Begravningsgudstjänsten

Ritualer
Ritualer för begravningen bygger på gamla kristna traditioner. Det har förändrats under årens gång när nya seder växt fram hos Sveriges befolkning. Många gånger påverkas begravningsgudstjänstens utformning av lokala och kulturella traditioner eller familjetraditioner. Personliga önskemål och praktiska omständigheter påverkar också utformningen av begravningsgudstjänsten.

I princip är alla gudstjänster i kyrkan öppna för dem som vill delta. Det gäller även begravningsgudstjänsten. Det finns dock en oskriven regel att de som deltar i en begravningsgudstjänst har anknytning till den som ska begravas.

Det är viktigt att varje moment i begravningsgudstjänsten får ta den tid det tar, så att anhöriga och alla närvarande orkar och hinner att delta känslomässigt. Det brukar också underlätta för anhöriga om man kan se hur kistan och rummet ser ut innan begravningen börjar. Det är inte ovanligt att den första anblicken av kistan är smärtsam och att synintrycket gör verkligheten påtaglig.

Avskedet är också ett moment som kan vara särskilt svårt. Anhöriga kan ibland stödja varandra genom att gå fram flera samtidigt. Lokala traditioner och de omständigheter som är för handen avgör när anhöriga och gäster ska inta sina platser i kyrkan eller kapellet och när man ska lämna lokalen. Tillsammans med prästen går det att diskutera igenom hur begravningsgudstjänsten ska utformas och komma fram till det som känns tryggt.

Begravningsgudstjänstens olika moment
Klockringning.
Ingångsmusik eller inledningsmusik.
Extra sång/musik om så önskas.
Psalmsång.
Griftetal.
Bön.
Överlåtelse. Alla står upp för att visa vördnad och uppmärksamhet när den avlidne i Guds barmhärtighet och frid överlämnas till gravens vila.
Bibelläsning.
Psalm/musik om så önskas.
Begravningsbön och Fader vår.

Avslutning när avskedet är på kyrkogården och det är jordbegravning:
Välsignelsen.
Psalm.
Extra musik/sång om så önskas.
Avslutningsmusik.
Alla reser på sig när det är dags att bära ut kistan. Kistan bärs ut under orgelmusik och förs under klockringning till gravplatsen. De församlade går med ut och närmast anhöriga går närmast kistan.
Gravsättning. Kistan sänks i graven.
Avskedstagande äger rum vid graven. Deltagarna går fram till graven och lägger ner sina handbuketter. Tal kan hållas i samband med avskedet.
Slutbön. Prästen ber en kort bön vid graven. Psalmsång ingår ibland.
Anhöriga lämnar graven och de andra deltagarna följer dem.
Klockringning kan förekomma.

Avslutning när avskedet är i kyrkan eller kapellet. När det är eldbegängelsebegravning (kremering) eller gravsättning på annan ort används denna form:
Psalmsång
Avskedstagande. Närmast anhöriga går fram först och följs sedan av övriga deltagare. Handbuketterna läggs på kistan eller bredvid. Tal kan hållas vid avskedet.
Slutbön. Prästen går fram till kistan och ber en kort bön.
Välsignelsen.
Extra sång och musik om så önskas.
Utgångsmusik eller avslutningsmusik. Deltagarna går endera ut under musiken eller sitter kvar tills all musik är klar. Närmast anhöriga går först ut. Kistan lämnas kvar och förs sedan till krematoriet.
Klockringning.

Förklaringar till de olika momenten
Klockringningen kallar samman alla som ska delta och talar om att nu ska begravningen börja.

Musik, sång och psalmer ger alla möjlighet att samla tankarna. Texterna uttrycker ofta människors erfarenheter från liknande situationer.

Griftetalet riktar sig till de anhöriga och tar upp frågor om livet, döden, sorgen och hoppet om evigt liv. Avsikten med talet är att hjälpa anhöriga i sorgen och knyter an till den situation anhöriga står i.

Mullpåkastning är en tradition som växte fram under medeltiden och ingår i överlåtelsen. Handlingen knyter an till 1 Mosebok 3:19 och är en symbol för att Gud är skaparen som ger evigt liv. Kroppen slutar en dag att fungera, men det i människan som är liv är evigt. Mullen formas endera som till ett kors eller läggs i en hög. Korset, som ju lätt uppfattas som ett dödstecken, är i kristen tro en symbol för att livet, kärleken och förlåtelsen är starkare än döden. Istället för mullpåkastningen kan prästen göra korstecknet över kistan.

Textläsning ur bibel och utvalda bibelord vill förmedla hopp och tröst. De väljs utifrån de omständigheter som råder.

Bön är samtal mellan Gud och människa. Vänder sig prästen mot altaret under bönen är det för att symboliskt visa att bönen riktar sig till Gud. Altaret är centrum i ett kyrkorum. Herrens bön (Fader vår eller Vår fader) är den bön Jesus lärde sina lärjungar och har sitt ursprung i Matteus evangelium 6:24-26. Välsignelsen kommer från 4 Mosebok 6:24-26.

Källa Sv.Kyrkan