Möte med ett träd...

Jag kunde ofta känna krav på mig själv att jag alltid ska utstråla glädje, kärlek
och värme. Det förväntades av mig både från min omgivning men kanske mest
från mig själv.

Men det kunde jag inte alltid och det kan jag inte alltid nu heller.

Jag, liksom de flesta av oss, har dagar där allt går på tok. Stunder där allt känns
visset och trist, tillfällen då allt rasar och man står utan fast mark under fötterna.
Då är det svårt att hålla upp en vacker fasad, och det är svårt att le och vara
kärleksfull.

Men så fick jag syn på detta vackra träd. Så vackert, fast det inte är i sin grönskande kostym. Bara helt naket och ändå så vackert. Det kanske är så att det är helt okej att ha stunder då man inte blomstrar. Det innebär inte att vi slutar
vara vackra och underbara. Det innebär att vi är de vi är och att vi är vackra i
både med- och motgång.

Vi behöver ibland få tappa ”våra löv” och dra oss tillbaka en stund. Vi behöver tid för reflektion för att kunna växa och utvecklas. Det är när vi drar oss tillbaka, i tystnad och stillhet, som svaren kommer till oss – från Gud. Det är då vi får styrkan att kämpa vidare eller kraften att släppa taget för att kunna öppna upp för nya möjligheter.

Det var som om Gud talade till mig genom trädet. Du är älskad, precis som du är
– av Gud. Du är lika älskad oavsett vilken situation eller sinnesstämning du befinner
dig i. Det fick mig att känna en oerhörd ödmjukhet och tacksamhet till livet. Det
fick mig också att börja se på min omgivning och på mig själv med nya ögon, med
förstående och kärleksfulla ögon.

Jessica Mossberg, kommunikatör.