastiske organist Sigvard Selinus spelade. Den 8:e september ska vi jobba tillsammans igen och det ser jag mycket fram emot.

Siv Wennberg intervjuas av Magnus Bjurberg

Idag har jag blivit hembjuden till operasopranen och hovsångerskan Siv Wennberg, eller ”Sivan-Divan” som hon ibland kallas. Jag visas in i salongen i lägenheten på
Odengatan, där jag möts av en flygel, hyllor, en blommig soffa, väggar fulla av utmärkelser och höga staplar av VHS-kassetter. Siv visar vilken fåtölj jag får sitta i och jag slår mig ner och undrar var jag ska få plats med dator och kamera. Framför mig står nämligen ett litet kaffebord som är fullt av fotografier och gamla program. Jag fäller upp datorn i knät och blir serverad ett guldkantat renässansglas med juice och ett fat med pepparkakor. Jag tar en liten klunk och ställer försiktigt ner glaset på golvet. Knappt hinner skärmen på min dator tändas innan hon börjar berätta sin historia.

Hon talar fort, med toner och betoningar som för tankarna till 1930-talets svenska filmprimadonnor. Jag inser snart att jag kommer inte hinna med att skriva samtidigt som hon pratar så jag tar fram telefonen och startar inspelningsfunktionen.

– Jasså, du har en sån där mackapär som människor står och hackar på. Det
behöver inte jag. Jag är väl lite gammalmodig, men jag har också ett excellent
minne, förstår du. Inte bara musikaliskt, utan jag kan telefonnummer, personnummer, namn och allt möjligt utantill.

– Professor Arne Sunnegårdh, som var kantor i församlingen fram till sin död
1972, var min sångpedagog. Jag och min man kom hit i juni 1970 och S:t
Johannes församling har betytt väldigt mycket för mig. Jag sjöng här en gång
på en begravning och er fantastiske organist Sigvard Selinus spelade. Den 8:e
september ska vi jobba tillsammans igen och det ser jag mycket fram emot.

Vägen till Sivs framgång var långt ifrån spikrak. Hon kom till Stockholm 1964 som en duktig pianist, men hade ingen aning om att hon hade en röst. Hon hade 1961-63 utbildat sig till pianist vid Iggesunds musikhögskola och fick inte ens vara med i kören första året. Hon lärde där känna Erland Hagegård, som under hennes andra år på högskolan sa till körledaren »Låt Siv vara med i kören, hon stör ingen.«
Hon kom så med i skolans kör, men piano var huvudinstrumentet och att hon
skulle bli sångerska fanns inte på kartan.

– Hade någon sagt då att jag snart skulle stå och sjunga Wagner mot Birgit
Nilsson hade jag sagt, »Vaddå, hämta ner månen!«. Sommaren 1963 hade jag
i alla fall lärt mig en Bach-aria för att kunna ta kantorsexamen i Uppsala för
domkyrkoorganist, Henry Weman. Det var det sista provet och jag tänkte, »Får
se nu om han underkänner mig i sång«. Jag frågade honom rakt ut, »Doktor
Weman, har jag klarat min examen?« »Klarat er?«, utbrast Weman, » Ni har
fått stort A i piano, sång och orgel.«

– Sen började han att tala om mina stämband, det hade ingen gjort tidigare.
»Era stämband, fröken Johansson, är hårda som granit, men kommer du till
en pedagog, så kommer det bli något fantastiskt av dig.«

siv wennbergs karriär i korthet

Hon debuterade som 16-årig pianist med en Haydnkonsert i Sundsvall. Detta följdes av pianostudier för Greta Erikson vid Musikaliska akademien, och senare också för Hans Leygraf i Salzburg. Efter framföranden av Schumanns
pianokonsert och Mozarts d-mollkonsert spåddes hon en framtid som pianosolist av kritikerna. Det kom således att dröja innan Wennberg slog in på sångens bana, då Arne Sunnegårdh kom att bli hennes sångpedagog.

Wennberg debuterade på Stockholmsoperan 1972 som Sieglinde i Richard Wagners Valkyrian, en uppsättning med bland andra Birgit Nilsson, Margareta Hallin och Kerstin Meyer. Debutanten Siv Wennberg fick lysande kritik.
Gisela Tamsen skrev i Svenska Dagbladet att Wennberg var »född med segerhuva«. Leif Aare skrev i Dagens Nyheter att Wennberg påminde om den internationellt uppmärksammade sopranen Aase Nordmo Løvberg i dennas mest inspirerande ögonblick. Framgången ledde omedelbart till skivkontrakt med EMI.

Några internationella gästspel som kan nämnas är Wiener Staatsoper, på Oper Stuttgart, på Deutsche Oper Berlin, München, Paris, Covent Garden i London och på Bolsjojteatern i Moskva. Genom dirigenten Sixten Ehrlings försorg kom Wennberg också till USA. Musik av Richard Wagner och Richard Strauss, men också Giuseppe Verdi var de dominerande namnen i hennes rollista. År 1988
erhöll Siv Wennberg Svenska Dagbladets operapris för sin tolkning av Isolde i Wagners Tristan och Isolde. Följande år sjöng Wennberg Giuseppe Verdis Aida i Globen inför 7000 åhörare tillsammans med bland andra Rolf Björling. År 1991 gjorde Wennberg rösten till Tant Garderob i Skönheten och Odjuret. Sitt 25-årsjubileum firade Wennberg med Strauss Elektra i Stockholm 1997. Efter detta har hon framträtt med konserter och romansaftnar, gärna med Griegs sånger men också Wilhelm Peterson-Bergers, Wilhelm Stenhammars och framför allt musik av Richard Strauss.

