Other languages with Google Translate

Use Google to automatically translate this website. We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Prata med oss

Vildhussen och hans minnessten

På kyrkogården vid Lidens gamla kyrka finns en minnessten över "Vildhussen". Vem var han och vad gjorde han?

Magnus Huss, kallad "Vild-Hussen", föddes 18 april 1755 i Storboda i Torps församling i Västernorrlands län, och var en köpman i Sundsvall som 1793 för 100 riksdaler åtog sig att bygga en timmerränna förbi den fruktade Gedungsen, även kallad Storforsen, där timret slogs sönder på sin väg till Sundsvall.

För att bereda en flottled förbi Storforsen bildades 1794 Storfors Bolag och Magnus Huss fick i uppdrag av bolaget att genomföra dragningen av flottleden. Detta skulle ske genom en sandås, som visade sig ligga på för dålig grund för att motstå vattentrycket.

År 1795 bodde totalt 1159 personer i socknarna Ragunda och Fors. De allra flesta var självägande bönder dvs. de ägde och brukade sina egna gårdar. Husen byggdes i dalgången där det gick bra att odla. Här såddes framförallt råg, korn och ärtor, men jorden var mager och boskapen hade därför en viktig betydelse för ekonomin.

Särskilt värdefull blev skogen när virket började kunna säljas till sågverksindustrierna. Transporten på älven var dock ett stort problem eftersom virket bröts sönder i forsarna. I Storforsens 30 meter höga fall knäcktes timret som smala stickor.

Laxfisket i Fors var berömt i hela Jämtland, men laxen gick inte längre än Storforsen vilket irriterade invånarna i byarna belägna ovanför fallet. Detta var en viktig anledning till varför bönderna i Ragunda och Stugun till en början ställde sig positiva till en sänkning av Ragundasjön och en utgrävning av Storforsen.

Sekelgamla hugskott bragte han till verkställighet. Lade älven till ro. Framsynt djärvhet blev till båtnad för fiske, skogsvård och industri.

Texten på minnesstenen på gamla kyrkans kyrkogård.

Men projektet gick inte som tänkt - den 6 juni 1796 slutade det hela med en av Sveriges hittills största naturkatastrofer! Vattnet som börjat rinna i den inte färdiga timmerrännan eroderade sanden i en okontrollerbar hastighet. Sandåsen gav efter och Den 2,5 mil långa Ragundasjön tömdes under natten på allt sitt vatten. Allt i flodvågens väg spolades bort och kvar fanns bara ödelagda marker. ”Här ser riktigt ut som om den onde farit fram med en snöplog” uttryckte sig länsman i Ragunda när han såg förödelsen efter olyckan.

Älven som förlorat sin ursprungliga riktning slingrade sig oroligt fram genom gyttjan och skar sig allt djupare ner med tiden. När älven ändrade riktning försvann också vattenflödet till den mäktiga Storforsen som därmed tystnade för alla framtid. Det så kallade ”döda fallet” hade uppstått!

Sjöns höga strandkanter som inte längre bars upp av vattnet hotade konstant att rasa och begrava allt i sin väg, vilket också inträffade flera gånger åren efter katastrofen. Hela händelseförloppet pågick mellan klockan nio på kvällen och ett på natten när alla i byarna sov tryggt i sina sängar. Lyckligtvis krävde katastrofen inga dödsoffer, men historier om personer som varit nära att mista livet spreds snabbt.

En av dem var Anna i Bispgården som under olyckskvällen suttit på golvet i sin stuga sysselsatt med att fläta korgar. Efter en stunds arbete hade hon känt att kjolen blev blöt i kanten och hon upptäckte då att vatten steg upp genom golvspringorna. I samma ögonblick kom några grannar till undsättning innan stugan började röra på sig för att slutligen sköljas med flodvågen.

Även om inte vattenmassorna tog några människoliv så drunknade en hel del boskap, några fortfarande fastbundna i timmerstockar. Hammarstrand är till stora delar anlagt på mark som torrlades. Många bönder söder om Döda fallet fick sitt laxfiske förstört och förlorade såväl odlingsmark som båtar och kvarnar.

"Vild-Hussen" dog i en drunkningsolycka, sannolikt 23 juni 1797, i Indalsälven nära Liden. Den muntliga folktraditionen gör gällande att det var förbittrade bönder som skickade ut Vildhussen i Svarthålsforsen utanför Bispgården utan åror, varvid han drunknade. Han ska ha varit på väg till Klingerfjärden för att undersöka farbarheten längs älven. Det som är historiskt belagt är att Huss döda kropp påträffades vid Lidens färjeställe och han begravdes[1] vid Lidens gamla kyrka den 10 september 1797.

1951 reste Släktföreningen Huss en minnessten till åminne av Magnus Huss med följande lydelse: 
Sekelgamla hugskott bragte han till verkställighet. Lade älven till ro. Framsynt djärvhet blev till båtnad för fiske, skogsvård och industri. Minnesstenen kan fortfarande ses på Lidens gamla kyrkas kyrkogård, men exakt var hans grav finns vet ingen.

(Texten delvis hämtad från Wikipedia och Länsmuséet Jamtlis hemsida)