Söndagens tema: Bönen
”Kan du inte be för mig?” Jag tror att det är en av de vanligaste frågorna jag får som präst. Och något som har slagit mig är att frågorna ofta kommer från håll jag inte riktigt hade väntat mig. Det är som att jag genom prästkragen får inbjudan till en bönegemenskap som jag inte självklart hade fått syn på eller hade fått ta del av annars. För visst är det väl så att vi skyltar nog inte så mycket med vår bön i dagens samhälle. Det är nog därför jag blivit så förvånad av alla frågor om bön jag fått sedan jag blev präst. Det får mig att tänka att vi människor är bedjande i mycket högre grad än vad vi gör uttryck för. Det är nästan som att vi har lyssnat alldeles för mycket på orden i söndagens evangelietext där Jesus säger att vi inte skall ”skylta” med vår bön. Eller som man brukar säga i ett modernare språkbruk. Att bönen bara blir en ”pose”. Något vi visar upp utåt för att verka fromma eller bättre människor. Jag tror dock inte att det är det största problemet idag. Snarare skulle vi kanske kunna bli lite mer frimodiga i vår bön. Våga visa upp att jag är faktiskt också en bedjande människa- eller ställa frågan till någon annan prästvigd, eller icke-prästvigd. ”Vill du be för mig?” Jag tycker i alla fall att det är en av de finaste frågorna jag kan få och brukar ofta svara, ”Gärna, och du får också gärna be för mig!” Och om vi tycker att det är svårt att veta hur vi skall be, när vi skall be, eller vad vi skall be om, släpp kraven och vila i löftet att vår Fader vet vad vi behöver redan innan vi har bett honom om det. Och låt bönen komma med andetaget: ”Jag andas ut min ensamhet, jag andas in att jag är din. Amen”
Edit Å Vallingstam, präst