Under 22 års tid gav Wennberg nyårskonserter i Katarina kyrka i Stockholm, där hon också har framfört Richard Strauss Vier letzte Lieder. År 2001 bjöds hon in av Hjördis Schymberg för en romanskonsert i Alnö kyrka. 

Siv Wennberg hedrade även Zarah Leander när Karlstad invigde primadonnans bronsstaty 2003 genom att bland annat sjunga »Viljasången«. Hon tänker fortätta ge konserter fram till 2022, 50 år efter debuten på operan.

1964 började Siv på Kungliga musikhögskolan i Stockholm som pianist. Där mötte hon sin blivande make Bengt Wennberg, som berättade att han hört talas om att hon hade en röst, men det var ingenting Siv kände igen. 

– Nej, jag var ju pianist och inget annat. Han bad mig sjunga lite för honom och var ju känd som en hård kritiker, så jag var lite nervös. Jag sjöng i alla fall två stycken för honom och han utbrast, »Du är ju konstnär! Sådana stämband har jag inte hört sedan Birgit Nilsson och Jussi Björlings dagar. Du ska bli sångerska.«

– Jag har haft tur som har mött så många bra människor, som har hjälpt mig fram i karriären. På Kungliga Musikhögskolan, eller Ackis som det kallas, träffade Siv Professor Arne Sunnegårdh som var kantor i S:t Johannes församling och som blev hennes sångpedagog fram till hans död 1972.

– För mig är han den siste riktigt stora pedagogen i Norden med den gamla internationella tekniken. Idag är det alldeles för mycket vibrato och andra konstigheter. Han fick mig att ta steget som ledde till min debut och min stora karriär, både här i Sverige och internationellt. Tänk vilket stöd jag fått av
fantastiska personer.

Siv har gett ut en bok och snart kommer filmen om hennes liv och framför allt hennes karriär.
– Det blir många bäska sanningar, haha. Ja, det ska fram alltihop, fortsätter hon och skrattar. Enda från Bergeforsen, utanför Timrå, där jag växte upp, fram till nu. Men, jag ska inte avslöja för mycket här, utan ni får se filmen sen.

Hon berättar vidare att hon är mycket hedrad att få hylla Emil Sjögren, som hon ser som en av Sveriges allra största tonsättare. Det är många som menar att han är den störste romanstonsättaren efter den tyske tonsättaren Hugo Wolf.

– Tänk att han hävdade sig så gott i den enorma konkurrens som fanns då. Strauss, Mahler, Bruckner och många fler storheter. Fantastiskt! 

– Det är viktigt att vi berättar om Emil Sjögren. Idag vet inte alla vem han var. Tänk bara vilken konkurens från Europa. Det ska bli fantastiskt roligt att få samarbeta igen med er alldeles excellente organist Sigvard Selinus. Lysande kille, lysande! Vid konserten 8 september kommer jag sjunga åtta stycken av Sjögren, några med svensk text, men också några på tyska och danska. Sedan sjunger jag Wagners Wesendoncksånger, som är en cykel av fem sånger med text av Mathilde Wesendonck. Det blir också en liten hyllning till Birgit Nilsson, som ju föddes för hundra år sedan. Då jag sjunger »Elsas dröm« ur operan Lohengrin av Wagner. Jag hoppas så att många vill komma och vara med i kyrkan och hylla denna fantastiska människa och tonsättare som Emil Sjögren var.

En sista fråga. Vem lyssnade du på, Elvis Presley eller Tommy Steel?
– Nä, fy vilket oväsen. 1955 hörde jag Brahms första gången och tänkte, »vilken musik, det är inte klokt.« och då var jag bara elva år. De andra tyckte nog att jag var lite konstig, men jag hade blivit frälst.

 

emil sjögren i korthet

1853: Föds 16 juni i Stockholm.
1869-74: Studier vid Musikkonservatoriet i Stockholm.
1876: Första tryckta kompositionen »Sorgmarsch« för piano och första utgivna sånghäftet »Fyra dikter«.
1879-80: Studier i Berlin, kontrapunkt och orgel.
1881-83: Anställning som organist i Franska kyrkan.
1883: Pianosviten Erotikon op.10 prisbelönt i Köpenhamn.
1886: Lärare i Richard Anderssons musikskola.
1888: Den andra violinsonaten prisas i Köpenhamn.
1889: Skriver musikrecensioner i Dagens Nyheter.
1890: Tf organist i den nybyggda S:t Johannes kyrka.
1891: Fast anställning som organist i S:t Johannes kyrka - en anställning som han behåller livet ut.
1897: Gifter sig med musikeleven Berta Dahlman.
1901: Konsert i Paris där han snart bosätter sig vintertid.
1907: Konsert i London.
1908: Konsert i Salle Gaveau i Paris den 23 juni med bl.a.
George Enescu och Alexandre Guilmant.
1910: Fyttar med frun till villa i Knivsta.
1918: Emil Sjögren dör av en hjärtsjukdom den 1 mars.