När hon var nio år gammal stickade Karin Andersson sitt första alster, en klänning till sin docka. Hennes mamma tyckte mycket om att sticka och lärde sin dotter.
Därefter har det fortsatt, under gymnasietiden kunde Karin och hennes vänner sitta och sticka under lektionerna, lite dolt under bänkarna. Detta var både för att hålla sig alerta under en annars tråkig lektion och för att det var så roligt att sticka.
”Om jag nu har fått gåvan att kunna sticka, varför ska jag inte dela med mig av det till andra”
Hon har stickat allt möjligt; tröjor, leksaker och disktrasor, men mest sockor. Och när barnen var små stickade hon mycket till dem.
Karin tycker att det roligaste är att sticka komplicerade mönster men det kräver också mer koncentration. Det kan man inte göra när man sitter och tittar på tv eller är med i en syjunta. Då blir det hellre ett par sockor, för i en syjunta är gemenskapen och samtalen lika viktiga.
Det är roligt att variera sig säger hon, från utmaningen med mönsterstickning till avkopplingen med slätstickning. Hon återkommer till avkopplingen som stickningen ger. Att låta händerna arbeta medan man tittar på tv eller pratar med någon, det är så givande. Och fler borde få testa på det, även män.
Men att sitta och sticka är inte något som är förbehållet syjuntan eller hemmet, det passar vid många andra tillfällen, till exempel under ett möte, när man lyssnar på ett föredrag, eller vad skulle hända om man tog med sig stickningen till en söndagsgudstjänst? Det vore intressant att se tycker Karin.