Kampen mot ondskan 15 mars, 3:e söndagen i fastan 2020
Präst: Victoria Björck Karlsson
I fredagskväll läste jag en seriestrip som återkom flera gånger i sociala media. Tre bilder med texten: Vad ska vi alla dö av? Corona. Vilka är symptomen? Hosta och feber! Vad ska vi köpa? Allt toapapper!
Och skämten kring toapapper är väldigt många just nu, liksom bilder på länsade hyllor på Ica och Willys. Och visst, det är lätt att skämta och skratta åt absurditeten i det hela, liksom det också är befriande, för det blir en ventil, ett verktyg, för att hantera något vi inte riktigt kan greppa. För jag tänker att länsade hyllor och hamstrandet av toapapper handlar om något mer än ett influensavirus. Det handlar om rädsla och panik över att världen och vardagen, så som vi lärt känna den med dess struktur och logik, verkar falla samman. Gränser som plötsligt stängs även för oss, välbesökta städer och älskade turistmål som det inte längre går att resa till, hela länder i karantän, ensamma och isolerade människor som inte kan eller vågar gå ut, som plötsligt eller återigen står utanför sociala gemenskaper. Och vi är nog många som inte riktigt har en aning om hur vi ska hantera och därmed dämpa rädslan och ovissheten samtidigt som vi inte heller bara vill ge upp hoppet och tron.
Förra året stod jag här i kyrkan, just vid den här tiden, och hade precis läst Mats Strandbergs bok Slutet. En fiktiv roman om jordens undergång och om prästen Stina som försöker formulera sin sista predikan, hitta de rätta orden för att människor i en absurd situation ska sluta vara rädda och istället känna hopp och förtröstan och våga lita på att ingen av dem är ensam. Inte ens när katastrofen är ett faktum.
I dagens evangelietext (Markus 9:14-29) möter vi pappan och pojken som är sjuk, kanske i epilepsi, kanske i någon psykisk sjukdom. Och jag tänker mig att de båda säkert också är rädda och uppgivna, att de också vet vad isolering och ensamhet innebär, därför att människor runt dem säkert hållit distans, dragit sig undan och inte bjudit in dem till den sociala samvaron. Två personer som kämpar liksom många av oss har gjort eller gör just nu. En pappa som kämpar med sin tro, som så gärna vill hoppas, vill känna förtröstan, som ber om hjälp att våga tro på sin tro.” Herre, hjälp min otro!” En pojke som kämpar med sin självbild och självkänsla, med sin misströstan, rädsla, ångest och djupa mörker, med en längtan efter hjälp och frid. Och som till sist, när alla alternativ är prövade, vänder sig till Jesus och ber: Hjälp oss!
Och Jesus, till en början ganska irriterad men rak och ärlig, lyssnar till dem och vänder sig till pojken. Han ser honom och rör vid honom, han vågar var där mitt i ångesten och kampen, i det som tycks ta över pojkens kropp och sinne, och han blir äntligen lugn och hel inombords. Så många gånger Jesus gör just så, är närvarande, lyssnar, ser, möter blicken och rör vid dem som andra skyr, som ingen orkar finnas till hands för och genom det gör det trasiga helt.
Gång på gång visar Jesus oss Gud som själv blivit människa och känt ångesten komma smygande. Som själv känt hur förlamande ensamheten kan var och hur hårt rädslan kan krama våra hjärtan. Som själv en gång hängde på ett kors tills inget annat återstod av livet än ett sista skälvande andetag. Gud som finns just här, som inte är rädd eller viker undan, som inte sviker utan stannar kvar, också i katastrofens mitt. För jag tror inte att det spelar någon roll vilken tid det gäller, om det är i en fiktiv roman, en bibeltext eller mitt i det som vi nu står i, vilken bakgrund, nationalitet eller ålder; ingen av oss vill vara ofrivilligt ensam, ingen av oss vill vara otrygg eller rädd, ingen av oss orkar kämpa och leva utan hopp, framtidstro och kärlek. Och genom Jesus lär vi känna Gud som visat och visar oss att livet är starkare än döden, att ondskan, som i dess varierande former ofta ställer sig i vägen för våra liv och hindrar oss på olika sätt, kan övervinnas och besegras, att glädjen på något vis alltid tycks hitta en väg tillbaka in i våra liv och att tron bär även i det allra svåraste, i det som gör så ont.
Och när Jesus lärjungar undrade varför inte de kunde bota pojken, svarade han dem att han bara kunde botas med bön. Jag har funderat på det svaret och vet inte riktigt om jag förstår vad Jesus menar. Men jag tror att det kanske kan vara så att det handlar om att våga vända oss till Gud och be om hjälp när det är något vi inte förmår, förstår eller klarar av. Att våga lägga våra liv i Guds händer och visa att vi vill finnas och leva i den relation Gud alltid söker med oss och att vi är öppna för Guds handlande och de förmågor och gåvor Gud ger oss i olika sammanhang. Och det är ingen lätt uppgift, det kräver mycket tillit, men tillsammans med Gud förmår vi så mycket mer.
Just nu kan vi ta del av små filmer från Italien där människor som sitter i karantän i sina hem går ut på balkongerna med instrument och spelar för varandra, sjunger, samtalar och skrattar. Och det finns en sida på Facebook som redan är uppe i över 10 000 medlemmar Hjälp till med inköp av livsmedel – till dem som inte själv kan eller får gå ut. Små filmer och initiativ med stor betydelse som signalerar just det vi längtar efter och behöver; framtidshopp, känslan av att vi kämpar tillsammans och inte ger upp. Och många av oss har tillsammans med Gud slagit knock out på ondskan en hel del gånger och fått mod, kraft och insikt att inte bara överleva utan också våga se och tillåta oss att ta tillvara det fina och värdefulla som faktiskt också finns. En promenad i vårsolen, ett telefonsamtal i ensamheten, en matkasse utanför dörren, en kör- eller boxningsgemenskap med många nya vänner. Gud är inget smittskydd för det finns det läkare, forskare, sunt förnuft och möjligtvis toapapper. Nej, Gud är relation, kärlek och liv och Gud håller sin hand om dig och mig i detta nu, i livets alla dagar. Så var inte rädd utan våga tro!