Tekannan står framdukad hemma hos Malin Bäckström, liksom bröd och en skål med jordgubbar. Det är knappt som hon, Catharina Winge Westholm, Marie Lundin och Marie Hansson hunnit sätta sig förrän samtalet är igång, en av dem berättar om en svår upplevelse på jobbet och de andra lyssnar och stöttar.
I Buråskyrkan finns flera bönegrupper, där man samlas i hemmen för att samtala och be. Just denna grupp har funnits i 15 år och består av åtta kvinnor.
— Vi hade varit med i bönegrupper tidigare, som upplösts. Vi kände ett tomrum och startade denna tillsammans, säger Malin Bäckström.
Sedan dess har de träffats varannan eller var tredje vecka. Med tiden har det blivit en plats där de kan dela allt i livet med varandra.
— Vi har varit med om svåra saker, som sjukdomar och svårigheter på jobbet, säger Malin Bäckström.
Förtroligheten är något som växt fram.
— Jag tror det krävdes att någon vågade öppna sig och berätta om något svårt. När man gjorde det och insåg att förtroenden inte spreds vidare, så blev det tryggt att dela med varandra, säger Catharina Winge Westholm.
Malin Bäckström upplever att bönegruppen går djupare än en vanlig vänskap.
— Det känns som att man släpper garden här ännu mer, säger hon.
Men samtalen är bara en del av kvällarna, här finns också en tro på att något större omsluter dem. Bönen är själva grunden.
— Vi skrattar och gråter tillsammans, men sedan finns den andliga dimension. Gud finns där inte vi räcker till, säger Marie Lundin.
De ber inte enbart för varandra, utan även för församlingen, för Göteborg och för människor över hela världen som kämpar. Bönen är inte heller begränsad till när de ses. I vissa perioder, som när en medlem i gruppen varit svårt sjuk, har de organiserat bönedygn.
— Det vi kämpat med har gjort oss så extremt sammansvetsade, säger Catharina Winge Westholm.
Vid många tillfällen upplever de att de fått tydliga svar på bönerna.
— Det är en styrka att känna sig så buren, säger Marie Lundin.
Text: Jonathan Sverker