Bönsöndagen
Bönen
Väckelsens eld brann på en plats. En kväll var det ett väldigt bönebrus i avslutningen av mötet. Många bad högt och i munnen på varandra. Plötsligt ljöd en röst över de andra: - Det är väl svårt för dig att skilja på oss i detta oväsen, men nu är det han Teodor som ber!
Den här anekdoten kommer från Robert Johanssons bok Humor i helgade hyddor.
Ni som läser mina krönikor vet att jag gärna skriver om det som kan dra på smilbanden eftersom det avslöjar lite om oss själva.
Under min aktiva tid som anställd präst och pastor fick jag nu och då kritik för att jag skojade med vår fromhet. Jag har skrivit det förr att Gud vill att vi ska vara glada i honom och i det han har gjort för oss. Paulus skriver i Filipperbrevet, “Gläd er i Herren alltid!”
Det handlar förstås inte om våra misstag eller hur våra medmänniskor beter sig utan glädjen kommer av ett möte med den uppståndne Herren. Jag vill ju inte förarga någon men skrattet ska vi inte vara rädd för.
Jag har mött många härliga bönemänniskor som gett mig sin varma hälsning, ”Jag ber för dig”. Det är något av det allra finaste hälsningar som jag kan höra. Lärjungarna blev så betagna, och berörda, av att se Jesu böneliv, därför bad de honom. ”Herre lär oss att bedja”. Då lärde Jesus dem bönen Fader vår, eller som den nu heter, vår Fader. Det är en bön full av Guds visdom.
Mitt i bönebruset presenterar sig Teodor i anekdoten, det är likt Astrid Lindgrens Emil som i snickerboa faller på knä vid huggkubben och ber. ”Käre Gud gör så att jag slutar med mina hyss. Beder vänligen Emil Svensson, Katthult, Lönneberga.”
Han presenterar sig med namn och adress för att vara säker på att Gud skulle höra honom.
Jag vill påminna dig som läsare att bön inte är ett sätt att tillfredsställa mina, eller Guds krav på ett heligt liv. Vi behöver inte presentera oss för vi är fullt ut kända av den helige själv. Bön är samtal, eller gemenskap med den levande Guden. Bönen, är själens andedräkt. Ber vi inte, ja då andas vi inte, och då uppstår det syrebrist i vårt andliga liv.
Paulus säger i helgens texter, att vi egentligen inte vet hur vi ska be, men att Anden i oss, menar han, vädjar för oss som Gud vill. Är det inte trösterikt, att mitt i vårt krackelerade böneliv, så får vi tröst och stöd från skriften, att Gud själv, genom sin Ande, stöder oss i vår svaghet.
Kristen tro är inte ett beteende, kristen tro är inte religion, kristen tro är inte åsikter om rätt eller fel.
Nej kristen tro är relation med den uppståndne Kristus. Det var den relationen som Jesus hade med sin Fader som väckte en längtan hos de första lärjungarna att få ta del i bönens hemligheter.
Jag tackar er alla som ber för mig. Jag ber för dig som läser detta att Guds helighets nåd ska möta dig.
Allt gott
Gösta Degerman