Livskonnässören, aktivisten och globetrottern Torsten Amundson

Av: Linnéa Malmborg
För källor och utmärkta fotnoter i artikeln se Kyrkobladet nr 3 2022 där artiklen är publicerad.
Foton: Ernst Malmberg

Torsten Anders Amund Amundson föddes 16 juni 1878 och var son till Alma Helena Albertina Godtkneckt och Johan Albert Amundson, överste vid väg- och vattenbyggnadskåren. Torstens mor tillhörde en förmögen familj från gården Stora Frösunda i Solna. 1896 påbörjade Torsten sina läkarstudier i Stockholm. Som färdig läkare, vid 27 års ålder, fortsatte han sina studier i Berlin, Wien och Paris och kom då i kontakt med Magnus Hirschfelds institut för sexualforskning i Berlin, vilket han senare kom att bli kontaktman för i Sverige.

Tillbaka i Stockholm flyttade Torsten in i en våning på Strandvägen 1 där han hade sitt röntgen- och elektromedicinska institut fram till 1925. I våningen bodde även hans mormor Selma och Torstens assistent och gode vän Eric Åhsberg med vilken han hade en relation. På kvällarna gick de alla tre på föreläsningar och teater i huvudstaden. I en jubileumsskrift beskrivs deras uteliv: ”På lördagarna gick Torsten och hans vän och assistent Eric på Operakaféet tillsammans med Selma för att höra god musik, dricka kaffe och äta bakelser. I sina memoarer berättar Selma att Torsten och hon ofta tillbringar hela söndagar på Stora Frösunda, men ibland gjorde de långturer med båt eller tåg till Sandhamn, Nynäs, Södertälje med flera ställen.” Hon berättar också att ”mina herrar äro nykterister så någon sprit kom aldrig ifråga”.

Att vara öppet homosexuell vid denna tid var inte någon dans på rosor. Homosexualitet blev inte lagligt i Sverige förrän 1944, och synen på homosexuella blev ännu mer negativ på grund av nazismen i Tyskland.

Amundson hade länge intresserat sig för forskning om homosexualitet och samarbetade med den tyske läkaren Magnus Hirschfeld, vars verksamhet avbröts vid det nazistiska maktövertagandet 1933. Homosexuella tyska män ansågs utgöra en fara för den ”ariska rasen” och från 1938 skickades de till koncentrationsläger där de fick bära en rosa triangel som tecken. Omkring 100 000 män arresterades. Känsligheten i dessa frågor var oerhört stor även i Sverige.

År 1924 lämnade Torsten och Eric Stockholm för lantlivet ute på Dåderön, längst norrut på Mörkö. Dåderön tillhör Ytterjärna socken, trots att sundet skiljer dem åt. Torsten hade köpt det praktfulla godset Engsholm med 33 rum, som han fyllde med konstföremål och antikviteter. Det kom att utgöra hem och arbetsplats för honom själv och Eric i många år. Torsten beskrivs som en resenär, skönhetsälskare och samlare. I en inredningsartikel i Svenska Hem i ord och bild beskrivs Torstens längtan efter att vara omgiven av vackra ting:

”(...) Torsten har under en tioårsperiod upplevt lyckan att kunna göra fynd, att han fått impulsen och kärleken till samlandet från sitt på konstskatter så rika föräldrahem Stora Frösunda. Hemmet på Strandvägen beskrivs som en inkarnation av liv och skönhetsglädje, arbete och möda, men även mödans lön och hemmet stämmer till optimism”

Så drabbas hemmet av sorg då Eric avlider 1936, efter att ha förgiftat sig och begått självmord. Torsten låter i sin förtvivlan resa en bautasten på Ytterjärna kyrkogård där bådas namn graveras. Fyra år senare avlider Torsten själv, 62 år gammal och får vila bredvid sitt livs kärlek. Bara två dagar tidigare hade hans kära mormor Selma avlidit. En av gummorna på Hötorget där Selma brukat göra sina inköp fick kännedom om dödsfallet och lär ha yttrat: ”Då kommer inte doktorn långt efter”.

Innan Torsten dör upprättade han ett testamente att skänka större delen av sin förmögenhet till en fond som Kungliga vetenskapsakademien förvaltar. Syftet med fonden är ”för bekostande av studier över homosexualiteten, dess uppkomst och förklaring, och upplysningsarbete för hävande av fördomar och oriktiga uppfattningar beträffande densamma samt mot homosexualitetens kriminalisering”. Kungliga Vetenskapsakademien tog emot pengarna men använde dem till andra ändamål fram till 1993. Först femtio år efter Torstens död reagerade släkten, vilket lede till att den årliga utlysningen ändrades tillbaka till testamentets ursprungliga formuleringar. I en artikel i Dagens Nyheter av Karin Bojs beskrivs förfarandet: ”Den som forskar om homosexualitetens ursprung måste räkna med hård motvind. Se bara på historien om Kungliga Vetenskapsakademiens största forskningsfond. Kungliga Vetenskapsakademien tog emot pengarna men skrev om reglerna – helt lagvidrigt. Ändamålen ändrades från homosexualitet till ’forskning om hormoner’, ’moraliskt samhällsgagnande åtgärder’ och ’skydd för djurvärlden”.

Förutom ovanstående fond testamenterade Amundson 1937 pengar till Dr. Torsten Anders Amundsons fond för frigivna fångar som är en stiftelse med ändamål att utge bidrag som hjälp åt frigivna fångar. En stiftelse som gissningsvis är relaterad till att homosexualitet på den tiden kunde ge fängelsetraff.

I en krönika över Torsten går att läsa: ”Läser man hela Torsten Amundsons testamente blir man imponerad av den moraliska helheten, framsyntheten och den inre styrkan hos denne kulturelle och släktkäre man, som till det yttre var så timid”.

Idag står Södertälje kommun som gravrättsinnehavare för Torstens och Erics grav. Kyrkogårdsadministratör Maria Rosenfågel ser gravstenen som ett tecken på hur modig Amundson var på sin tid då homosexualitet inte var accepterat att visa offentligt.