Karin stickar för gott

Karin Anderssons alster säljs eller ges bort och kommer på så vis andra människor till gagn.

När hon var nio år gammal stickade Karin Andersson sitt första alster, en klänning till sin docka. Hennes mamma tyckte mycket om att sticka och lärde sin dotter.

Därefter har det fortsatt, under gymnasietiden kunde Karin och hennes vänner sitta och sticka under lektionerna, lite dolt under bänkarna. Detta var både för att hålla sig alerta under en annars tråkig lektion och för att det var så roligt att sticka.

”Om jag nu har fått gåvan att kunna sticka, varför ska jag inte dela med mig av det till andra”

 

Hon har stickat allt möjligt; tröjor, leksaker och disktrasor, men mest sockor. Och när barnen var små stickade hon mycket till dem.

Karin tycker att det roligaste är att sticka komplicerade mönster men det kräver också mer koncentration. Det kan man inte göra när man sitter och tittar på tv eller är med i en syjunta. Då blir det hellre ett par sockor, för i en syjunta är gemenskapen och samtalen lika viktiga. 

Det är roligt att variera sig säger hon, från utmaningen med mönsterstickning till avkopplingen med slätstickning. Hon återkommer till avkopplingen som stickningen ger. Att låta händerna arbeta medan man tittar på tv eller pratar med någon, det är så givande. Och fler borde få testa på det, även män.

Men att sitta och sticka är inte något som är förbehållet syjuntan eller hemmet, det passar vid många andra tillfällen, till exempel under ett möte, när man lyssnar på ett föredrag, eller vad skulle hända om man tog med sig stickningen till en söndagsgudstjänst? Det vore intressant att se tycker Karin.

 

 

Sockorna på bilden har Karin stickat och de kallas Vårsockor. De är skirt gröna och har motiv av trädgårdsredskap på sig.

Karin är med i Rebeckalogen i Umeå och där hade de ett stickprojekt som
gick ut på att skänka saker till dåvarande Öppen gemenskap, nuvarande Stadsmis

sionen. Där såddes ett frö och hon började fundera på om hon inte kunde skänka det hon stickat till någon mer lokal organisation. 

Det var så hon fick kontakt med Hållplatsen i Holmsund. Dit skänker hon ofta saker som hon stickat, vilka antingen ges direkt till behövande eller säljs till förmån för Diakonikassan eller Act Svenska kyrkan. Nu kommer hennes sockor, och andra alster, att säljas till förmån för Act Svenska kyrkans fasteaktion.

”Om jag nu har fått gåvan att kunna sticka, varför ska jag inte dela med mig av det till andra” säger Karin, ”och förena nytta med nöje”. Hon kommer att tänka på en sång av Lina Sandell: ”Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. Snart de dyrbara tillfällen fly!”

 

Text och bild: Johanna Blom